©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Etta James 1938-2012
Av Sonic-redaktionen   
Fredag 20 januari 2012, 23:59

ettajames.jpgBandaget som Etta James bär på högerarmen på omslaget av 1964 års fantastiska liveplatta »Rocks the House« har inget att göra med något brutet eller så, som många har trott. Bandaget är där för att dölja alla märken som heroinmissbruk för med sig. Trots att Etta inte var mer än tjugofem år när skivan spelades in i Nashville hösten 1963 var hon redan en veteran med ett decennium i musikbranschen bakom sig. Hon hade redan hunnit bli både hyllad och uträknad och framför allt lurad fler gånger än de flesta av oss råkar ut för under en hel livstid. Det skulle sedan fortsätta så i rätt många år till.

Jamesetta Hawkins, som hennes egentliga namn lyder, var en smärre ungdomsligist när hon fick skivkontrakt och fortsatte att bete sig som en bra länge; både under sextiotalet och sjuttiotalet när hon hade haft en hel uppsjö hits åkte hon dit för urkundsförfalskning och fick skaka galler. Hon verkade länge i en egen liten bubbla, hade i princip inga framgångar utanför de svarta listorna och det var först när hon satt på avvänjningsklinik en bit in på sjuttiotalet som hon av en sköterska där fick reda på att en av dåtidens största rockartister, Rod Stewart, något år tidigare hade spelat in en cover på hennes storartade soulballad »I’d Rather Go Blind« på sitt mångmiljonsäljande album »Never a Dull Moment«.

Etta James var stenhård och sårbar på en och samma gång. Djupt motsägelsefull som alla riktigt betydande och intressanta artister. Präglad av konflikter med såväl sig själv som sin omgivning i den famösa trevägskorsning där drogproblem, egobesvär och panik över en ständigt föränderlig musikindustri möts. Lika ofta som hon dissade bröderna Chess för deras ohederlighet och bristande musikalitet, lika ofta tackade hon dem för friheten som de gav henne. Där hon i ena sekunden hyllade Beyonces insats i rollen som Etta James i filmen »Cadillac Records« - baserad på historien om Chess Records - kunde hon i nästa förminska densamma. Etta James var nog inte alltid helt lätt att ha att göra med, hon var knappast sorten som bara tog emot och teg. Hon slog tillbaka. Förmodligen var det därför hon överlevde i branschen så länge som hon gjorde, nästan sextio år. Etta James var inte mer än fjorton år då Johnny Otis (som också gick bort härom dagen) upptäckte henne och när hon tidigare i dag somnade in på ett sjukhus i Riverside, Kalifornien, i sviterna av en leukemi, skulle hon om fem dagar fira sin sjuttiofyraårsdag.

Jämte Esther Phillips, Ruth Brown och LaVern Baker var Etta James en av den tidiga r’n’b-musikens kvinnliga förgrundsgestalter. Hennes inspelningar på LA-etiketten Modern från femtiotalets mitt och några år framåt visar upp en klösig powerhouse-röst som utan tvekan kan mäta sig med Little Richard (som hon turnerade med och fick, under efterfesterna, se saker som i grunden förändrade hennes syn på vad sex och sexualitet kan vara…). Men det var på Chess i sextiotalets begynnelse som hon blev en stjärna med sofistikerade orkesterballader som »All I Could Do Was Cry«, »A Sunday Kind of Love« och signaturmelodin »At Last«. Efter att hitsen ebbat ut och drogerna tagit en allt större plats i hennes liv kom så en tredje fas i karriären 1967 då hon hos Rick Hall i Muscle Shoals spelade in sin karriärs starkaste album, »Tell Mama«, som innebar en nystart och en plats på den spirande soulscenen.

Etta James sjöng också gospel, blues, jazz, funk, »American Songbook«-standards och country, på sjuttiotalet spelade hon in flera förnämliga Randy Newman-tolkningar och 1978 års Jerry Wexler-samarbete »Deep in the Night«, där hon bland annat ger sig på Hank Williams och Eagles, skulle i en rättvis värld ha gett henne en fjärde storhetsperiod. I stället blev det mer och mer av köttig och inte direkt omistlig rutinblues på skivorna som följde. Skivor som möjligen cementerade henne som institution men fjärmade henne från samtiden, trots tolkningar på Prince, R.Kelly och Simply Red.

På det som blev Etta James sista album, »Dreamer« från i fjol, finns faktiskt en version av Guns N’ Roses »Welcome to the Jungle«. Men den som viftar bort det greppet som spekulativt eller desperat har missat att rätt stora delar av texten - »Welcome to the jungle, we take it day by day/If you want you're gonna bleed, but it's the price you pay« – skulle kunna vara ett dagsboksutdrag från valfri dag i Etta James liv under femtio-, sextio- eller sjuttiotalet. En asfaltsblomma som betalade ett högre pris än de flesta, och framför allt åstadkom långt mer än de flesta - exemplifierat av denna Spotify-spellista med ett litet urval av favoriter och viktiga milstolpar från en enorm låtkatalog. Vi påminner också om del 22 i vår videoserie »Musik blir inte mycket bättre än så här«.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner