©Sonic / Sampler Media AB 2000-2014 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Där vi fann varandra
Av Pierre Hellqvist   
Onsdag 30 juni 2010, 00:29

Det blir ingen tjugofemte Hultsfredsfestival. Åtminstone inte i år.

Hultsfred var mycket, men framför allt var det nog det första stället där man hittade likasinnade.

I dagens internetvärld av sociala medier är det hur lätt som helst att finna själsfränder. Sommaren 1988 kunde den sextonåring som var jag ana att det fanns andra människor som lusläste Slitz eller varje söndagkväll lyssnade på »Bommen« i P3, men jag visste inte vilka de var eller hur de såg ut - i alla fall om man undantar Morris, Löfgren och Björn som slog följe med mig till Hultsfred 12-13 augusti med varsin tvåhundrafemtiokronorsbiljett i handen och en unison seriositet som gjorde att packningen inte tilläts rymma något annat alkoholrelaterat än ett spritkök.

Det här var på den tiden då man på festivalområdet förutom musikscener och matvagnar hittade stånd och tält där skivaffärer, mer eller mindre underjordiska tidningar, moraliskt förkastliga förlag och nästan uteslutande illröda organisationer höll låda. Vart man än stack in sitt huvud möttes man av något nytt, något oupptäckt, något utmanande eller stimulerande - för den som hade vuxit upp på landsorten var det en popkulturell Kiviks marknad.

Detta, denna känsla av sammankomst, en gathering of the tribes, olika men ändå lika, var för mig en lika stark upplevelse som någonsin musiken. Och även om Rockparty efter det genomgick otaliga upp- och nedgångar, toppar och lågvattenmärken, försvann undan för undan den subkulturella tilldragelse som Hultsfredsfestivalen de facto var under sina upptaktsår, där tungsynthare, hårdrockare, gother, indieluggar, rockmurvlar, påverkade poeter, bajsmän, stockholmsk mediaelit och så John L. Byström stod sida vid sida. Längs med vägen blev området (ännu) en exponeringsyta för de sponsorer som pumpat in mest pengar. Det var säkert nödvändigt för att ta festivalen vidare men det innebar också att allt färre identifierade sig med, och månade om, den.

Jag ska inte komma här och säga att det var det här som fällde Hultsfred - ett totalt förändrat festivallandskap, bokningsbolagens framflyttade positioner, upptrissade gager samt en luddig uppfattning från ledningen om festivalens identitet och varumärkesbild är knappast utan betydelse - men inte ens för dagens härdade kids är det särskilt kul att tvångsmatas med samma välbekanta företagsloggor som man redan har sett för mycket av. Den publik som åker till festivaler av Hultsfreds sort önskar inte bara en tillfällig, veckoslutslång fristad från föräldrar, skola och ordning, även i dag vill man stimuleras av något annat än det man ser överallt annars. Och det gäller ju för övrigt musikutbudet också.

Med start i fjol försökte Hultsfredsfestivalen bromsa in och styra tillbaka till vad den en gång var. Det mesta pekar nu på att det skedde det för sent och oavsett vilket kunde man inte längre, som fallet nästan var under storhetsåren, välja och vraka vilka bland de artister man ville få dit. De senaste åren kändes det mer och mer som att man fick ta de internationella namn som ingen annan ville ha.

De närmaste dagarna lär det krypa fram skadeglädje från alla möjliga håll, men förhoppningsvis också respekt och kärlek. Det var svårt att inte känna ett stick i hjärtat när man nåddes av beskedet om årets inställda festival. Inte för att jag personligen hade tänkt att åka dit - under nollnolltalet besökte jag bara festivalen tre gånger - utan mer för allt som festivalen har betytt, för så många som dessförinnan inte visste att man hade varandra.

egenbanner_sonic70.jpg
egenbanner_sonic69.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
annons:
annons:
annons:
Banner