©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

blacktambourine.jpgBLACK TAMBOURINE

Black Tambourine

Slumberland

Betyg: 9

 

»It’s better to burn out/Than to fade away«

När Neil Young först gnällde fram ovanstående rader - i »My My, Hey Hey (Out of the Blue)«, öppningsspåret på LP:n »Rust Never Sleeps« (Reprise, 1979) - riktade han dem bland annat mot Johnny Rotten.

Sedan dess har de diskuterats, satts in i nya sammanhang.

Den 10 april 1994 läste Courtney Loves bandade röst upp Kurt Cobains självmordsbrev för de tusentals människor som i skenet av stearinljus höll vaka under Space Needle. När Courtney nådde stycket i vilket Kurt citerade »My My, Hey Hey (Out of the Blue)« snyftade hon till och muttrade sedan ilsket »Don’t believe that. It’s bullshit«.

Beatles-intresserade känner David Sheffs namn, det var David som i september 1980 intervjuade John Lennon för Playboys räkning. »It’s better to fade away like an old soldier than to burn out«, fräste John ett halvt ögonblick efter det att David bett honom kommentera Neils ord. »I worship the people who survive. Gloria Swanson, Greta Garbo.«

Etc, fyll på med egna exempel efter behag.

Personligen delar jag utan tvekan Courtney och Johns syn på livet, »lev fort, dö ung, lämna ett snyggt lik«-mantrat har aldrig lämnat mina läppar. Däremot anser jag att musikaliska karriärer ofta gör sig bättre i koncentrat; pang!, ett par singlar, bom!, någon platta, krash!, definitivt slut. Sålunda - med undantag - lyder mitt ideal, särskilt om vi snackar popband.

Black Tambourine såg dagens ljus i Silver Spring, Maryland; sommaren 1989 fick Brian Nelson (Whorl), Mike Schulman (Whorl. Powderburns), Archie Moore (Velocity Girl) och Pam Berry för sig att gå samman i ett sidoprojekt. Två år senare nådde de vägs ände, andra mer huvudsakliga åtaganden fick lov att prioriteras.

1999 släppte så Slumberland Records CD:n »Complete Recordings«, en samling som inkluderade allt Black Tambourine hann få ur sig. Tio spår, tjugofem minuter. Ett närapå perfekt popalbum. Tidiga Jesus And Mary Chain och tidiga Wedding Present ihopkokade till en synnerligen smakfull vegetabilisk buljongkub. Otaliga konstellationer lyssnade och lärde, The Pains Of Being Pure At Heart och Liechtenstein är två. Eller som Per Johansson skrev i Benno #3 när han recenserade »Complete Recordings«: »Det här är viktig musik. Viktigare än The Beatles. Viktigare än världsfreden. Viktigare än Belle and Sebastian.«

Med andra ord var Black Tambourine länge en av grupperna som exemplifierade mitt kort-men-intensivt-ideal.

Uppmärksamma läsare noterar tempus i meningen ovan; imperfekt. Slumberland Records realiserade nämligen nyss »Black Tambourine«; en skiva som förutom »Complete Recordings«-materialet och två demoversioner också inkluderar fyra nyinspelade spår. »Skräckscenarios i världshistorien!«, utbrast jag därför när ett förhandsexemplar av »Black Tambourine« landade i mitt mp3-bibliotek. »Varför kan band aldrig låta sovande och perfekta hundar ligga?«

Som tur är visade det sig emellertid snart att de fyra - »Heartbeat« (en Buddy Holly-cover), »Lazy Heart«, »Tears of Joy« och »Dream Baby Dream« (japp, Suicide-balladen) - dels är låtar Black Tambourine framförde live då i skarven mellan åttio- och nittiotalet, dels inte gör bort sig jämte syskonen från »Complete Recordings«. Största skillnaden mellan nytt och gammalt är Pam Berrys röst, den har blivit aningen mörkare.

Helt enkelt kan jag stå ut med att Black Tambourine inte riktigt längre personifierar »It’s better to burn out/Than to fade away«. Något annat vore extremt småaktigt.

Nej, nu börjar jag i stället tråna efter alltigenom färska melodier från deras håll. Ty är det något jag uppskattar lika mycket som kortvariga musikkarriärer är det - komplicerat nog - storstilade comebacker.

JOHAN JACOBSSON

2010-04-13

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner