©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Spellista över åttiotalets nordamerikanska postpunk
Av Sonic-redaktionen   
Onsdag 4 juli 2012, 13:59

huskerflyer.jpgMan slås främst av viljan och kraften. Viljan att vara annorlunda, kraften i att många faktiskt är annorlunda. Jämfört med dagens generation amerikanska band hade de grupper som kom fram på åttiotalet rätt lite serverat. De hade exempelvis inget internet, bara en sådan sak. Innan storbolag, MTV och »Smells Like Teen Spirit« välte allt över ända fick underjordens aktörer skapa sin egen infrastruktur. Det som sedermera blev kassakon alternativrock var på åttiotalet hänvisat åt mikrobolag, flyers, fanzines, collegeradiostationer, dunkelt upplysta klubbar och styrkan i att ge draghjälp åt varandra (hur många upptäckte inte nya band genom R.E.M.-gitarristen Peter Bucks generösa namndroppande?).
    Efter sjuttiotalets punkexplosion gick England och USA åt helt olika håll. Unga engelska musikkreatörer hemföll lätt förenklat åt pastellfärgad new wave-pop, korpsvart gothrock eller sinnesvidgande dansmutationer, medan likasinnade på den nordamerikanska kontinenten ansåg att det fanns mer att utvinna ur punkens gitarrintensitet. Man kunde ta den åt ett poppigare håll, åt ett rockigare håll, åt ett mjukare håll, åt ett hårdare håll, åt ett mer experimentellt håll, förena vissa punkattribut med singer-songwritersentiment, med country, med frijazz, med metal, med sextiotalsklanger, ja, det mesta.   

  Allt det som kan sorteras in under benämningen postpunk - oavsett om det var hardcore, no wave, cowpunk, avantrock, paisley underground, twee, rockabillypunk eller protytyper till det som på nittiotalet utvecklades till slowcore, altcountry, postrock och riot grrrl - hade i själva verket ganska lite gemensamt förutom att deras respektive utövare stod i opposition till vad musikbranschen och de stora medierna föredrog att satsa på. Hüsker Dü och Rosanne Cash, X och Butthole Surfers,  King Missile och Barbara Manning förenades i sökandet efter frigörelse, i jakten på egen egen identitet - en annan identitet än den som förmedlades av pudelrockarna, av Bruce Springsteen, av Madonna, av Michael Jackson, de pastellfärgade frisyrbanden, alla fyrtioårskrisande rocklegendarer.
    Mer än någonsin tidigare eller senare var åttiotalet giganternas årtioende. Vilket möjliggjorde att det också blev subkulturernas årtioende. På nittiotalet blev sedan subkulturerna big business, de också. Och efter internet är allting en enda stor smet där man inte riktigt vet vad som är vad och kanske inte direkt behöver bry sig om det heller.
    Inom kort återkommer vi med en motsvarande nittiotalsspellista, tills dess - den här Spotify-spellistan rymmer rötterna till Wilco och Cat Power, till Animal Collective och Japandroids, till PJ Harvey och Liars, till Woods och No Age. En del är daterat, annat låter bättre nu nu än då, somligt är bortglömt, en del annat har klassikerstatus i dag. Hur som helst och oavsett vilket; tillsammans en freak scene som spelade roll.

 

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner