©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Lyssna på lejonet
Av Pierre Hellqvist   
Måndag 24 juni 2013, 23:07

bland.jpgHan må ha kallats »the Lion of the Blues«, vilket han sannolikt var, men det ger inte hela bilden. Som få andra var Bobby »Blue« Bland onekligen en rytande blues shouter och gospelfuriös soul screamer men lika mycket kunde han vara en ytterst sofistikerad crooner med öra för såväl jazz som country. Han var känsligare och mer mångsidig än de flesta scenkollegor. Den sångare han närmast kan liknas vid är antagligen Charlie Rich, inte i sin ton men i sin förståelse, i sin spännvidd, i sin stundom närmast bottenlösa sorgsenhet. Det var knappast en slump att ett par av Blands finaste inspelningar - »Who Will the Next Fool Be«, »I Take It on Home« - lånades från Rich-katalogen (Charlie Rich sjöng för övrigt även Bobby Bland-material, missa inte hans version av smäktande balladen »Share Your Love With Me« - också inspelad av The Band på »Moondog Matinee«).

   Bobby Bland, född 1930, kom fram som artist i början av femtiotalet ihop med Memphis-kamrater som B.B. King, Rosco Gordon, Little Junior Parker och Johnny Ace – en period ingick han rentav med dem i den något informella konstellationen The Beale Streeters. Till skillnad från de flesta dåtida bluestungviktare drog Bland lika mycket kvinnor som män till sina spelningar längs the chitlin' circuit. Förklaringen ligger nog just i hans vokala sensibilitet, låtarnas melodiska kvaliteter och låtskrivaren/trumpetaren/A&R-mannen Joe Scotts sublimt orkestrerade arrangemang som bidrog till att sångarens egentligen tidstypiska r'n'b kändes mer exklusiv än genomsnittet och inte så lite banade väg för soulboomen som väntade runt hörnet.
   Trots att Bobby Bland hade en exceptionellt lång rad singelhits på r'n'b-listan under en exceptionellt lång tidsrymd och trots att han var något av sångarnas favoritsångare lyckades han aldrig slå igenom hos en bredare (läs: vit) publik på samma sätt som generationskamrater i stil med B.B. King och Ray Charles. I den mån den stora skocken råkat på hans musik är det i händerna på andra: Van Morrison har tolkat hans material både med Them och solo, Jerry Lee Lewis, Grateful Dead och Tom Jones, för att bara nämna några, har sjungit hans ropa och svara-stänkare »Turn on Your Lovelight«, Whitesnake firade framgångar med Bobby Blands sordinerade sjuttiotalsanthem »Ain't No Love in the Heart of the City« och samma låt utgjorde ett centralt element i Jay-Z:s monumentala »Heart of the City (Ain't No Love)« från 2001 års storsäljare »The Blueprint«. 2008 släppte Simply Red-sångaren Mick Hucknall storsint nog ett helt album med Bland-låtar.
   I mitten och slutet av sjuttiotalet kom Bobby Bland, trots vissa ansatser att hänga med, i otakt med allenarådande funk och disco. Han fick emellertid en renässans från mitten av åttiotalet och framåt med en svit klädsamt sovrumsromantiska vuxensoulplattor på Malaco, en etikett med specialitet att skaka liv i fallna gamla r'n'b- och soulhjältar, och han turnerade intensivt långt upp i åren. Efter en tids sviktande hälsa avled i går Bobby Bland, åttiotre år gammal.
   Musiken han spelade in kommer överleva oss alla. Tidiga sextiotalsalbum som »Two Steps from the Blues«, »Here's the Man!« och »Call on Me/That's the Way Love is« uppbärs av en majestätisk lyster som tiden omöjligen kan fördärva. 1975 års countryplatta »Get on Down with Bobby Bland« är en underskattad pärla som borde höras av fler. Den som vill få Bobby Blands två första, och viktigaste, decennier som artist inringade bör spana in genomarbetade MCA-dubbeln »The Anthology« från 2001. Eller lyssna på Sonics Spotify-lista som sträcker sig längre än så och inkluderar material från hans åttio- och nittiotalsproduktion. Alla som har varit too far gone to turn around har en högtidsstund att vänta, förmodligen fler än så.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner