©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

En bok att lyssna på, vol 2
Av Sonic-redaktionen   
Torsdag 19 mars 2009, 23:07
Om Dave Marshs »The Heart of Rock & Soul: The 1001 Greatest Singles Ever Made«, som vi delade med oss av i »En bok att lyssna på, vol 1«, kan få läsaren att notera den tunna linjen mellan god och dålig smak – och må bra utav det – är det främst andra egenskaper som utmärker det verk som vi väljer att uppmärksamma i den andra volymen av »En bok att lyssna på«.
  En hel bok om de bästa countrysinglarna någonsin löper viss risk att bli hur saggig som helst. Det är som upplagt för att den ska hålla sig antingen alltför slaviskt traditionell (Hank, Lefty, Hank, Lefty, Hank, Lefty) eller väl storögt imponerad av nittiotalets blockbusterperiod (Garth Brooks och ett helt stall av hockeyfriserade hingstar). I själva verket hade countrymusiken sin sannolikt intressantaste period när den var som mest öppensinnig, det vill säga i skarven mellan sent sextio- och tidigt sjuttiotal. En period då inte bara traditionalisterna (Merle Haggard, George Jones, Loretta Lynn) tog ut svängarna antingen musikaliskt eller textmässigt, eller både och, det här var också vid den här tiden som en ny generation låtskrivare (Kris Kristofferson, Mickey Newbury, Tom T. Hall) likt frisk vind drog in med såväl oortodoxa influenser som litterära ambitioner. Producenter i stil med Billy Sherrill och Al DeLory var knappast oomstridda men tog utan tvekan genren vidare i ett läge när det verkligen var läge att göra det.
  Inte minst var detta en korsbefruktningens era. James Carr sjöng George Jones. Porter Wagoner & Dolly Parton sjöng James Carr. Candi Staton tolkade Tammy Wynette. Johnny Paycheck tolkade Swamp Dogg. Merle Haggard komponerade sånger om kärlek över rasgränserna. Musikerna på närapå alla odiskutabla southern soul-mästerverk var tuggtobakstuggande blekansikten. Joe Tex, Percy Sledge och Bobby Bland spelade in hela countryalbum. Jerry Lee Lewis, Elvis Presley och Charlie Rich var tungt soul- och gospelpåverkade. Nya rockhopp som The Band, Grateful Dead och Creedence Clearwater Revival lät lika mycket jukejointsylta som honkytonkhak. En bildskön södernpojk vid namn Gram Parsons förenade soul, country och LSD-tripper i The Byrds och The Flying Burrito Brothers. Det icke okända engelska bandet The Rolling Stones inkorporerade alltsammans i en skaplig svit skivor 1968–1972. Etc, etc.
  heartaches.gifNågra som fattat detta, utan att för den skull utesluta allt det andra, är David Cantwell och Bill Friskics-Warren. Manifesterat av att de i 2003 års »Heartaches By the Number: Country Music’s 500 Greatest Singles« placerar Sammi Smiths på sin tid kontroversiellt sensuella hitversion av Kris Kristoffersons »Help Me Make It Through the Night« som etta. De skriver själva om låten att den »offered us a touchstone for understanding where country music was headed and for reflecting on its past«.
  Alla som läst de båda författarnas verk i exempelvis Salon, No Depression och The Oxford American vet att det är två pennor med både blykoll och huvudet på skaft. I ovan nämnda listbibel får de utlopp för all sin kunskap. Det spelar ingen roll att den är trist formgiven, så fort man börjar läsa är man fast. Även om man tror sig ha god inblick i ämnet berikas med man den ena pikanta detaljen eller omkullkastande teorin efter den andra. De båda kunde gott ha varit ännu mer frisinnade, men bara det faktum att olika bokstavstrogna falanger ogiltigförklarat boken för att den inkluderar i sammanhanget smarta val som Gladys Knight & The Pips »Midnight Train to Georgia«, The Monkees »Last Train to Clarksville«, Otis Reddings »(Sittin’ on the) Dock of the Bay«, Harry Nilssons »Everybody’s Talkin’« och Bruce Springsteens »Atlantic City« är anledning nog att sluka de drygt tvåhundrafemtio sidorna i ett svep.
  Framför allt ska man läsa boken om man vill få ökad förståelse för countrymusik. Listan som sådan kan man, som med de flesta listor, ta med en nypa salt. Men Cantwell och Friskics-Warrens insikter och förklaringar är ovärderliga.
  Mycket riktigt lyfter de i förordet också på hatten till »The Heart of Rock & Soul«; »Without Marsh’s model, this book wouldn’t exist.« Med rentav ännu mer noggrannhet och analytisk förmåga än sin kollega tar de i beaktande vilken tidsera sången ifråga tillkom, hur samhället såg ut och om låten var resultatet av eller en reaktion på vart vinden blåste, om låten var slutpunkten på en epok eller en öppning in i en ny. De orkar ha en lång utläggning om att George Jones »The Battle« från 1976 är en hopplös, smaklös och medioker låt på det stora hela, ändå placerar man den på plats 84. Varför? »Both the lyrics and Sherrill’s snowballing arrangement suggest at each moment that the record is set to explode, yet Jones resists. He holds his rage in check throughout, though from the way he clenches his teeth he must only barely pull it off. The result elevates cheap melodrama into the dramatic, larger-than-life way that lovers experience a quarrel.«
  Alla som hört »The Battle« vet att mycket mer exakt än så är det svårt att beskriva den. Och alla som ännu inte har hört låten beslutar sig för att göra det, trots att den enligt författarna inte är särskilt mycket att hänga i gran – undantaget då Jones osvikliga uppvisning i precision.
  Och det är ju exakt så den här typen av listor ska funka.
  Tack vare Sonic kan du nu via Spotify gå in och lyssna på närmare fyrahundra av de i boken uppräknade singlarna. Förutom ett drygt femtiotal »reservkandidater« (från »All You Ever Do is Bring Me Down« med The Mavericks ner till »Wrong Side of Memphis« med Trisha Yearwood) cirka trehundratjugo som är med på själva listan – även denna gång med start i de nedre regionerna och sedan undan för undan upp till toppen. Det innebär allt ifrån The Mississippi Sheiks och Bob Wills till The Carter Family och Johnny Cash, allt ifrån Loretta Lynn och Tanya Tucker till Faith Hill och Dixie Chicks, allt ifrån Lynyrd Skynyrd och Jason & The Scorchers till Waylon och Willie, allt ifrån vad man må tycka är pur blues, soul, gospel och rockabilly till bluegrass, western swing, trucker-anthems och oräkneliga ond bråd död-ballader. Samt, yep, »The Battle« med ol’ George.
  Den som sitter med boken intill sig har en högtidsstund som heter duga att vänta. Om så inte är fallet duger musiken allena gott nog, tro oss – man kan trots allt inte ta del av hjärtekrossare som Rosanne Cashs »Seven Year Ache«, Jerry Lee Lewis »She Still Comes Around (To Love What’s Left of Me)« och Gary Stewarts »She’s Actin’ Single (I’m Drinkin’ Doubles)« nog många gånger. De är som livet, livet är som dem – och vi är de som lever livet.
egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner