©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Paisley underground!
Av Sonic-redaktionen   
Måndag 23 september 2013, 12:31

Med Mazzy Star tillbaka (Johan Jacobsson delar ut betyget 8 till nya albumet, det första på sjutton år, i Sonic #70) och tämligen nya band som Allah-Lahs, Tame Impala och The See See i ropet florerar begreppet »paisley underground« åter i spalterna. Inte minst som flera paisley underground-relaterade akter - senast The Dream Syndicate - har återförenats på sistone.

   Vad var då paisley underground?

Jo! En LA-sprungen scen som brann som intensivast 1982-1984 och vars kärntrupp bestod av banden The Three O'Clock, Rain Parade, The Bangs (senare mer kända som The Bangles) och The Dream Syndicate. Senare kom även Green On Red och The Long Ryders att inkluderas i sammanhanget, huvudsakligen för att de umgicks i samma kretsar.

De respektive banden lät inte alls likadant men förenades av sin inbördes vänskap och att de samtliga, vart och ett på sitt sätt, hämtade sin mesta näring från sextiotalet. Det här var innan CD-återutgåvornas tidevarv, skivor med Velvet Underground och Love var allt annat än allmängods, de flesta av de här tjugoåringarna ville helt enkelt bara spela en sorts musik som det då var väldigt svårt att höra någonstans. The Three O'Clock gjorde det med kaleidoskopisk janglepop, Rain Parade med drömskt psykedeliadrön, The Bangles med The Mamas And The Papas-harmonier, The Dream Syndicate med rundgångsrik Velvet Underground-primitivism, Green On Red med kuslig 13th Floor Elevators-monotoni (utvecklades snart i mer rootsrockig riktning) och The Long Ryders med garagerockfrenesi (utvecklades också snart i mer rootsrockig riktning).

I mitten av åttiotalet började scenen falla sönder när banden provade lyckan hos storbolag (med varierande framgång, riktigt lyckosamt blev det äventyret egentligen bara för The Bangles) och började röra sig i nya sociala miljöer. 1985-1986 fick paisley underground ett nytt, kortvarigt, uppsving då självaste Prince kom att visa intresse för scenen genom att ge bort »Manic Monday« till The Bangles, sajna The Three O'Clock till sin egen Paisley Park-etikett samt spela in det inte så lite paisley underground-präglade (mest Three O'Clock/Bangles då) albumet »Around the World in a Day«.

1987-1989 splittrades merparten av banden. Bara Green On Red körde på några år till.

Paisley underground-idéerna kom på nittiotalet att leva vidare på de mest olika sätt: Dream Syndicate gick utan problem att spåra i Luna, Yo La Tengo, Dinosaur Jr och Afghan Whigs. Long Ryders och Green On Red banade i sin tur väg för altcountryboomen. Rain Parade influerade The Stone Roses och åtskilliga shoegazeband. Man behövde knappast livlig fantasi för att höra Three O'Clock i Jellyfish.

Även om många av paisleybandens medlemmar valde att satsa solo - Steve Wynn från The Dream Syndicate torde vara den som haft mest ihållande karriär - var det lite symptomatiskt att den de flesta ansåg vara »svårast« nådde avsevärt störst kommersiell framgång. Med Mazzy Star sålde tidigare Rain Parade-medlemmen, ökänt lugubre David Roback guld med 1994 års »So Tonight I Might See«. Men så hade han också skaffat sig en ikonisk frontfigur i Hope Sandoval.

Sandoval hade från början ersatte forne Dream Syndicate-medlemmen Kendra Smith i Roback-projektet Opal vars SST-utgivna, svartpsykedeliska album »Happy Nightmare Baby« från 1987 måste räknas till ett av paisley-erans centralverk. I en bättre värld skulle det finnas återutgivet och tillgängligt på Spotify, men Roback är en knepig jävel så det lär dröja.

Inte heller finns ett annat semiklassiskt Roback-verk att tillgå - den självbetitlade skivan med Rainy Day från 1984, där han med hjälp av paisleykollegor från Rain Parade, Three O'Clock, Dream Syndicate och Bangles tolkar Big Star, Buffalo Springfield, Velvet Underground och annat med den där apokalyptiska skönheten som skulle tas till sin spets med Mazzy Star. Hittar du ett Rainy Day-ex, tveka inte på att slå till - men prislappen kan vara hög.

Vi gjorde en liten Spotify-lista med paisley underground-akter, och några som egentligen inte var det men kom att sorteras dit ändå (Thin White Rope, Naked Prey, Giant Sand, True West, Plimsouls, med flera). Lyssna gärna på den. Men nästan ännu mer givande är de Youtube-klipp som går att frambringa. En tidsresa och tidsskildring som heter duga. Och en del musik som inte direkt låter sämre i dag.


The Dream Syndicate: Then She Remembers

Fantastiskt, hyperelektriskt skivbutiksgig från sommaren 1982, medan Kendra Smith alltjämt trakterade basen. Låten ifråga återfinns på bandets klassiska debutalbum »The Days of Wine and Roses«.


 

The Bangles: The Real World

Video från 1983. Innan de blev världsstjärnor och Prince-favoriter. Från den första, förnämliga och självbetitlade EP:n.



The Three O'Clock: With a Cantaloupe Girlfriend

TV-uppträdande 1983. Låten är hämtad från EP:n »Baroque Hoedown«.

 

 

Rainy Day: I'll Keep It With Mine

Susanna Hoffs sånginsats! Den här versionen av Dylan-låten slår rentav Nicos dito. Tydlig förlaga till vad David Roback senare kom att prestera med Mazzy Star.


 

Rain Parade: Depending on You

TV-uppträdande från 1985, då David Roback hade hoppat av. »Depending on You« är öppningsspår på bandet Island Records-album »Crashing Dream«.



 

Green On Red: Keep on Moving

TV-uppträdande från 1985. Här har Green On Red lämnat psykedelia för countryrock. Grymt gitarrspel av en ung Chuck Prophet. Sångaren Dan Stuart har ännu inte spårat ur helt men är nog på god väg. Låten ifråga finns på minialbumet »No Free Lunch«.


 

The Long Ryders: Looking for Lewis and Clark

TV-uppträdande från 1985. Låten som fick The Long Ryders att slå igenom i Storbritannien. Hör vanligtvis till albumet »State of Our Union«.


 

Danny & Dusty: The Word is Out

Om Rainy Day-projektet förkroppsligade den atmosfäriska, undersköna sidan av paisley underground visade Danny & Dusty på dess raka motsats. Danny & Dusty var Dan Stuart från Green On Red och Steve Wynn från The Dream Syndicate i vilt skrålande dryckesromantik, uppbackade av diverse paisleypolare. 1985 års album »The Lost Weekend« (titeln avslöjar det mesta) är, om man är på det humöret, rolig och kvalitativ barrock.


 

Opal: Happy Nightmare Baby

Video från 1987. Extra plus för att en väldigt ung Hope Sandoval som tog Kendra Smiths plats i Opal - vilket i sin ledde fram till Mazzy Star - står vid David Robacks sida när han presenterar videon.

 


egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner