Den ene och den andra, fans av varandra







Conor Oberst och Phoebe Bridgers pratar galna fans, ansvar och det gemensamma bandet Better Oblivion Community Center (foto: Eva Edsjö).

I en tid av oupphörliga egoboostar och konsekvent själv är bästa dräng-tänk går Phoebe Bridgers och Conor Oberst mot strömmen. Hon må vara jämförelsevis ny i gamet och han desto mer rutinerad men att båda månar om det kollegiala sammanhanget råder det ingen större tvekan om.

Med tanke på det drömläge Phoebe Bridgers karriär befann sig i efter 2017 års uppskrivna debutalbum »Stranger in the Alps« var det knappast självklart att följa upp med ett sidoprojekt (Boygenius, ihop med Julien Baker och Lucy Dacus), än mindre ett andra tätt inpå.

Med det forna Bright Eyes-underbarnet delar LA-singersongwritern nämligen bandet Better Oblivion Community Center som efter kort tids hyschhysch och hemliga sociala medier-meddelanden nu släppt en fullängdsskiva.

Conor Oberst har inte heller alltid gjort det han kanske borde ha gjort för att få en spikrak väg till stjärnhimlen. Även han har alltid brytt sig om den musikaliska samhörigheten. Oavsett om det handlat om att lägga kraft på skivbolaget Saddle Creek hemma i Omaha eller då Bright Eyes var som hetast bränna massa energi på punkrockbandet Desaparecidos – samt folkrockiga supergruppen Monsters of Folk.

Lika mycket förenas Bridgers och Oberst i att de skriver intima sånger med en emotionell sprängkraft som gör att den som lyssnar kan bli väldigt påverkad. De för sig med en ovanlig förtrolighet som skapar en ytterst nära relation mellan artist och publik. Deras fans är inte bara vanliga fans som lyssnar lite och sedan släpper taget – deras fans tenderar vara sorten som lyssnar, lyssnar, lyssnar och omöjligen kan släppa taget.

Annorlunda uttryckt: när Better Oblivion Community Center en svinkall, hal och småjävlig januarifredag förärar Stockholm med en blixtvisit känns det som bästa tänkbara tidpunkt att sitta ner med dem och prata lite om just sådant, men även en del annat.

Jag antar att det främst är en god egenskap att med sina låtar kunna beröra som ni gör. Men kan ni även skrämmas av det?

Conor Oberst: Absolut.

Phoebe Bridgers: Många av mina vänner som gör musik – Conor, Julien, Lucy – äger förmågan att få lyssnaren att känna att en låt har skrivits specifikt för dig. Flera gånger har jag varit med om att människor stoppat Conor i steget för att berätta djupt personliga saker: »Mina föräldrar begick självmord och din låt är det enda jag kunnat lyssna på sedan dess«, typ. Och din [tittar på Conor] reaktion när de säger detta är vad de kommer att tänka på en lång tid framöver. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att om och om igen ta in sådant under så många år och att vid varje tillfälle, trots att det kanske sker för femte gången bara den här kvällen, uppbåda ork att svara i stil med »dina känslor räknas, jag ser dig och hör dig och jag är djupt tacksam för att du gillar min musik«.

Conor Oberst: Jo, jag vet inte. Man får göra så gott man kan. Jag försöker vara trevlig mot alla jag pratar med. Genom åren har jag utvecklat ett hyfsat skarpt sinne för att avläsa ifall en person är… Det är en sak ifall någon haft en intensiv upplevelse av min musik som han eller hon vill dela med sig av. Det är bara fint. Du ger en kram, och det är kanske allt du kan göra, eller ifall de vill ta en bild. Det är lugnt med mig, det är den trevliga aspekten av det. Sedan finns det andra människor. Jag tänker på det så här: när du gör musik sänder du liksom ut din själ eller dina tankar och detta kommer gå merparten av mänskligheten förbi men några kommer ratta in det via sina antenner och då kanske känna saker, förhoppningsvis bra saker. Men en del individers antenner är krökta och allmänt fördärvade. När de nås av något kan det bli så att de reagerar på ett annat sätt än vad som var avsikten. Och vi har ju sett exempel på när sådant gått helt åt skogen.

Phoebe Bridgers: John Lennon…

Conor Oberst: John Lennon, absolut. Även George Harrison – den grejen, där någon försökte mörda honom i hans hem, kan göra mig nojig. Och så har vi den där Disney-popartisten [Christina Grimmie], som sköts i Florida då hon skrev autografer och kramade fans. Nu är det bara någon liten promille som är så störda att de är kapabla till dylikt och om du låter den risken färga din bild av vilka du ska interagera med lär du snart bli galen. Men man lär sig längs vägen. Märker jag att någon är konstig på ett ohälsosamt vis försöker jag ta mig ur situationen så smidigt och snabbt som möjligt. Här talar vi fysiska möten. Internet är ett helt annat väsen där galningar öser ur sig galna saker.

Phoebe Bridgers: Där kan jag ändå gilla distansen mellan den som säger något och mottagaren. När någon säger något till en i verkligheten har jag, kanske för att jag är kvinna, jag vet inte, ibland skrattat med lite tillgjort men det har jag ingen lust att göra längre.

Conor Oberst: Nu är du mer »fuck you«. Härom dagen träffade vi en kille…

Phoebe Bridgers: Åh, herregud.

Conor Oberst: Jag önskar vi hade hans namn.

Phoebe Bridgers: [belåtet tonfall] Faktum är att jag tror att jag har det. [tar upp sin telefon]

Conor Oberst: I alla fall, det var en journalist.

Phoebe Bridgers: I Amsterdam.

Conor Oberst: Jag minns dock inte om han var holländare eller ifall han var ditrest någon annanstans ifrån. Det spelar ingen roll. Han var en fruktansvärd…

Phoebe Bridgers: …människa.

Conor Oberst: Han ville bara prata om…

Phoebe Bridgers: … mäns rättigheter.

Conor Oberst: Han uttryckte sig väldigt nedvärderande om #metoo-rörelsen, menade att det bara är en modegrej.

Phoebe Bridgers: Apropå att Kevin Spacey ofredat en kille på en fest sa han: »Jag hade gjort likadant när jag var i tjugoårsåldern.«

Conor Oberst: Medan han malde på satt jag där och tänkte: »Snart kommer Phoebe skära halsen av honom.« Han grävde sig ett allt djupare hål. Det rådde ingen tvekan om att han hade någon slags störning.

Phoebe Bridgers: Jag inflikade att det var fler än en kille som råkat ut för Kevin Spacey, varpå journalisten sa: »Jamen tänk om det bara hade varit den här killen.« »Ja men nu var det inte det. Det var flera personer.« »Jamen tänk om det bara hade varit en.« »Det var inte det.« Och så vidare.

Conor Oberst: En riktig knäppis.

Phoebe Bridgers: Nu har jag hittat namnet! [läser upp det]

Conor Oberst: Redan med de tidiga Bright Eyes-skivorna fick vi en del påstridiga beundrare. En gång, då jag var nitton–tjugo och hade flyttat hemifrån och oftast befann mig ute på turné, åkte jag förbi mina föräldrars hus för att få något att äta. Då såg jag att min mamma satt ute på verandan med två ovårdade punkrockglin som jag inte kände igen. Mamma var förstås superglad när hon presenterade dem: »Det här är den och den, kan du tänka dig att de har åkt hela vägen hit från Florida!«

Phoebe Bridgers: Neeej…

Conor Oberst: Jag måste säga att mamma sedan dess har lärt sig att hantera sådana situationer. Då tyckte hon bara det var kul, bjöd dem på godis och Coca-Cola. Grejen var den att på mina tidiga kassetter och singlar stod postadressen till mina föräldrars hem på omslagen. Så de här ungarna åkte dit och knackade på dörren. De visade sig vara snälla men det kunde ju ha varit galningar. Det där och några andra tidiga incidenter fick mig att tänka till lite. Det är nog bra att iaktta viss vaksamhet. Samtidigt som man givetvis känner tacksamhet över att människor relaterar till det man gör.

Ingen av er verkar dra sig särskilt mycket för att uttrycka sin åsikt i olika frågor, politik eller annat.

Conor Oberst: En av de grejer jag gillar med Phoebe är just det att hon säger vad hon tycker och inte bryr sig ett skit. Jag tycker det är kanon. Hon är bra på att interagera på sociala medier, vilket jag inte gör alls, jag har missat det tåget helt. Men hon vänder det till sin fördel, använder det för att samspela med världen, fansen och media på ett sätt som speglar hennes personlighet, är både kul och intelligent. Där finns skarpa åsikter, visst, men också en massa humor.

Phoebe Bridgers: Vad jag vinner på min kontakt med nätet är att det annars skulle vara lätt att anta att publiken som går på Conors spelningar till hundra procent instämmer i hans politiska åskådning. Som när vi turnerade ihop här i Europa 2017 och han i mellansnacket gick loss på Trump eller om Brexit varenda kväll, det skulle vara lätt att tro att han bara predikar för de redan troende. Men så läste jag på internet vad folk tyckte och insåg att så inte alls är fallet. »Han borde hålla sin politiska uppfattning för sig själv men jag är ändå glad att jag gick dit«, eller vad folk nu skrev. Eller som när jag själv nyligen inför mellanårsvalet postade: »Rösta.« Alltså inte »Rösta på samma som jag gör« utan bara »Rösta«. Ändå blev reaktionen »Fuck you bitch«, »Hope you die«, »Keep your fuckin’ politics to yourself«… Eller ta när jag turnerade med mina kompisar i Boygenius och vi efter en konsert trakasserades av våra egna fans. En superaggressiv kille följde oss ända fram till den Uber-transport vi skulle hoppa in i, varför jag till slut ropade »Fuck you, motherfucker!«. Kort efteråt fick jag ett direktmeddelande på Instagram från samma kille, jag begriper inte hur det gick igenom, där han skrev: »Kanske borde ni vara lite trevligare mot era fans efter spelningarna.« Vad jag egentligen försöker få sagt är att alla som gillar din musik delar inte dina värderingar. Även andra människor sipprar igenom.

Conor Oberst: De flesta fans nöjer sig med att klappa händerna under konserten. Sedan går de hem. De har liv.

Phoebe Bridgers: För varje kuf finns det en massa vanliga sköna och coola personer.

Conor Oberst: Så man ska kanske inte hata alla sina fans…

Phoebe Bridgers: Ändå kan jag inte låta bli att förundras över att många helt har missat poängen med det man gör. I Boygenius har vi en låt som heter »Bite the Hand« som de facto handlar just om fans och ens egen oförmåga att vara sitt vanliga jag i samspelet med dem. Likförbannat försöker folk storma in bakom scenen och skriker åt vår turnémanager för att han hindrar dem från att göra det. Det är så konstigt, jag får inte ihop det.

Har det rådande politiska klimatet och allt som händer i världen på något vis förändrat er syn på vilket ansvar ni har som artister?

Conor Oberst: För mig har det personliga och det politiska alltid varit sammanflätade. Jag tycker inte att bara för att du är en offentlig person måste förlora din medborgerliga rättighet att uttrycka en åsikt. Som under Bush-eran då Dixie Chicks fick höra »Håll käften och sjung.« Det där har alltid funnits där. Eller när folk blir upprörda över att Hollywood-eliten »säger åt mig vad jag ska tänka«. Nej, det gör de inte alls, det är bara en människa som delar med sig av sin åsikt, låt vara att hen är lite mer berömd och har en lite större plattform än vad du har. Sorry, det är så det funkar. Samtidigt dömer jag inte artister som resonerar annorlunda. En del vill inte blanda ihop det där med sin konst och det är helt okej, det med.

Phoebe Bridgers: Jag tycker inte heller att artister måste göra det men som läget ser ut i världen nu får man nästan gå in för att inte vara politisk. Till och med Taylor Swift ser sig tvingad att ta ställning, trots att hon tidigare aktat sig för det. För om du vill sälja skivor till hundra procent av jordens befolkning kan du inte riskera att komma på kant med någon som kanske inte håller med dig. Men jag tycker det är bra att artister kliver fram för rasismen där ute är liksom ingenting det smygs med längre, den är helt skamlös och öppen, allt är på en annan nivå nu.

 

Den självbetitlade skivan med Better Oblivion Community Center både låter och inte låter som du hade väntat dig från en kollaboration mellan dessa två. Känsligheten vi lärt oss tycka om finns här men i en lite mer rockig inramning än vad vi är vana vid. Allt är inte odödligt men när det verkligen klaffar utmynnar det i påträngande indiehymner som lyckas vara både kontaktsökande och luttrat världsfrånvända. Det är sånger med sinnena på helspänn. Och en vackert ringande skapelse som »Dylan Thomas« är närmast att betrakta som powerpop.

De båda är tydligt bekväma med varandra. Det märks när du träffar dem, Conor och Phoebe känns avspända och naturliga i varandras sällskap. Det framgår inte minst av skivan, som ingalunda är deras första samarbete (de har sjungit tillsammans både på scen och på »Stranger in the Alps«) men väl det första där de suttit ner och skrivit ihop. Vilket inte är någon dussinsak då låtskrivarprocessen för många, i alla fall om vi talar artister som aldrig skulle kunna sätta sin fot i en av Spotify-pop-erans månghövdade låtskrivarfabriker, är av högst privat och integritetsinhägnad natur. Phoebe Bridgers menar att den här arbetsformen måste komma organiskt, via vänskap, den går inte forcera fram.

Conor Oberst: Ju längre vi höll på desto bättre trivdes vi i varandras sällskap. Första låten vi skrev, och den ligger också som första låt på skivan, var »Didn’t Know What I Was in for« och då visste vi fortfarande inte att vi skulle bilda ett band. Vi tänkte nog mer att vi testar lite så får vi se om låten kommer på min skiva, på Phoebes eller om vi ger bort den till någon annan artist. Men ganska snart kändes det som att vi hade hittat en egen liten enhet i det vi höll på med. Så vi skrev en låt till och den känslan förstärktes. Sedan gjorde vi klart alla låtar inom loppet av typ ett år.

Hade ni förväg en specifik idé med vad skivan skulle vara?

Conor Oberst: Njae, i så fall pratade vi mer om vad vi inte ville att skivan skulle vara.

Och vad ville ni att den inte skulle vara?

Phoebe Bridgers: Jamen ingen akustisk duettskiva.

Conor Oberst: Du vet nog vad vi menar. Vi ville redan från början mer åt känslan av ett rockband.

Phoebe Bridgers: Jag tror vi båda letade efter en ursäkt att få göra en rockskiva och tänkte nog inte alls på det här samarbetet som en ventil för duettsång.

Conor Oberst: Exakt. På några ställen turas vi om att sjunga men sjuttiofem procent av tiden sjunger vi båda samtidigt. På så vis påminner skivan mig om hur många nittiotalsband lät, det var många band jag gillade på den tiden som hade två sångare som sjöng tillsammans. Vårt uttryck kommer nog mer från den traditionen än vad man kanske skulle tro när två singer-songwriters slår sig ihop för att göra en skiva, då det lätt blir manligt vs kvinnligt-gulligt. Så ville vi inte alls ha det.

Tar ni fram något ur varandra som ni inte har när ni arbetar på egen hand?

Conor Oberst: Jag tror det. För min del har låtskrivandet alltid varit en enslig procedur, där jag ibland kör fast i egna tankespår. Idéer som framstår vettiga för mig kan visa sig vara obegripliga för någon annan. När jag nu för Phoebe behövde förklara hur jag tänkte med somligt tror jag ledde till att vissa låtar blev mer utmejslade i färdigt skick än vad de hade varit ifall jag hade gjort allting själv. Nu fick jag feedback medan jag skapade, och det har inte alltid varit fallet för mig. Phoebe kunde säga »låt oss gå tillbaka och ta det ett varv till«. Faktum är att jag tyckte det var till stor hjälp. Plus då att hon har en särpräglad känsla för såväl melodier som harmonier som jag saknar. Man kan säga att hon såg till att dra mig ut ur mina vanliga melodimönster.

Conor, du var tidigt ute med att se Phoebes talang. Vad mer specifikt var det du såg?

Conor Oberst: Första gången jag hörde henne sjunga blev min reaktion: »Whoa.« Jag var tvungen att stoppa allt jag höll på med. Hon har ett helt unikt sound, en så pass konstig – förlåt [tittar ursäktande på Phoebe], jag menar nog snarare unik – struktur i rösten som gör att hon låter ovanlig men på samma gång känns som en gammal vän. Hennes debutalbum är så bra. Det är inte ofta jag hör en skiva där jag gillar varenda låt. Så, den var snäppet bättre än medel. [tittar på varandra och skrattar]

Du då Phoebe, vem var Conor för dig innan du lärde känna honom?

Phoebe Bridgers: Han var min… absoluta favoritlåtskrivare. Det har han varit länge. När jag var liten brukade min mamma ta mig med till Hardly Strictly Bluegrass-festivalen i San Francisco. Första gången jag var där fick jag se en rad artister jag älskar, som Patti Smith, Emmylou Harris och andra jag växte upp med. Sedan när jag var tonåring tipsade min bästa kompis mig om Bright Eyes. Och det visade sig att Conor hade en egen scen på just Hardly Strictly Bluegrass, så jag började gå dit varje år och det var något jag verkligen såg fram emot. Det var inte alltid mamma ville bege sig till festivalen redan på fredagen men jag övertalade henne att åka tidigt på fredagmorgonen så jag skulle få chans att hänga runt scenen så länge som det bara gick. Conor inte bara uppträdde utan kurerade också scenen, det var den vägen jag hittade mycket musik jag nu gillar, som First Aid Kit, Ben Kweller, Felice Brothers och Dawes.

När blev ni senast berörda av någon annans musik?

Conor Oberst: Nu är det något helt annat än det vi håller på med men det senaste livegig jag såg som gav mig en märklig, närmast fysisk, slags reaktion var när vi båda i slutet av förra året gick och tittade då Grouper spelade i en kyrka i LA. Det var med en massa projektioner och jättelånga ljudsjok som liksom aldrig upphörde. Vi i publiken stod tätt packade på varandra, vilket för någon som inte trivs särskilt bra i trängsel först var klaustrofobiskt värre – jag tänkte »detta är hemskt, nu kommer jag få en panikattack« – men så började musiken och plötsligt översköljdes jag av lugnande ljudvågor som gick rakt in i mina celler och fick min kropp att slappna av. Det var flippat men fantastiskt.

Phoebe Bridgers: Jag lyssnar inte så mycket på ambient. Eller, det är inte helt sant. Jag gillar Nils Frahm, Julianna Barwick och så Grouper då. Det jag har svårt för är nog egentligen mest det här att du ofta tar del av musiken på något konstgalleri och alltid känner »är det nu vi alla ska låtsas som att det här är så coolt?« samtidigt som du tittar på någon killes foton från tiden då han bodde i studentkorridor och alla som är där räknar minuterna tills man tittat på bilderna tillräckligt länge för att det ska framstå som att man tar dem på allvar. Så brukar jag känna på ambientspelningar. Men Grouper lyckades förmedla en annan känsla. Många låtskrivare jag älskar har jag träffat eller så har jag fått någon annan sorts inblick i deras liv men Grouper är en artist jag inte vet någonting om alls. Hon spelar dessutom en helt annan musik än vad jag själv gör, så det känns lite mystiskt, jag kan romantisera det hon gör och undra hur hennes hjärna egentligen fungerar.

Kan ni beskriva känslan som infinner sig när ni är helt nöjda med en låt?

Conor Oberst: Ärligt talat är det min favoritkänsla i världen. Att precis ha avslutat en låt och känna sig upprymd över den. Det är så skönt. Och det är någonting jag aldrig kan tröttna på, det här att skapa någonting ur ingenting. Jag tror det är det som får mig att fortsätta skriva låtar. Då känner jag att jag trots allt tjänar ett syfte, vilket annars inte är vanligt förekommande…

Phoebe Bridgers: Så känner jag i kanske tjugo minuter. Sedan övergår det i: »Jaha, det var sista gången det kommer hända mig.« Det känns alltid som att min förmåga försvann med min senast skrivna låt. Och på grund av det kan jag inte njuta av låtskrivandet. Mitski sa en gång att om folk var ärliga ifråga om hur låtskrivandet går till skulle alla svara: »Jag har ingen aning«. För min del är det likadant med min musik som det är med relationer, varje gång jag står inför en massa människor i publiken känner jag att jag har lyckats lura alla till att tro att jag är något att ha. ■

 

Better Oblivion Community Center: Dylan Thomas




Relaterat

Bergen: Bergen