©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Den siste sultanen
Av Pierre Hellqvist   
Fredag 23 december 2011, 00:40
ahmetray.jpgEn tidig kulmen för Ahmet Ertegun, och för hans föräldrar en ganska stark föraning om vad som komma skulle, var när han som nybliven tonåring lyckades övertala sin Washington-baserade ambassadör till far om att få åka till New York över natten med en vän till familjen som övervakare. Munvig som han var snackade Ahmet till sig lov att på egen hand gå på bio men väl ute på gatan vinkade han världsvant till sig en taxi, hoppade in och beordrade chauffören: »Ta mig till Harlem.«

På Plantation Club i korsningen mellan 126th Street och Lenox Avenue satt sedan en tanig pojkvasker i shorts och önskade låtar av Count Basies forne trumpetare Oran »Hot Lips« Page. Denne blev så road av den unge vite pajsaren att han lät en dansös göra honom sällskap. Fyra på morgonen släntrade så klubbfolket vidare till en efterfest där New Orleans-blåsaren Sidney Bechet bjöd ynglingen från Washington på hans första smak av ma-re-wanna.

När Ahmet väl återvände till det turkiska konsulatet i Midtown på Manhattan kunde han ta att ett smärre polispådrag ryckt ut för att leta efter honom. Han kunde rentav ta vetskapen om att det från farsgubbens sida väntade ett visst mått av prygel. Under en och samma kväll hade den unge eleganten trots allt fått uppleva allt det - musik, damer, sinnesvidgande substanser - som han någonstans innerst inne visste att han skulle komma att vika sitt liv åt. Och, så blev det. Ända in i slutet. Sjuttio år efter Harlem-äventyret avled en åttiotreårig Ahmet Ertegun av skadorna som han ådrog sig vid ett fall i en trappa i samband med en Rolling Stones-konsert på Beacon Theatre i New York hösten 2006. Däremellan hann han bli världens sannolikt mest omskrivne och omhuldade record man.

Ahmet Ertegun blev inte stenrik på de svarta artisternas bekostnad, som det ibland framställs; nej, han blev det genom att ta jazz, blues och rhythm’n’blues på allvar och på så vis lyfta fram svart kultur under en tid i den amerikanska historien när nästan inga andra gjorde det.

Som hos de flesta skivbolag av dignitet kan man även i fallet Atlantic Records så klart fundera över hur det egentligen är möjligt eller framför allt om det är rimligt att så många direktörer, chefer och mellanchefer - i förlängningen även deras barn och barnbarn - kan bli ekonomiskt oberoende när bara ett fåtal ytterst framgångsrika artister ges den förmånen. Exempelvis drev r’n’b-sångerskan Ruth Brown, vars hitsinglar på femtiotalet bidrog till att bygga upp bolaget, länge en uppmärksammad process mot sin forna hemvist för uteblivna royaltyutbetalningar. Men det verkar onekligen som att Atlantic var schysstare och mindre fulspelande än de flesta kollegor. Allt annat än ovanlig är också uppfattningen att Ertegun de facto förtjänade viss sistesultanen.JPGförmögenhet för alla sina insatser åt svart kultur. Om inte han gjort det hade kanske någon annan vikt sitt liv åt samma syssla men knappast med samma finess, smak och outtröttlighet som »The Last Sultan«, som Robert Greenfield kallar honom i en tämligen nyutkommen biografi med samma namn.

Son som han var till en turkisk toppdiplomat växte Ahmet Ertegun upp under privilegierade förhållanden. Och även om han var svag för flärd och uppassning visade det sig tidigt att det han brann allra mest för var: jazz.

Det var hans äldre bror Nesuhi - senare delägare i Atlantic, där ansvarig för etikettens förnämliga jazzrepertoar - som visade vägen. Ett avgörande ögonblick för Ahmet var när sex år äldre Nesuhi under deras barndomstid i Europa tog med honom på en Duke Ellington-konsert i London. För då tioårige Ahmet var det en livsförändrande upplevelse: senare vittnade han om hur mycket mer explosiv den här musiken var på scen än på stenkakorna hemmavid. När pappan kort därpå fick jobbet som ambassadör i Washington var det för Ahmet som att komma till himmelriket. Det faktum att gudarna plötsligt befann sig alldeles inpå knuten var bröderna Ertegun inte sena med att dra nytta av. Deras skivsamling antog snart rent bibliska proportioner. Inte sällan lät duon ambassadens egen chaufför köra dem till stans svarta kvarter, där de förutom att tjacka sjuttioåttavarvare också lärde sig var man kunde få tag i salta kostymer, spetsiga skor, handgjorda slipsar, ja, hur man walk that walk, talk that talk. Det dröjde inte heller länge innan de bjöd in jazzdigniteter som Lester Young, Red Allen och Mezz Mezzrow till ambassaden på söndagslunch. Ahmet var då sjutton år.

Ett par år senare arrangerade han jazzkonserter för något vid tidpunkten så ovanligt som en rasblandad publik. Sju år senare grundade han Atlantic Records, bolaget som gav oss banbrytande r’n’b-inspelningar med Big Joe Turner, Ruth Brown, The Clovers, LaVern Baker, The Coasters, The Drifters och Ray Charles, soulmästerverk som »Dusty in Memphis«, »Spirit in the Dark« och Wilson Picketts »Hey Jude«, countrymilstolpar som »Phases and Stages«, »John Prine« och »Doug Sahm and Band« samt jazzklassiker som John Coltranes »Giant Steps« och »The Shape of Jazz to Come« med Ornette Coleman. För att inte tala om all funk och disco, eller rockfasen med flaggskepp som Buffalo Springfield, Cream, Led Zeppelin, Crosby, Stills & Nash (sedermera även Young) samt då förstås Stones från »Sticky Fingers« och en massa år framåt. Vidare var det Ahmet Ertegun som såg en skivbolagsgigant i vardande i dåvarande journalisten Jerry Wexler och gjorde honom till delägare och sedermera tongivande producent, det var Ahmet Ertegun som tog låtskrivarsnillena Leiber-Stoller under sina armar, det var Ahmet Ertegun som lärde upp såväl Phil Spector som David Geffen, det var Ahmet Ertegun som likt sin buddy Keef drack en flaska vodka varje dag i fyrtio år, skrev låtar, producerade, sajnade band, reste över hela världen och levde ett extravagant nattliv trehundrasextiofem dagar om året.

Roberts Greenfields bok är verkligen läsvärd, även om den kanske kunde ha intagit en lite mer distanserad hållning gentemot sitt objekt - eller åtminstone hans sort. För det är ju ändå så att män med makt och pengar kommer undan med saker som människor med mindre makt och pengar får stå vid evig skampåle för. Det borde Greenfield om inte annat ha lärt sig av sina Stones-relaterade böcker - eller så är det just desamma som förblindat honom.

Med det sagt är »The Last Sultan« inte bara en rakt igenom högintressant dokumentation över ett in i det sista fascinerande liv utan även en underhållande skildring av musikbranschens utveckling - eller hur det för Ertegun övergår från hobbyverksamhet till storskalig massindustri. Jämte Atlantic växte det på fyrtio- och femtiotalet fram mängder av oberoende små bolag runtom i USA: Chess, Specialty, Modern, Duke, King, Vee-Jay, Imperial, etc. Det stora flertalet gav ut oförglömligheter på löpande band, men gemensamt för dem är att de hade svårt att ställa om när en specifik genre inte längre gick hem eller genomgick uppdateringar. I det långa loppet var det bara Atlantic som hade nog med visioner, fingertoppskänsla och affärssinne för att både känna av och dra nytta av förändringens vindar. Med tiden blev Atlantic indiebolaget framför alla andra, sedan köptes man 1967 upp av Warner-koncernen och även om särarten naggats i kanten under storbolagsdecennierna som följde behöll namnet och etiketten Atlantic sin status, mycket tack vare det faktum att Ahmet Ertegun fanns kvar i ledningen in i det sista. Såväl Stones som Led Zeppelin såg en ära i att få ligga på Atlantic, de mest storskaliga egon och divor förvandlades till beskedliga tjänare så fort Ahmet närmade sig. Inte bara för allt han hade åstadkommit i musikens tjänst, lika mycket för hur hans uppburna grace fyllde varje rum och hur han långt upp i åren kunde rumla hårdare och längre än de flesta i hans artiststall. Eller som Stanley Booth skrev om honom: »…considered by some the greatest living proponent in high and low society of the perfect gesture.« Det var ingen slump att Ahmet var bästa polare med både Henry Kissinger och Kid Rock, om man säger så.

Men så lärde sig ju Ahmet Ertegun av de bästa i unga år hur man ska låta the boogie woogie roll.

 

Vi passade även på att sätta ihop en liten Spotify-spellista - femhundra stora och små Atlantic Records-favoriter. En del, ska sägas, utgivna på bolag som man samarbetade tätt med (typ Stax/Volt och Dial, senare även alternativrockbolag som Mammoth och Matador - det är exempelvis så Unsane hamnat på spellistan!), egna underetiketter (Atco, Cotallion, EastWest) eller tog in från andra bolag i Europa (Peter Gabriel låg på Virgin i England men gavs ut av Atlantic i USA, Abba låg på Polar i Sverige men gavs ut av Atlantic i USA, etc). Men grundbulten i spellistan utgörs så klart av jazz, r'n'b och soul, ofta producerad av Ahmet Ertegun själv eller hans kollegor Nesuhi Ertegun och Jerry Wexler, inte sällan med hjälp av ljudsnillen som Tom Dowd och Arif Mardin.

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner