©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

brucegilbert2.jpg

BRUCE GILBERT
This Way
Editions Mego
Betyg: 8

- Det var det värsta jag någonsin hört!

Året var 1997, platsen Studion i Stockholm. Watford-sonen Bruce Gilbert hade knappt hunnit gå av scenen förrän en av klubbens bartendrar högljutt recenserade hans konsert.

- Det var ju bara oljud!

Personligen höll jag med karln på en punkt; »oljud« är en utmärkt beskrivning av musiken Gilbert bjudit på. Men bortom detta gemensamma skilde sig våra åsikter rätt rejält.

- Det var jättebra, mumlade jag och köpte en öl.

Tillbaka vid min plats nära vänster högtalarstapel svepte dock olustkänslor genom mig; »jättebra« var ett på tok för otillräckligt epitet. 1997 hade jag inte bevistat särskilt många noisetillställningar, så varje sådan innebar ett uppvaknande. Närhelst obönhörliga frekvenser nådde mig utvidgades mina gränser, öppnades mitt sinne.

Gilberts gig den kvällen utgjorde förstås inget undantag till ovanstående. Dessutom ansåg jag honom innan det en hjälte: Wire - artpunk-kvartetten som han var med och bildade - tronade väldigt långt fram i mina skivbackar. Ja, Wire-plattorna »Pink Flag« (1977), »Chairs Missing« (1978) och »154« (1979) räknade jag (räknar fortfarande) som några av de bästa konstverken, någonsin.
Mycket att leva upp till, mycket som infriades. Så »jättebra«, nja... »livsavgörande«, snarare.

Skivan som tog Bruce Gilbert till Studion var »In Esse«, ett femtiosex minuter långt monster. »In Esse« är också Gilberts ungefär sjunde skiva under eget namn, en av många höga punkter i hans solokarriär.

En solokarriär som tog avstamp i »This Way«.

»This Way« såg dagens ljus 1984, Mute realiserade den. Eftersom Gilbert redan då var något av en veteran - förutom Wire inkluderade hans CV också grupperna Dome, Duet Emmo och P’o, de sistnämnda samarbeten med Wire-sångaren/basisten Graham Lewis - bjuder den inte på någon tvekan eller ofullständiga visioner.

Huvuddelen av »This Way« upptas av de stycken Gilbert komponerade inför Michael Clarks postpunkbalett »Do You Me? I Did/Swamp«. De är alla lysande; loopar vävs in och ut i varandra, ibland är de ambienta, ibland upphackad pop. Tonpoem för både åttiotalet och i dag. Även de avslutande två spåren på »This Way« fascinerar. »Here Visit« är en Steve Reich-aktig, vildsint drivande historia och i »U Mu U« löper en trummaskin amok över ekande ljud. Lysande.

Och tack vare den österrikiska etiketten Mego får nu »This Way« nytt liv, nytt liv som en del av deras Editions Mego-serie. Lysande igen.

Vad som nu saknas i mitt liv är en ytterligare Bruce Gilbert-spelning, sedan urladdningen på Studion har jag aldrig sett honom livs levande. Hoppet lever; i oktober släpptes den fantastiska CD:n »Oblivio Agitatum« - uppföljaren till 1996 års inspelade och 2004 utgivna »Ordier« - på Editions Mego.

Hoppas även att jag någon gång får tillfälle att ansikte mot ansikte berätta för Gilbert vad han betytt för mig. Till dess:

- Du är bland det bästa jag någonsin hört!

JOHAN JACOBSSON

2009-11-17


egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner