©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

ROD STEWARTrods.jpg

Time

Capitol/Universal

Betyg: 3

 

Det är lätt att glömma att Rod The Mod en gång var en högst profilerad och väldigt personlig låtskrivare. Det är väl rentav så att han själv mer än någon annan har fått oss att förtränga detta faktum. Sagt inte bara med hans oräkneliga skivor med »American Songbook«-tolkningar i åtanke.

På »Time« är världens mest berömde Celtic-supporter mer aktiv som kompositör än på evigheter. Förutom covern på Tom Waits »Picture in a Frame« består hans ungefär tjugoåttonde soloalbum i ordningen uteslutande av eget material (i alla fall om man bortser från diverse bonusspår på olika utgåvor av skivan).

I sin - överraskande roliga, ofta storsint självdistanserade, ytterst läsvärda - självbiografi (just släppt i svensk översättning) förklarar Rod Stewart skrivkrampen med den bekvämlighet och lathet som inte sällan drabbar framgångsrika artister en bit upp i åren. Han förtäljer också att arbetet med nämnda bok, mest av en slump, utlöste vissa känslor, minnen och tankar inom honom som nog minsann borde utvecklas till låtar.

Jodå, »Time« är resultatet av denna process.

Lika glädjefyllt och stärkande som det säkert var för den gode Roderick att knåpa ihop dessa texter och melodier, lika plågsamt är det tyvärr mestadels att ta del av desamma.

Att Rod knappast döljer hur bra han har det i detta skede av livet (annorlunda uttryckt, han gör allt den svenska kulturmaffian vill att Håkan Hellström ska ägna sig åt – om man undantar att han också gör det mest förbjudna och nämner Kerouac på ett ställe) kan man möjligen ta. Värre är att skivans översvallande livsoptimism och förnöjsamhet presenteras med plattitydfyllda texter och maxade arrangemang som gör precis allt i sin makt för att understryka harmonin i den sextioåttaårige rockveteranens tillvaro.

Överlag är plattan en sonisk mardröm; diskant, plastig, komprimerad på ett egendomligt otidsenligt vis. Även på låg volym orsakar alla fiskmåsskrikiga stråksjok smärta i den mest luttrade trumhinna. De akustiska folkinslagen krockar betänkligt med ambitionerna att få låtarna att fungera i »modern rock radio«-sammanhang.

Med det sagt tolkar han »Picture in a Frame« med den äran, lite överlastad men med bibehållen värme och värdighet. Egna folkballaden och ungdomsskildringen »Brighton Beach« är ännu starkare. Hela »Time« hade gärna fått ha den närvaron, det förståndet.

PIERRE HELLQVIST

2013-05-14

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner