©Sonic / Sampler Media AB 2000-2014 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hgersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

est.jpgE.S.T.
Leucocyte
Act/Bonnier Amigo
Betyg: 9


Jag har alltid fascinerats av och funderat kring hur mycket man egentligen påverkas av allt runt omkring musiken. Gillar jag Stereolab extra mycket för att deras skivor alltid är så extremt snyggt formgivna? Självklart. Och vad vore Sun Ra utan myterna och spexandet? The Knife utan deras utstuderade bortvändhet?
   Dylika spörsmål ställs förstås på sin spets när jag med osedvanligt stor vördnad placerar E.S.T.:s ofrånkomligt sista album i spelaren. För ingen missade väl Esbjörn Svenssons sorgliga bortgång tidigare i somras?
   Allt var ju redan färdigt och minutiöst paketerat, hösten skulle ägnas åt promotion och idogt turnerande (hundratjugo spelningar fick avbokas) för att backa upp trions tionde album – när en lossnad luftslang utanför Värmdö den 14 juni tragiskt satte stopp för allt.
   Redan det korta introt »Decade« slår an en starkt ödesmättad klang som jag möjligen inte hade upplevt så alls. Om inte. Och när sedan den långa, tudelade sviten »Premonition« (varsel, föraning) – ja, man förstår varför skivbolaget Act känner sig tvungna att poängtera att allt kring skivan bevarats exakt så som det var när materialet överlämnades till dem den 16 maj – vecklar ut sig så sitter jag som förhäxad, lyssnar intensivt på varje ton, varje känsloyttring, varje infall. Och när allt efter tolv–tretton minuter exploderar i ett skri av frenetiskt smattrande trummor, distad bas och alltmer kortfattade skurar av hårda pianonedslag som till slut tystnar helt och ersätts av elektriska missljud – då mår jag rent illa.
   Till skillnad från deras tidigare skivor är »Leucocyte« helt improviserad i studion, ett nerkok av två dagars fritt jammande i en Sydney-studio. Vilket inte alls innebär mer traditionell jazz och mindre experiment, snarare tvärtom. Trion tar ut svängarna som aldrig förr, växlar rockigt intensiva partier med ambienta stämningsutsvävningar.
   »Still« hör till den senare kategorin, byggd runt atmosfäriska ljud som man knappt kan tro härstammar från den enkla triosättningen med piano, trummor och kontrabas. Fyra minuter korta »Jazz« är skivans enda traditionella jazzspår, och känns närmast som en ironisk blinkning.
   Titelspåret – leucocyter är för övrigt den medicinska beteckningen på vita blodkroppar (men det verkar egentligen stavas med k även på engelska) – är en fyrdelad svit på drygt tjugofem minuter och skivans andra huvudsekvens jämte »Premonition«. Även här ger de sig hän i en extremt energität och mot den fria rocken blickande yttring. Jämförelser med Radioheads mer experimentella skivor känns inte alls långsökta.
   Del tre av sviten heter förresten »Ad mortem«, intill döden, och följer på »Ad interim«, en knäpptyst minut. Kommentera det den som vågar.
   Nå, skulle den här skivan beröra mig lika starkt – om inte?
   Omöjligt att svara på förstås. Och nu är vi där vi är, en av Sveriges absolut största musiker genom tiderna är borta. Den trio som rönt så oerhörda framgångar världen över härmed upplöst. »Leucocyte« var inte tänkt som ett testamente, men blev det. Ett mycket vackert sådant. Starkt på gränsen till det avskräckande.
PATRIK LINDGREN
2008-08-26

egenbanner_sonic70.jpg
egenbanner_sonic69.jpg
annons:
Banner
annons:
annons:
Banner
annons:
annons:
annons:
annons:
Banner