»Kvar står vi med ett tungt vilande ansvar på populärkulturen«






Avantgardet-Rasmus om betydelsefulla skivor.

Åh, Avantgardet.

Musiklyssnare som våren 2016 trodde att den sjavigt rockiga Nybro-truppen var av »här i dag, borta i morgon«-sort eller åtminstone gissade att Rasmus Arvidsson med debuten »För många dyra skor och döda ögon« tillryggalagt alla sina demoner har fått tänka om både en och två gånger. På något vis växer sig Avantgardet, som fenomen och kreativt väsen, större hela tiden. Givetvis har det delvis med deras konserter att göra, ofta kaotiska tillställningar med en sällan skådad publikuppvigling och där så gott som varje föreställning utmynnar i en »snackis« som i sig lämnar ringar på vattnet. Men den som lyssnar på senaste albumet »Alla känner apan« hör också ett musikaliskt alltmer målmedvetet och distinkt band, som inte bara har osedvanligt välskrivna texter utan dessutom låter förbannat bra.

– Mycket av det kan tillskrivas Jocke och hans unika känsla för melodier, säger Rasmus Arvidsson om producent-Åhlund.

– Tidigare har jag och Patrik [Åberg, gitarrist i och medgrundare till Avantgardet] gjort låtar hemma i Nybro och haft färdiga skelett innan vi spelat in. Men den här gången fick Jocke akustiska versioner av låtarna från oss och så byggde vi upp dem därifrån.

Rasmus Arvidsson sitter vid ett köksbord på bandets PR-firmas kontor i Gamla stan. Han dricker blåbärssoppa och äter en smörgås. Om en stund ska Avantgardet göra ett av sina gerillagig i en skivbutik och senare på kvällen stundar förlösande allsångsfest vid en konsert på Debaser Strand.

– Det här är också första skivan som skrivits medan vi har varit ute på turné och mötts av all den fantastiska energi och hoppfullhet som Avantgardet-publiken har gett oss eller bara det här att få stå på scenen med sina bästa vänner och få sjunga tillsammans med publiken. Det är klart att det färgar av sig. Grunden i allt jag skapar är att jag söker en sanning och det hade varit förljuget om jag skulle låtsas må dåligt genom sorgliga ackord när jag får uppleva så mycket vackra saker genom musiken. Samtidigt som jag på ett annat sätt är mer nedslagen än någonsin över utvecklingen i samhället, därav texternas svärta och allvar. Ur detta uppstår en dynamik som jag tycker började redan med »Fårskinnstearaway«, som var en hit men också den svartaste text jag någonsin skrivit.

Nya albumet har någon sorts känsla av rörelse och solidaritet över sig.

– Verkligen. Men det är just det där att Avantgardet väldigt mycket är publiken. Vi hade skapat musik på samma sätt, oavsett om någon hade lyssnat eller inte, men människorna som lyssnar har ju visat oss att det går att nå ut på vårt kompromisslösa sätt, helt utan skivbolag eller reklamavtal. Och det finaste av allt är att vi når ut så brett. På en Avantgardet-spelning kan du vara sextiofem år och se din första spelning på evigheter eller du kan vara en fotbollshuligan. När vi spelade på en gratisfestival på Ringön – vi försöker alltid spela på massa olika ställen just för inte bara ge bara en viss typ av publik möjlighet att se oss – kom det en mamma i sällskap med sin fyraåriga dotter och sa att det var helt fantastiskt. På våra konserter sammanstrålar människor som aldrig träffas annars. Om de skulle ses på bussen skulle de aldrig säga hej eller titta på varandra. På en Avantgardet-spelning kramas de och sjunger samma låtar. Går du på en punkspelning på Debaser är målgruppen till stor del en och samma. Vilket inte är att förkasta, det är fantastiskt och viktigt med subkulturer, men Avantgardet har lyckats bli något annat, en sorts enande kraft. Och det gör någonting med en eftersom jag inte ser mig som någon upphöjd sångare eller frontperson utan bara en lika viktig del av allt som basisten, arrangören eller konsertbesökaren. Alla har verkligen lika stor del i det här, inte minst de som lyssnar på musiken eller sjunger med i låtarna.

– Första skivan skrev jag när mina sår i armarna fortfarande var öppna och jag mådde dåligt, det blev en spegel av mitt inre, att jag var paranoid och mådde dåligt och var ensam. Nu är ju Avantgardet och jag, via Avantgardet, något helt annat, det är hopp och det är jättemånga människor, och då är det ju deras låtar man vill skriva också.

Rasmus Arvidsson är nu inte bara vältalig vad gäller sin egen musik, det är även ett nöje att höra honom lägga ut texten om andras skapelser och hur den har påverkat det han själv gör. Ett år då Avantgardet enligt Sonic-pennorna gjort årets bästa svenska album tyckte vi det passade att han skulle få göra just det – och det tog sig formen av fyra album som betytt lite extra.

 

The Streets: A Grand Don’t Come for Free

Locked On/679, 2004

– För att det är en berättelse från första till sista låt. I »A Grand Don’t Come for Free« blir Mike Skinner i första låten av med tusen pund och i sista låten hittar han sina tusen pund. [skratt] Och så allt som händer där emellan. I en låt, »Blinded by the Lights«, går han på en klubb och då har musiken ett housebeat. Det är som att titta på film eller en pjäs och få leva hans berättelse snarare att bara lyssna på en låt. Och det är ju så som jag vill göra med Avantgardet. Bjuda in lyssnarna till min och många andras värld snarare än bara ha låtarna som brus i bakgrunden. För mig finns det inga alternativ till att skapa musik på det sättet. Jag tycker att man ska berätta någonting med musik och då kräver det mer än en tre minuter lång låt. Det kräver framför allt mer än en trallvänlig refräng. Det kräver en tillåtelse från producent och låtskrivare och i slutändan publiken. Ett tålamod och utrymme att få göra en hel skiva.

Var det så att du redan när du hörde den här plattan fick en idé om att det är så här du ska göra det?

– Ja, absolut. Alltså, man kan se det så här, jag hade noll erfarenhet av att släppa skivor, noll erfarenhet av att stå på scen. Samtidigt har jag levt i musiken hela mitt liv och har en bank av erfarenheter att hämta från. Jag vet att så här vill jag inte att det ska vara och så här vill jag att det ska vara. Musiken har påverkat mig, har förpassat mig någonstans, det är ju det musik gör. Den har varit min räddning och den har tagit mig bort från Nybro där jag vantrivdes, och den har framför allt tagit mig bort från mig själv där jag vantrivdes ännu mer. Eftersom den gjorde det med mig vill jag försöka göra det även med min egen musik.

The Streets-skivan var viktig för dig under dina missbruksår. Kan du lyssna på den i dag?

– Nej, det är den enda som inte går. Däremot har jag reclaimat en massa annan musik. Jag mår bättre än någonsin och jag är svinglad och vet att varken Avantgardet, min familj eller min son hade funnits om jag fortfarande hade varit missbrukare, allt det är etthundra procent positiva konsekvenser av att jag är nykter. Men det som jag tycker är sorgligt och orättvist och som man kanske inte alltid tänker på är att alla mina minnen är borta. Jag kan inte bara besöka den där tiden som en annan människa kan titta på bilder från sin semester på Magaluf eller i fjällen, jag har tvingats klippa bort allt det och det inkluderar musiken som var central för mig under de där åren. Även om jag har lyckats återuppta mycket är The Streets lite för duktig på att bjuda in en till sin verklighet. Ta »Geezers Need Excitement« [från föregående albumet »Original Pirate Material«], en låt som handlar om att beställa fish’n’chips inne på ett gatukök, vilken leder oss tillbaka till det här med film igen. Om man kollar på en film av exempelvis Guy Ritchie är det inte alltid vad som berättas som är det viktiga utan hur det berättas, att du som tittar vill stanna kvar i en viss scen för alltid och känner att du inte har något val. Om jag sätter på den låten hamnar jag som per automatik mitt i den. Jag kan inte lyssna med ena örat bara på ett ackord eller vad det är för bas på en Streets-låt utan jag sugs in i hans värld. Det är helt fantastiskt.

 

Lou Reed: Berlin

RCA, 1973

– En skiva som sågades när den kom för att det inte var ett Velvet Underground-coolt sound, ingen »Transformer«-/David Bowie-produktion, ingen poppig boogie utan det var något helt annat. Det var som en pjäs, precis som The Streets-skivan. En berättelse, som ett manus. Skivan har fått upprättelse i efterhand men jag vet att Lou Reed en gång sa något i stil med: »Ni har ändrat er men för mig har den alltid varit världsklass.« [skratt]

– »Berlin« är svårlyssnad så klart, textmässigt men också musikmässigt. I mitt fall är det så att jag vill berätta en berättelse som jag känner att politiker inte har råd att berätta för det ger inte tillräckligt många röster att prata om psykisk ohälsa, missbruk och folk i samhällets periferi, på sociala medier har du inte utrymme för den sortens berättelser om du jagar likes utan där vill du hellre porträttera något fint och vackert och framför allt framgång, och gammelmedierna följer efter eftersom de av olika skäl är pressade att förhålla sig till sociala medier och klickbeten – de har inte längre råd med de långa reportagen. Kvar står vi då med ett tungt vilande ansvar på populärkulturen om att faktiskt ta tag i de här bitarna. Då kan det krävas väldigt jobbiga, trasiga, flera gånger svårlyssnade skivor för att ge de här berättelserna.

– Och det här med att vi gjort en albumtrilogi. Om någon skriver böcker eller gör filmer ses det inte som något konstigt ifall någon gör en svit. Varför skulle skivor och musik vara annorlunda?

– För mig har musik alltid varit berättande. Oavsett om man som jag gör det med texter eller som Jocke berättar samma sak med musik och melodier som jag gör med ord. Om jag skulle skicka mina demos med bara akustisk gitarr och texter till honom och han skickade tillbaka tio instrumentaler till mig skulle jag veta exakt vilken låt han har jobbat med. Det handlar om berättande. I början då jag lyssnade på musik var det så att hörde jag en dålig text blev min reaktion »hej då, jag lyssnar inte på den här låten längre«. Det var det första jag la märke till. Om jag inte gillade texten försvann allting. Senare har jag lärt mig, vilket är mycket mer sunt, att texten kanske handlar om ingenting men basspelet är fantastiskt, då öppnas ju världen på ett helt annat sätt.

 

The Knife: Silent Shout

Rabid, 2006

– När jag i tjugoårsåldern jobbade inom parkförvaltningen med uppgift att städa Nybro stations papperskorgar och busskurar hade jag den här skivan i mina hörlurar. På samma sätt som jag med hjälp av amfetamin eller andra droger flydde till andra platser och själsliga tillstånd var »Silent Shout« med The Knife ett sätt att fly. Jag tycker fortfarande att det är en av de bästa skivor som har gjorts i Sverige.

– Allt är perfektion, främst ljudbilden och melodierna, det här suggestiva, det är inte bara musik utan den gör någonting med din hjärna. För mig blev den extra stark för att den även blev ett kvitto på att musik kan vara bra oavsett genre. Dessförinnan hade jag inte haft någonting med elektronisk musik att göra, jag hade mest lyssnat på hiphop och då den sorts hiphop som jag har inspirerats mycket av och fortfarande älskar mest: den raka, hårda, analoga, med riktiga instrument och samplingar, med en röst som utan autotune och reverb spottar ut sina rim, in your face. Mest inspirerande av alla för mig där har nog Ken Ring varit, »2 legender utan pengar« som han gjorde med Tommy Tee äger en oerhörd närvaro. Då blev The Knifes förställda röster och musik som var så långt ifrån analoga instrument man kan komma en sorts bekräftelse på att jag inte längre var den där naiva ungdomen där allt är svart eller vitt eller måste följa en viss norm. Det gjorde mig mycket mer öppen för musik.

 

Håkan Hellström: För sent för Edelweiss

Dolores/EMI, 2008

– Jag upptäckte den under en tid som var helt perfekt för det var precis då jag hade nåtts av beskedet att »2 steg från Paradise« skulle komma, några månader innan den släpptes antar jag. Och jag tyckte att »För sent för Edelweiss« var det bästa som någonsin hade hänt. Jag var påverkad av den, den var min bästa vän, jag levde tillsammans med skivan, helt ensam. Den förstod mig. Sedan fick jag alltså höra om »2 steg från Paradise« och bara titeln räckte för mig, jag blev helt såld på en gång, det var bästa titeln någonsin. Plus då att Jocke skulle göra den också. Även om »Paradise« visade sig grym, det går att klumpa ihop de båda skivorna, så måste jag välja en av dem blir det »För sent för Edelweiss«. För att den låter så bra, hur den spelas, hur den är arrangerad och producerad, inte minst hur den är mixad.

– För mig har sextio- och sjuttiotalsmusik alltid varit något ouppnåeligt. Nästan något mytiskt med ett slags skimmer över sig, speciellt alla de här fantastiska sångerskorna från typ The Crystals som sjöng över enorma wall of sound-produktioner av Phil Spector, för det är en grej som ingen har kunnat återskapa för det har bara blivit mer eller mindre dåliga kopior. Faktum är att första gången jag hörde »Kär i en ängel« på radio tänkte jag att det låter ju som Håkan och är på svenska men det är ju en låt från sextiotalet, sådant här går inte göra här och nu, ingen annan har lyckats. Men Håkan och Jocke lyckades med det på den här skivan. Och det är det som gör att den kommer att låta lika bra om femtio år. Du kan sitta i låtskrivargrupper och hantera musik som på en rullande band-verkstad och absolut få till bra låtar, alltså rent objektivt habil musik, men det blir ju inte den där magin för den kan ingen förklara och och framför allt kan ingen forcerat räkna sig fram till den. Det är också väldigt hoppfullt eftersom det garanterar att riktig musik aldrig kommer kunna ersättas av appar eller datorer. För om någonting så handlar musik om känslor. 

 




Relaterat

Upp till kamp