Hon är till vardags ännu en löst knuten medlem av det torontobaserade indierockkollektiv som vuxit fram kring Broken Social Scene. Men medan den mest kända spinoffen från dem, tillika bandmedlemmen Leslie Feists sologrejer, har låtit som ett studioexperiment med syfte att framställa en ljudets motsvarighet till den syntetiska diamanten hittar du Emily Haines så många gånger längre ner i de allra mörkaste gångarna djupt under det traditionella ljudet av singer-songwriterpop. Hon bygger dova, dynamiska lager på lager-mattor och bär snarare Nick Caves gotiska kostym än bandkollegan Feists slinkiga, korta satängfodral. Hon är otymplig, helt ocharmigt dyster och skamlöst grandios på samma gång, något som bara ibland kantrar över i en gubbig tungroddhet eller det manierat sorgsna.

Det förlåter dock snabbt de ögonblickskorta stunder då Emily Haines tar på sig den där enda klänningen hon äger och skriver de finaste, korta körstämmor för själv att dubblera. Som sparsmakat arrangerade bonusspåret »Row Boat« eller vackra pianoballaden »Winning«. När hon låter så låter hon ostoppbar och omöjlig. Och så får man så klart inte låta om man ska bli populär. Å andra sidan är populär aldrig en bättre sak att vara än ostoppbar.