Drottningen av folkpsykedelia






1970 gav en tjugosexårig tandhygienist ut det banbrytande men förbisedda albumet »Parallellograms«, för att sedan gå upp i rök. Med tiden har alla från Daft Punk till Devendra Banhart prisat skivan. Erik Augustin Palm får en exklusiv intervju med Linda Perhacs vid hennes oas i Topanga Canyon. (Ur Sonic #68, maj 2013.)

Topanga Canyon ligger omkring fem mil i nordvästlig riktning från downtown Los Angeles, men befinner sig i sitt väsen en evighet därifrån. Bilturen genom Culver City, Santa Monica och Pacific Palisades förbereder en gradvis på vad som väntar, där färden längs Highway 1 är som vackrast med Stilla Havet beslutsamt pulserandes in över sanden intill vägkanten.

När man viker av på Topanga Canyon Boulevard och möts av de mäktiga ekar och Sycamore-lönnar som svajar över en där man kör uppför den ringlande leden är det som att allt det obehagliga med södra Kalifornien försvinner. Borta är plötsligt billboards med erbjudanden om plastikoperationer och den ihåligt desperata längtan efter framgång som finns i Hollywood. Kvar är oemotståndlig natur, fågelkvitter och lyktor hängandes framför sällsamma trävillor med udda väggornament utanpå. Och på sina håll, en doft av cannabis.

Det är lätt att få känslan av att det bara är bil­ modellerna – främst hybrider – som har föränd­rats här sedan skiftet mellan sextio­ och sjuttio­talet, då Topanga Canyon var Los Angeles hip­paste gröna lunga för musiker och konstnärer efter Laurel Canyon. Redan på fyrtiotalet började en bohemisk kultur att växa fram i dalen och på femtiotalet flyttade vänstertrubaduren Woody Guthrie hit. Därefter har en lång rad av ikoniska musiker och konstnärer bott en period här, bland andra Bob Dylan, Fleetwood Mac, Dennis Wilson från Beach Boys, John Densmore från The Doors och collagekonstnären Wallace Berman – samt förstås Neil Young, som skrev »Cinnamon Girl« och albumet »Harvest« när han bodde i ett trähus på Skyline Trail. Att familjen Manson inledde sin mordkavalkad här är mindre smickrande. Men, kort sagt, Topanga Canyon är kulturhistoria.

 

En av de konstnärssjälar som tack vare Topanga Canyons kreativa prägel och fantastiska natur lockades till dalen under denna guldålder var tandhygienisten Linda Perhacs från Mill Valley utanför San Francisco. 1969 var hon tjugosex år och levde här min sin man Les Per­hacs, en leksaksdesigner och skulptör med en stor fågelsamling – utspridd i burar på deras gård. I veckorna arbetade Linda hos en tand­ läkare i Beverly Hills och på helgerna ägnade hon sig åt naturupplevelser, att sköta fåglarna och att skriva låtar på sin gitarr. Tandläkar­mottagningen – där Linda hade fått jobb efter sin examen från University of Southern Cali­fornia, för att en av hennes lärare arbetade där – var en av Los Angeles flottaste, med många patienter från Hollywood. Linda var tand­hygienist åt stjärnorna och skrapade tandsten och lade bananlack i munnar på storheter som Paul Newman, Cary Grant och Dinah Shore.

En annan patient var filmmusikkompositören Leonard Rosenman, som under en rutinkon­troll började småprata med den unga tand­hygienisten. Det var något odefinierbart med henne, något som fascinerade. När han fick veta att hon bodde i Topanga Canyon och skrev musik bad han om att få höra en demo. Dagen efter att Linda hade sänt inspelningen – en lör­dag – väcktes hon klockan åtta på morgonen av en fullkomligt hänförd Rosenman som undrade hur snabbt hon kunde ta sig till hans studio.

Så blev Linda Perhacs tandhygienisten till Linda Perhacs drottningen av folkpsykedelia. Eller – det är vad hon senare kom att ses som.

När debuten »Parallelograms« släpptes 1970, blev mottagandet varken negativt eller positivt – det uteblev i stort sett. Skivbolaget Kapp gjorde det märkliga valet att inte ge albumet den mark­nadsföring det förtjänade och Linda ville själv inte turnera, vilket gjorde att »Parallelograms« i princip inte fick någon PR över huvud taget. De banbrytande låtar som Linda och Rosen­ man hade skapat ihop – psykedeliska, i flera fall anspråkslösa men alla extremt kraftfulla melodier, med Lindas eteriska röst svävandes i spiraler – nådde inte ut. Det som först såg ut att bli början på en lång singer­songwriter­karriär imploderade och Linda Perhacs försvann från musikbranschen lika snabbt som hon gjort entré.

 

Mitt i Topanga Canyon ligger restaurangen Inn of the Seventh Ray, där jag en söndag i mars träffar Linda Perhacs. I dag är hon sextio­ nio år, men när jag ser henne sittandes i solen vid ett bord på uteserveringen försedd med vita trämöbler, intill en dunge med en liten bäck och flöjtmusik i bakgrunden, känns det drömska »Parallelograms«­-omslaget där hon strosar på en äng inte så avlägset.

En vecka tidigare hade jag fått ett minnes­värt telefonsamtal. »Ofattbart«, skulle artister som Thurston Moore och Daft Punk – som till­ hör hennes största fans – säkert säga.

Efter att jag fått kontakt med singer­-song­writern Fernando Perdomo, en av producen­terna till det nya Linda Perhacs­-album som har varit på gång under det senaste året, ringer dagen efter ett för mig okänt Los Angeles­-nummer, varpå jag svarar och hör orden: »Hej, det är Linda.«

Sedan millennieskiftet har jag tagit del av vad som först bara var recensenters vilda spekulationer om vem denna mystiska sångnymf kunde vara, var hon befann sig, om hon ens var vid liv, vidare till ett växande antal artiklar om att hon faktiskt har trätt fram ur de sydkaliforniska skogarna.

Med mig till Inn of the Seventh Ray har jag Lindas andre producent, singer-­songwritern Chris Price, som på vägen dit har spelat upp en helt ny låt, »Prisms of Glass«, utöver de två andra låtar som han tidigare har sänt mig, »Freely« och »Intensity«. Kärnan från Lindas tidiga låtar finns kvar, men med ett nytillkommet självförtroende. Det är väldigt bra.

Chris försöker lugna mig. Jag är den första journalist som har fått höra det nya materialet och vetskapen om det kombinerat med allt jag har byggt upp under åren med »Parallelograms« i hörlurarna, samt det faktum att Linda nu sitter några meter framför mig, gör att jag är synbart begeistrad och beredd att ställa hur många frågor som helst. Till min glädje är det precis vad Linda Perhacs har hoppats på.

 

– Det finns så mycket att berätta, jag vet inte var jag ska börja, säger Linda Perhacs efter att ha gett mig den sortens kram man ger en vän man inte har sett på flera år.

Hon är klädd i en rosa polotröja och svarta plyschbyxor, med en noggrant fönad damfrisyr. Med händerna gestikulerar hon känslan av att storkna, men hennes röst är lugn, vän, ljus. Att hon så snabbt känner ett sådant förtroende för mig visar sig ha att göra med en av hennes självbeskrivna talanger; att lyssna inombords, att gå helt på en intuition »som alltid har rätt«.

– Jag lyssnar alltid till de signalerna, säger hon. Livet är som du vet så förvirrande och allt kommer emot oss från alla tänkbara riktningar, så jag har lärt mig att lyssna inåt. Även om det kanske inte verkar som att signalen ifråga är viktig precis när den kommer är den använd­bar senare.

Intuition visar sig också vara skälet till att det nya albumet, med arbetsnamnet »Inten­sity«, har blivit av. Fernando Perdomo och Chris Price kommer från Miami, där de blev vänner tack vare musicerandet och sin besatt­het av singer-­songwriters från svunna tider. Båda har fått ett positivt mottagande för sina respektive band och soloalbum, även om de riktiga genombrotten uteblivit. Chris flyttade till Los Angeles för sex år sedan för att försöka slå med sitt band med namnet Price, som han hade med sina bröder, efter att de fått ett skivkontrakt med Geffen. Framgången kom aldrig och i dag arbetar han dagtid som studiomusiker på TV-­programmet The X Factor. I fjol släppte Fernando albumet »Home is Wherever You Are« och Chris solodebuten »Homesick«, inspe­lad på en Iphone (med häpnadsväckande bra resultat). Den gemensamma idolen Linda Per­hacs upptäckte de, liksom de flesta av oss, se­dan den framlidne Los Angeles­-skivhandlaren Michael Piper 2000 gett ut en piratversion av »Parallelograms« på CD, detta efter att Stefan Kéry på det stockholmsbaserade skivbolaget Subliminal Sounds (hem åt bland andra Dungen) spelat albumet för Piper under den­nes första sverigebesök (se tillägg). När Perhacs några år senare startade sin egen sajt skickade Perdomo ett mejl med ett erbjudande om sam­arbete. Linda hade vid det laget redan prövat att spela in nytt material med flera yngre musi­ker i Los Angeles, utan att bli helt nöjd. Det skulle hon bli nu.

 

– Jag hade länge letat efter en begåvad latin­amerikansk gitarrist och Fernandos mejl fick mig att vilja svara på en gång, säger Linda. Jag bjöd in honom att följa med mig på en musik­festival här i Los Angeles en vecka senare och han erbjöd sig att köra mig dit. Vi träffades på Whole Foods nära tandläkarmottagningen där jag arbetade här i Topanga och så fort jag fick syn på honom kände jag att mötet skulle komma att innebära något värdefullt. Vi hade en ljuvlig dag ihop på festivalen, med alla mina nya musikervänner från Silverlake och Echo Park. Allt kändes rätt.

Hur skulle du jämföra producerandet av det här albumet med »Parallelograms«?

– Det här är hundra procent mer spännande och mycket mer fantasifullt. 1969 arbetade jag med fantastiska musiker som hade hört min demo, där jag hade skrivit varje liten not själv, men efter inspelningen gick de hem och sedan fick jag aldrig skapa med dem igen. Det var bara ett jobb för dem, till skillnad från den här gången som har varit underbar. Vi är som en liten familj och har skapat ett universum ihop där vi beger oss ut i det okända tillsammans.

Något som har underlättat mycket för Linda och förmodligen det som har möjliggjort det nya albumet var att Fernando en tid efter mötet flyttade med familj från Miami till Topanga.

– Tajmingen var rätt, säger Fernando. Hennes gitarrist hade åkt till Europa på turné och först trodde Linda att jag var hennes nya gitarrist, tills hon insåg att jag även är en erfaren produ­cent med en fullt utrustad inspelningsstudio, en kort bilfärd från hennes hus.

Linda arbetar fortfarande som tandläkare och har bara spelat in albumet på söndagar.

– Det är min enda lediga dag. När jag tidi­gare har spelat in med folk här i Los Angeles har jag varit tvungen att köra ända till Silver­lake och när jag till slut har kommit dit har jag inte kunnat sjunga, på grund av ansträng­ ningen. Och timmarna har varit så utspridda och olägliga.

Med i kärntruppen bakom det nya albumet är också två andra, mer elektroniskt sinnade, singer­-songwriters – Julia Holter och Ramona Gonzalez alias Nite Jewel, vars röster skapar ljuvligt hypnotiska stämmor och utmanande dissonanser ihop med Lindas. Julia Holter lärde känna Linda 2009 då LA­-radiokanalen Dublab firade tio år genom att låta olika artister tolka hela »Parallellograms«­-albumet tillsammans med Linda själv. Det var även Lindas första konsert inför publik, någonsin.

– Jag framförde fem av mina egna låtar lite försiktigt och sedan hade Dublab tagit in en massa unga artister att spela de andra låtarna. Julia valde »Delicious« och tog oss alla med häpnad. Jag sprang backstage efteråt och gav henne en stor kram och utbrast »Vem är du?«. Efter det har hon varit med mig på varje konsert jag gjort, vilket hittills är sju–åtta gånger.

Julia Holter ser både ett stillastående och en utveckling hos Linda som låtskrivare:

– På ett sätt framstår det som att hon inte har förändrats lika mycket som man kunde vänta sig, men det jag har märkt är att de nya låtarna inte är lika intima och bekännande. De är skrivna från ett äldre, klokare perspektiv där hon betraktar världen. Men i båda fallen är hon en visionär som gör musik som inte har hittat sin grund i andra genrer, utan som i stället gör det som är nödvändigt rent musikaliskt för att ackompanjera sina poetiska budskap.

 

Vännerna som Linda Perhacs talar om från Los Angeles två främsta indiemusiknästen Sil­verlake och Echo Park – som hon kallar »den mest underbara grupp människor jag har träffat sedan sjuttiotalet« – tillhör det som hon tycker bäst om med den nya era som inleddes 2000. Då hennes liv, nästan bokstavligen, började på nytt. Skälet till att »Parallelograms« distribue­rades utan Lindas tillstånd var att ingen i musik­ branschen visste var hon fanns under de tre de­cennier som hade passerat sedan släppet. Linda kallar den tiden i sitt liv för »de tysta åren« och är försiktig när hon pratar om vad det innebär, förutom att hon fortsatte som tandhygienist. Men hon avslöjar att hon omkring debuten skilde sig från Les Perhacs, under inspelningen hade hon träffat sin hittills mest omvälvande kärlek – som låten »Paper Mountain Man« handlar om. Relationen kom att utlösa en personlig kris för Linda, som det tog lång tid att återhämta sig ifrån. Hon ägnade flera år åt per­sonlig utveckling »för att få styrkan att sedan kunna möta vilken motgång som helst«.

– Men jag är ändå väldigt tacksam för den upplevelsen. Han lärde mig att ingen människa kan vara med en för evigt. Den styrka man verkligen behöver kommer inifrån en själv. Efter det har jag aldrig haft några liknande besvär med män. Jag har lärt mig att älska dem utan att behöva dem så mycket att jag faller isär utan dem. I dag är jag singel men har en utökad familj som betyder väldigt mycket för mig. Vi är inte biologisk släkt, men jag har känt dem i fyrtio år.

En person som torde vara del av denna ut­ ökade familj är Bill Funk, som numera sköter Lindas sajt på avstånd från Salt Lake City och beskriver henne som »sitt livs stora kärlek«. Bill var med Linda då hon 2000 drabbades av en livshotande lunginflammation som hon akut­ behandlades för i nästan en månad, med slut­ omdömet att hon inte skulle överleva. Efter att Linda kom hem från sjukhuset, fortfarande i ett kritiskt tillstånd, möttes hon av ett paket innehållandes en bunt av den piratkopierade CD-­skivan som Michael Piper hade sänt med hopp om att det var rätt Linda Perhacs han till slut hittat adressen till.

– Jag var fortfarande dåsig från sjukhusvis­telsen och blev så förvirrad av att se min skiva i det lilla formatet, säger hon. Dessförinnan hade jag bara sett den stora vinylversionen. Efter det kontaktade Michael Piper mig igen och jag tol­kade allt det som att jag nog var ämnad att leva ett tag till.

 

Det är tydligt att Linda har ambivalenta käns­lor inför Michael Piper, som profiterade på hen­nes musik utan hennes vetskap men samtidigt gjorde att hon återupptäcktes och därmed in­direkt gav henne kraft att ta sig igenom sin sjuk­dom. Att han dessutom gjorde alla tänkbara ansträngningar för att kontakta henne och hjälpte till med att ge ut en nyremastrad ver­sion av »Parallelograms« – med det ljud som Leonard Rosenman och Linda ursprungligen hade önskat – visar hans goda uppsåt.

I samma veva som Linda blev frisk och fick kontakt med Michael insåg hon att hon hade fått fans över hela världen – däribland många kända artister, inte minst yngre förmågor. En av dem var Devendra Banhart, som kontaktade Linda inför en konsert i skivbutiken Amoeba i Los Angeles, där han tolkade Lindas låt »Hey, Who Really Cares?«. Linda skrattar högt när hon återbeskriver mötet, som Bill Funk fångade på bild.

– När Devendra insåg vem jag var skämdes han för att han hade tagit av sig tröjan. Det var så varmt inne på Amoeba den dagen. Vi gick och åt och har sedan dess har hållit kontakten vart han än har varit. En period bodde han här i Topanga, då han spelade in albumet »Smokey Rolls Down Thunder Canyon« där jag sjunger på en låt. För mig är Devendra en väldigt gammal själ i en ung kropp. Ser man in i hans ögon är det en individ med ett enormt djup som man möter.

Chris Price tar upp sin Iphone och visar mig ett mejl från Devendra Banhart med sångarens reaktion på de tre nya Linda Perhacs­-låtar (från det nya albumets totalt tolv låtar) som jag också har fått höra. En av dem, »Freely«, är en syster­ version till Devendra Banhart-­låten med samma namn där Linda sjunger. Devendra är i mejlet extatisk över inspelningen: »Det är en unik vi­sion, det är färger, känsla, något rent och he­lande på en cerebral och spirituell nivå. Jag hör element från hela världen filtrerade genom din kristallklara röst, vågor som kastas upp på en andalusisk strand, så djupt, så vackert.« Linda har uppenbarligen mött sin like när det gäller översvallande adjektiv.

När jag senare får tag på Devendra, som är mitt uppe i lanseringen av sitt nya album »Mala«, fortsätter han att prata i precis samma anda:

– För mig är Linda en änglalik varelse. En uppriktigt altruistisk individ, djupt oroad över mänskligheten och vårt kollektiva hälsotill­stånd, så tydlig i sin ambition att vilja hela oss.

Upptäckten av Lindas musik var revolutione­rande för Devendra:

– Det var obegripligt för mig att den här ar­tisten inte var mer känd och hyllad på en global nivå, säger han. Jag och Noah Georgeson [pro­ducent, artist, medlem i Devendras band] bru­kade sitta uppe och lyssna på »Parallelograms« om och om igen. Det är svårt att i ord fånga något som varit så oerhört starkt samman­ kopplat med känslomässig instinkt. Känslan av att identifiera något som jag dittills inte hade kunnat hitta.

 

Devendra Banharts beskrivning av att höra färger i Lindas musik skulle inte kunna vara
mer passande, eftersom det är denna typ av sinnenas förbindelse som har varit en musika­lisk och själslig katalysator för Linda Perhacs under hela hennes liv. Tillståndet, som kallas synestesi, är en neurologisk förmåga hos en–två procent av jordens befolkning, är vanligare bland kvinnor är bland män, hett omdebatte­rad inom psykologi och innebär att olika sinnes­ upplevelser relateras till varandra. Att till exem­pel kunna »se« ljud och »höra« färger.

Perhacs har tagit med sig böckerna »Thought Forms« av den brittiska artonhundratalsteo­sofen Annie Besant samt Los Angeles­-muséet Mocas antologi »Visual Music« för att ytterli­gare förklara tillståndet för mig. Hon berättar att hon har varit medveten om sin synestesi sedan åttaårsåldern, även om hon inte visste vad den kallades. Ibland har det varit som inre mönster och numera främst som röster. Den starkaste synestetiska upplevelse hon haft var under »Parallelograms«­-produktionen.

– Det var en kväll efter att Leonard Rosen­man och hans fru hade överöst mig med musik i åtta timmar, i enorma högtalare i deras vackra hem. Jag hade bara druckit kaffe till middagen, inte ens vin. Efteråt körde jag hem i mörkret på Ventura Freeway och såg plötsligt ett mönster i himlen, som en modern skärmsläckare. Jag stannade för att teckna det jag såg. Sedan fort­ satte jag hem och satte mig med min tolv­strängade gitarr och försökte skapa något uti­ från mönstren till en keltisk melodi jag hade skrivit. Den blev ramverket och i det sjöng jag ljuden jag såg.

Linda gjorde sedan en tydligare teckning av det hon upplevt i den kaliforniska natten och visade för Rosenman, som enligt Linda då sa »Jag är kompositör på heltid och om jag skulle kunna komma på något så här kreativt bara två gånger under mitt liv skulle jag skatta mig lycklig«. Väl medveten om att skivbolaget skulle tycka att konceptet var all­ deles för flummigt såg Rosenman till att stycket i fråga – »Parallellograms« – spelades in i hem­lighet. Det blev albumets titellåt och det musi­kaliska uttryck hon har kommit att förknippas starkast med.

Trots Lindas fascination för psykedeliska fraktaler på himlavalvet och osynliga ener­gier har hon aldrig varit intresserad av psyko­aktiva substanser som LSD. Men att leva i Topanga Canyon under den tidsperiod då en syratripp var lika med förfest påverkade henne positivt.

– Jag har alltid varit för känslig för att kunna hantera sådant och vänner som jag hade då vis­ste det. Men det var en perfekt tid för jag var omringad av människor som hade förståelse.

Förståelse för vad?

– Jag kan inte förneka att experimenterandet på sextio-­ och sjuttiotalet, hos de som kunde hantera det bättre än jag, gjorde att de visade en insikt om att universum är mer än en platt gågata på jorden. Det finns så mycket mer som pågår. Själv har jag fått det perspektivet på na­turlig väg.

 

En av de många saker som skiljer Linda Perhacs musik från merparten av den hos en av hennes stora inspirationskällor Joni Mitchell – som för övrigt bara är två månader äldre än Linda – är närheten till det transliknande tillstånd som dansmusik ofta bär på. Det har flera nutida ar­tister inom techno och electronica uppmärk­sammat. Daft Punk tog med »If You Were My Man« i sin överambitiösa robotfilm »Electroma« från 2005, Prefuse 73 har samplat »Chimacum Rain« och Four Tet inkluderade »Parallello­grams« på sin mix­-CD i »Late Night Tales«­-serien.

Linda ser inga barriärer mellan folklåtar och techno och har alltid sett sig själv ligga nära en elektronisk ljudbild, vilket en del har haft in­ vändningar mot.

– Jag använde elektroniska ljud väldigt tidigt. Då vi gjorde »Parallelograms« fanns det bara ett elektroniskt verktyg som vi hade tillgång till, en ringmodulator som man kunde för­ vränga rösten med. I dag har man så många valmöjligheter att man inte ens vet vilken man ska välja. Jag vill inte höra sådant som att man som folksångare enbart ska hålla sig till akus­tiska ljud.

Den antagna titellåten på nya albumet, »In­tensity«, är det mest dansorienterade som Linda har gjort. Men Fernando och Chris valde just akustiska ljud för att inte låta Lindas starkt ökande intresse för dansmusik kväva hennes grundläggande sound. Ett smart drag. Trots att »Prisms of Glass« och »Freely« bär på de in­nerligt förtrollande melodier som vi har kom­mit att älska Linda Perhacs för är »Intensity« ett bra exempel på var Linda Perhacs befinner sig 2013, både musikaliskt och tematiskt. Hon ser mängder av godhet, men oroar sig trots det.

– Det finns så många negativa energier som bryter ner oss och vår värld, och de bara växer sig starkare. Alla vi som har positiv energi inom oss har därför ett ansvar att förmedla den.

Linda Perhacs tar onekligen sitt.

 

STEFAN KÉRY OM LINDA PERHACS

Stefan Kéry är grundare av det stockholms­baserade skivbola­get Subliminal Sounds, hemvist åt bland andra Dungen och The Amazing.

 

Både du och Reine Fiske är tackade i den första CD-piratversionen av »Parallelograms«.

– Jag upptäckte hennes fantastiska skiva för väldigt länge sedan. När jag var ute och grävde i skivbackarna snubblade jag över ett oöppnat inplastat exemplar i en dam­mig låda hos en lumphandlare i en källare i Gamla Stan faktiskt. Hur det kom dit är en gåta. Men det slutar inte där för i samma back stod ett annat oöppnat guldfynd, nämligen »Genesis« med Wendy & Bonnie, en annan folkpsykjuvel med kvinnlig sång från den amerikanska västkusten. Två historiska skivfynd på en eftermiddag. Har aldrig hört talas om att fler original­ex av dessa plattor dykt upp i Sverige.

– Jag spred vidare hennes musik till bland annat min vän Reine Fiske, samt till den nu beklagligt bortgångne [LA­-skivhandlaren] Michael Piper. Efter det blev det nästan en vänskaplig kapplöpning mellan mig och Michael om vem av oss som först skulle hitta henne. Jag gav upp när inga av mina efterforskningar gav resultat. Allt detta skedde långt innan internet var så utvecklat som det är i dag. På den tiden var det verkligen inte lätt att hitta människor. Sedermera återutgav Michael »Parallograms«, vilket ledde till att hennes musik äntligen kunde få en bredare uppskattning.

 

REINE FISKE OM LINDA PERHACS

Reine Fiske är gitarrist i Dungen, The Amazing och Träd, Gräs och Stenar, med mera.

 

Varför har »Parallelograms« fått sådan kult- status under det senaste decenniet, tror du?

– Att Linda Perhacs är ameri­kanska spelar nog in. Västkustfeno­menet, vad det nu är. Sedan är hon farlig på ett subtilt sätt. En del personer som jag har spelat titellåten »Parallelograms« för ber mig stänga av för att det blir för skräm­mande. Det är just det som triggar i gång mig. Låten är ett sådant mästerverk att jag saknar ord. Hon är som i en parallell dimension på ett sätt.

Hur reagerade du när du fick veta att hon var på väg att göra ett nytt album efter alla dessa år?

– När artister med en så stark och speciell aura gör en skiva på nytt efter så lång tid, och som faktiskt bara fick chansen att göra en skiva, finns risken att det kan bli lite pladask. Men med till exempel Vashti Bunyans »Lookaftering« blev jag helt och hållet krossad, så det kan definitivt gå. Det handlar väl om att producent och artist måste kunna synka och att det inte bara handlar om att göra en repris heller. Jag är spänd inför att höra hur hennes röst låter i dag.

 

MIKAEL ÅKERFELDT OM LINDA PERHACS

 

Mikael Åkerfeldt är sångare och låtskrivare i det progressiva death metal­-ban­det Opeth.

Du känner Linda Perhacs personligen och är ett stort fan. Det är lätt att se din musik som den totala motsatsen till hennes. Har du influerats av henne i ditt musikskapande?

– Lindas musik är mestadels minimalis­tisk i sitt uttryck, men bombastiskt gäl­lande känsloflödet. Hon är en poet och konstnär och jag en simpel rockare. Det som influerar mig när jag skriver musik själv är dels hennes psykedeliska infall, dels melodispråket, dels återhållsamheten. Hennes musik fungerar som terapi för mig, den inspirerar men lugnar mig samtidigt mer än något annat album. I dag är jag och Linda goda vänner [de träffades genom skivhandlaren Michael Piper] och hon har dykt upp på ett gäng Opeth­-spelningar i LA. Jag tror egentligen inte att hon gillar vår musik, men hon och jag går ihop som smör och bröd. Det finns någon slags tyst överenskommelse mellan oss. Hon vet att jag är en eldsjäl och det gör oss till någon form av enhet på något konstigt sätt.

Vad tycker du är unikt med hennes musik?

– »Parallelograms« är bland det mest förtrollande jag någonsin hört. Det ligger uppe där med »Blue« av Joni Mitchell. Skrämmande, vansinnigt vackert och lidelsefullt. Och hennes röst!

 

NITE JEWEL OM LINDA PERHACS

Nite Jewel, som egentligen heter Ramona Gonzalez, är en elektronisk sorts singer-­songwriter från Los Angeles som är medmusiker på det nya Linda Perhacs­-albumet.

 

Kan du berätta om din upplevelse av att höra »Parallelograms« för första gången?

– Min vän Will Louviere från bloggen Show and Tell hade upptäckt »Parallelograms« och refererade till den som »Big Band Perhacs« eftersom att pappan till killen som ägde albumet hade kryssat över titeln på omslaget och ersatt det med »The Best of Big Bands«, för att ha det som fodral till ett Gene Krupa­-album eller något sådant. Den historien gjorde albumet ännu mer mystiskt. När jag var i New York 2009 fick jag tag på Sunbeam-­återutgåvan på vinyl. Jag tog med mig den hem till en vän som hade en vinylspelare och måste ha lyssnat på albumet minst femtio gånger direkt efter det. Att höra låtarna på vinyl var som att höra dem för första gången igen. Jag grät när jag lyssnade på »Chima­cum Rain«, som visade en av de renaste, vackraste röster jag någonsin hade hört. Hon lät som en mystisk ängel som sjunger över ljud från universum. Glädjefylld, men också full av både ljus och mörker och ett annat tid och rum.




Relaterat

Vera Sola: Shades
Doug Paisley: Starter Home