The Smashing Pumpkins: Shiny and Oh So Bright, Vol. 1/LP: No Past. No Future. No Sun.

Billy Corgan har varit mycket under tjugohundratalet. Wrestling-promotor. Soloakt. Flitig TV-gäst hos konspirationsgöken Alex Jones. Omslagspojke till kattmagasin.

Men lyckad musiker med något att säga?

Inte så mycket.

Även om The Smashing Pumpkins comeback på pappret startade 2006 är »Shiny and Oh So Bright, Vol. 1/LP: No Past. No Future. No Sun.« första riktiga återföreningen. Ändå saknas basisten D’Arcy (av olika anledningar, beroende på vilket läger man frågar).

Det finns en underliggande oro inbakad någonstans i Rick Rubins välproducerade ljudbild. Lite som att det här måste funka nu.

Corgans övriga »Pumpkins-plattor« sedan millennieskiftet förtjänar att stå just inom citat. Det är här och nu en av nittiotalets rockgiganter gör comeback på allvar. Med åtta spår på en dryg halvtimme är det även den klart kortaste Pumpkins-plattan i katalogen. Ett koncentrerat försök att… ja, vad egentligen? Det är inte helt lätt att höra vad Corgan & Co vill här.

På ett sätt lutar de sig tydligt mot gamla framgångar och försöker reprisera succéer. När det begav sig ville Corgan inte ha ettriga »Bullet with Butterfly Wings« som förstasingel från »Mellon Collie and the Infinite Sadness«, men så blev det. Lite samma känsla är det över förstasingeln »Solara« nu, ett riffglatt och lätt hotfullt nummer som mest leder i bevis vilken överjävlig trummis Jimmy Chamberlin fortfarande är. Andraspåret »Silvery Sometimes (Ghosts)« låter som en urvattnad uppföljare till »1979« utan den äldre låtens känslomässiga tyngd. Och så här rullar Smashing Pumpkins tionde fullängdare på. Ansatser till något stort som mest landar i mellanmjölk.

Mest bekymrande är att Corgan inte verkar ha något på hjärtat.

Kanske är det svårt för er som inte var med när »Siamese Dream« kom ut att inse vilken udda fågel Smashing Pumpkins en gång var. Ett sökande och experimenterande rockband vars sångare och låtskrivare vände ut och in på sitt innersta för att han så tydligt och desperat behövde det – och samtidigt blev ett av sin tids absolut största alternativrockband.

Det gick alldeles utmärkt att då lyssna på Smashing utan att reflektera alls över texterna (tro mig, jag vet) och ändå så tydligt känna musikens enorma emotionella kraft.

När jag nu lyssnar på »Shiny and Oh So Bright« hör jag en kompetent rockakt inbäddad i en precis ljudbild. Jag känner däremot inte något speciellt. Att sätta det här mot något från gruppens alster fram till första svanesången »Machina/The Machines of God« håller helt enkelt inte.

Tidigare under tjugohundratalet har Corgan vägrat att ge fans det de vill höra, alltså alla gamla hits. »Fans think you’re there to be a jukebox« snäste Corgan för bara några år sedan. På »Shiny And Oh So Bright«-turnén, som kickade i gång i USA i somras och som nådde Europa förra månaden, är det ändå en jukebox bandet är med mängder av spår från mästerverken »Siamese Dream« och »Mellon Collie and The Infinite Sadness« i låtlistan.

Alla har förstås rätt att ändra sig, inte mycket att orda om, Corgan är knappast den förste att göra det.

Men att fans skulle komma till de tre timmar långa konserterna för att höra något mer än musiken från den tid då Smashing Pumpkins betydde något på allvar?

Not so much.