©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

HOLY GHOST!holyghost.jpg

Dynamics

DFA/PIAS/Border

Betyg: 7

 

På sätt och vis gör Holy Ghost den ultimata hipstermusiken.

Ja, det brukar ju sägas att definitionen på en hipster är en person som på ett distanserat - respektlöst anser vissa - sätt tuggar i sig forna ungdomskulturers symboler, produkter och bilder. Det är något gamlikt över den här organismen, med sin Proust-mustasch och sitt fetischartade förhållande till skvalpig arbetarbärs av märket Pabst. Det finns de som menar att hipstern är början av slutet på den västerländska kulturen som vi känner den. Och visst, om till exempel popmusiken sprakat som en miljon volt om och om igen i tusen olika elektriska fusioner sedan mitten av förra seklet kan det I dag kännas som att vi är framme vid dess nukleära slutförvaring. Kvar är bara giftiga rester som borde dumpas i ett hål i marken i stället för att tuggas om ett varv till. Pop will eat itself, liksom.

Allt det här förstår naturligtvis de båda barndomsvännerna Nick Millhiser och Alex Frankel. På sitt andra album gör New York-duon ingen hemlighet av att de dyrkar plastig disco, syntharpeggion och Berlins »Take My Breath Away«. Där debutalbumet till övervägande del bestod av funkiga klubbhits som »Static on the Wire« och smooth yachtrock à la Doobie Brothers bjuder »Dynamics« oftare på nedskruvat tempo och melankoliska synthmattor medan texterna snarare beskriver en ångestladdad baksmälla än ett dansparty. Ett nämnvärt undantag är åtta minuter långa, förträffligt funkiga och clavinettspäckade »Dumb Disco Ideas«.

Inget på detta album är lika massivt som föregångarens »Static on the Wire« eller »Hold on«, men på det hela taget håller skivan ihop bättre och låter dessutom mer som en riktig grupp än en ett par producenter i en studio.

Det synthiga åttiotalsvemodet når sitt klimax i »It Must be the Weather«, en låt som antingen berör djupt eller roar. Det beror på om man kan ta känslan på allvar när låten samtidigt är en sådan renodlad pastisch på spår vi minns från »Absolut Power Ballads«-samlingar eller filmer som »Pretty in Pink« och »Top Gun«. Säkert är att Holy Ghost själva inte är ute efter att skämta. Det är ingen glimt i ögat på »Dynamics«, utan här rör det sig om en djup kärlek till klanger och rytmer som gjordes för sisådär trettio år sedan. Att skivan sedan lämpar sig perfekt på diverse lägenhetsfester i all världens nygentrifierade hipsterstadsdelar - givetvis på kassett i en löjligt överdimensionerad boom box - ja, det är ju inte Holy Ghosts fel.

MARKUS GÖRSCH

2013-09-19

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner