©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Spellista över nittiotalets nordamerikanska indiepop och alternativrock
Av Sonic-redaktionen   
Torsdag 5 juli 2012, 22:04
sonicyouthflyerx.jpgVi ska inte komma och säga att all nittiotalsindie har åldrats väl. Det gäller även den amerikanska. Och det är inte alltid grungetungt eller lo-fi-murkigt sound som förstör, snarare tvingas man gång på gång inse att nittiotalet knappast var låtskrivarkonstens stora decennium. Påfallande många medelmåttor gömde sig bakom påklistrad coolness eller tramsig nördighet. Väldigt generaliserat men ändå: om man på åttiotalet spelade för att överleva spelade man på nittiotalet mest för att man inte hade något annat att göra. Och för att det var, typ, coolt. Undantag fanns förstås (Kurt Cobain! Kathleen Hanna! Elliott Smith! Greg Cartwright!)
    Om det föregående decenniet i mångt och mycket var en kamp för att göra sin röst hörd och stå ut i en tillvaro dominerad av Reagan, kalla kriget och allenarådande over the top-estetik handlade den amerikanska indierockens nittiotal till ganska stor del om att ta ner och ta bort saker: lo-fi, sadcore, slowcore, drone och postrock är väl allesammans uttryck för detta. Att stora Atlantic Records sajnade Daniel Johnston, kung av hemmainspelade kassetter, likaså.
     Till ännu stor del handlade den amerikanska indierockens nittiotal just om att handskas med storbolagens intresse. R.E.M., The Replacements, Hüsker Dü och X hade några år tidigare visat vägen, men det var band som samtliga hade formats av hundår på indieetiketter och existensminimum. Nu blev plötsligt storbolagsindie ett begrepp, inte minst påtagligt i svallvågorna på grunge-boomen.
    Likafullt var nittiotalet mer än något annat de (än i dag) viktiga indieinstitutionernas storhetstid: Matador hade Jon Spencer Blues Explosion, Cat Power och Yo La Tengo, Merge hade Superchunk, Lambchop och The Magnetic Fields, Drag City (tyvärr dåligt representerat på Spotify) hade Pavement, Royal Trux och Jim O'Rourke, Thrill Jockey hade Tortoise, The Sea And Cake och Trans Am, Touch & Go hade The Jesus Lizard, Urge Overkill och Brainiac, K hade Beck, The Softies och Dub Narcotic Sound System, Kill Rock Stars hade Elliott Smith, Bikini Kill och Sleater-Kinney, Sub Pop hade The Afghan Whigs, Mudhoney och Pernice Brothers. Etc.
    En betydande del av detta går att höra på vår Spotify-spellista i ämnet. Lyssna, njut, förfasas, minns, minns inte.
egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner