©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

Varje år är ett bra musikår; 1961, 1975, 1992
Av Sonic-redaktionen   
Lördag 18 juli 2009, 19:54
Med en ny serie Spotify-spellistor vill vi påvisa, eller kanske snarare bevisa, det vi alltid har påstått: varje år är ett bra musikår.
  Sålunda lämpligt att inleda med med tre genuint baktalade årtal.
  1961 var ett år mitt i vakumet som uppstod mellan rock'n'roll och folkrock/soul/ brittiska vågen. Alltså perioden efter Elvis, Chucken och Jerry Lee, men perioden före Dylan, Otis och Beatles. Vi har rent allmänt fått lära oss att det här var ett betydelselöst och på det stora hela onödigt musikår, mest kännetecknat av en massa tramsig teenpop.
  Så fel det bara kan bli.
  Ett år som rymmer Charlie Richs »Who Will the Next Fool Be«, John Coltranes »My Favorite Things«, Anna-Lena Löfgrens »Regniga natt«, Doug & Rusty Kershaws »Louisiana Man« och Bobby »Blue« Blands »I Pity the Fool«, för att bara ta fem av hundra låtar från vår spellista, kan omöjligen vara historiskt oviktigt.
  1975 var ett år beläget strax före punkens utbrott, precis då discon hade börjat röra på sig och de stora rockbanden verkligen blev stora rockband med allt vad det innebar ifråga om arenaspelningar, pengainflöde och jumbojetexcesser. Vi har rent allmänt fått lära oss att det här var ett betydelselöst och på det stora hela onödigt musikår, mest kännetecknat av symfonirockbandens osvängiga svulst.
  Så fel det bara kan bli.
  Ett år som rymmer The Bands »It Makes No Difference«, ZZ Tops »Tush«, George Jones »These Days (I Barely Get By)«, Donna Summers närapå sjutton minuter långa »Love to Love You Baby« och Sillstryparns »Doin the omoralisk schlagerfestival«, för att bara ta fem av hundra låtar från vår spellista, kan omöjligen vara historiskt oviktigt.
  1992 var ett år beläget strax efter grungens genombrott och strax innan britpopen på allvar började erövra världen. Vi har rent allmänt fått lära oss att det här var ett betydelselöst och på det stora hela onödigt musikår, mest kännetecknat av nedklädda heroinband med getskägg och fula knäbyxor.
  Så fel det bara kan bli.
  Ett år som rymmer Dinosaur Jr:s »Get Me« (jo, singeln släpptes 1992, albumet »Where You Been« däremot 1993), Vanessa Paradis »Be My Baby«, The Pharcydes »Passing Me By«, The Beautiful Souths »Old Red Eyes is Back« och Whipped Creams formidabla Captain Beefheart-tolkning »Observatory Crest«, för att bara nämna fem av hundra låtar på vår spellista, kan omöjligen vara historiskt oviktigt.
  Fler årtal vad det lider!
egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner