©Sonic / Sampler Media AB 2000-2016 | All rights reserved | Sonic, Box 466, 129 04 Hägersten, Sweden | +46 (8) 702 15 50

annons:
Banner

annons:
Banner

annons:
Banner

lyons_marie_queenie.jpgMARIE QUEENIE LYONS
Soul Fever
Vampisoul/Colectivo/Bonnier Amigo
Betyg: 9


Man ska ta »holy grail«-epitet på skivor med en nypa salt. Ibland finns det trots allt en förklaring till varför inget hände med plattan ifråga när det begav sig. Det är bara undantagsvis som resultatet visar sig lika omvälvande som, säg, »Otis Williams And The Midnight Cowboys«, Jim Fords »Harlan County« eller, just återutgivna, »Live! At the Alabama’s Women Prison« med Mack Vickery.
   Men det är klart, när det väl dyker upp gömda skatter från det förflutna blir effekten större än när man råkar på ännu en grym platta från valfri etablerad gigant. De kommer ju till synes från ingenstans, de sätter i gång en massa tankar, det blir en massa »om« och »men«. Ibland får de rentav lyssnaren att börja ifrågasätta hela sin skivsamling.
   Speciellt gäller det Marie Queenie Lyons mystifierade sort. Efter att ha spelat in 1970 års album »Soul Fever« verkar den mäktiga Louisiana-rösten nämligen ha försvunnit från såväl musikindustrin som jordens yta. Hon och hennes gärning är draperad i träskdimmigt dunkel.
   Inget blir särskilt mycket tydligare av den här nyutgåvan.
   Lika bra som Vampisoul-folket är på att gräva fram musik som förtjänar att höras av fler, lika bedrövliga är de i regel på att förse den upphetsat vetgirige skivköparen med information. Även om det antagligen hade krävts FBI-assistans för att få fram uppgifter om sångerskan kunde Vampisoul gissningsvis i King Records-arkiven ha snokat fram detaljer rörande inspelningsstudio, musiker, producent och annat. Men, inget – förutom att Marie Queenie Lyons på sextiotalet sjöng i King Curtis band och hintar om att hon kanske fick hjälp med sitt kontrakt med King-etiketten Deluxe av den store James Brown själv, detta eftersom han var en av de artister (Jackie Wilson, Fats Domino och Jerry Lee Lewis var några andra) som Lyons agerade uppvärmare åt.
   Nu ska man inte gnälla för mycket, för musiken på »Soul Fever« är skäl nog till tacksamhet. Någonstans mellan Betty Harris funkdrypande New Orleans-soul och Candi Statons sårbara countryvemod hittar vi Lyons, som i röstkapacitet lätt kan matcha båda två. Personifierat av den fantastiska låten »Daddy’s House«, vars bekymmerslöst tralliga melodi ges en nervdallrande laddning av den allt annat än familjeharmoniska texten.
   Där, i gränslandet mellan musikalisk upprymdhet och gripande livsöden, rör sig större delen av skivan. »Your Key Don’t Fit It No More«, »You Used Me«, »Your Thing Ain’t No Good Without My Thing«, »Snake in the Grass««; titlarna talar sitt tydliga språk, överallt kan man ana ugglor i mossen.
   I det stilfullt rullande öppningsspåret »See and Don’t See« manifesteras självförnekelsen som överlevnadsstrategi. Rader som »If I ever face reality/I know that’s gonna be the end of me« och »I must look beautiful standing here in the dark all by myself/But the only way I can take it is pretend I’m someone else« sjunger Marie Queenie Lyons med en vredgad glöd vars kvarlämnade aska formar sorgkanter runt all förljugen stolthet.
   Ser man det så kan man faktiskt förstå varför hon inte orkade göra fler skivor.
PIERRE HELLQVIST
2008-06-10

egenbanner_sonic89.jpg
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner
annons:
Banner