Jenny Wilson

Rummet ligger på en bakgård nära Zinkensdamm i Stockholm. Det är inte många kvadratmeter stort och möblemanget är enkelt. Här finns ett skrivbord, några stolar, ett piano, tre olika Fender-gitarrer och ett leksaksgevär. På väggarna hänger bilder av Man Ray och en Nina Simone-affisch. Mot en av väggarna står tre tavlor lutade. Det är barnmålningar, loppmarknadsfynd. De ger intryck av att vara illustrationer av en saga, för en mystisk svart låda återkommer på ett par av dem.

När man hör Jenny Wilsons nya skiva strömma ut ur högtalarna är det svårt att förstå att den helt och hållet spelats in i ett så normalt arbetsrum; det låter snarare som att den spelats in i en helt annan värld. Även om kaffemaskinen där i ärlighetens namn visar sig vara sagolik.

Det är strax innan jul och Jenny Wilsons andra soloalbum »Hardships!« blev färdigt några kvällar tidigare, efter ett drygt års arbete. En låt spelades in natten före mastringen, det var först då hon fick till den efter att hennes skrivprocess blivit störd.

Jenny säger att det var först dagen innan den här, när det för en gångs skull var fint väder och lite sol, som hon kunde gå omkring fritt i stan.

– Planlöst promenerade jag omkring och hamnade på helt andra gator än de jag brukar gå på, säger hon. Då insåg jag hur strikt jag hållit mig själv under en väldigt lång tid. Jag har bara åkt samma väg från hemmet till studion.

Med tanke på skivans atmosfär är det lite passande. Det finns något lätt sammanbitet över alla låtarna. »Hardships!« ekar av Nina Simone och har ett tema som binder samman moderskap med slagfältsskildringar. Ett tema som även verkar ha präglat själva inspelningsprocessen.

– Jag har jobbat med min pojkvän och hela tiden är det något av våra barn som varit sjukt. Det var som att gå på lina i storm. Självklart är det en fruktansvärd lättnad att skivan är klar, och det känns som att jag gjort något stort.

Att Jenny har en bakgrund som avhoppad student på Konstfack märks när hon berättar om hur låtskrivandet började för några år sedan med ett antal starka visuella bilder som hon försökte bygga musik, texter och ljudlandskap omkring.

– Jag visste att jag ville göra en skiva om moderskap. Långt innan musiken och texterna infann sig såg jag apokalyptiska bilder eller en version av dem. Det kunde vara allt ifrån en gisten träkåk bebodd av en ensam mor med flera ungar till fantastiska drottninglika klänningar sydda av gamla kökshanddukar. Jag gick och samlade på den här både ödsliga och stolta känslan ett bra tag. Jag ville komma åt en tät stämning som andas kamp. Texterna skulle beskriva något som nästan var en krigszon och påminna om beredskaps- poesi, som instruktionstexter om hur man bygger upp ett skydd så att det inte regnar på en.

Det där om skyddet skulle nästan kunna gälla hennes egen lilla studio.

– I september 2007 skaffade jag det här rummet och trodde redan då att jag hade kommit ganska långt med skivan. Men jag hade ingen riktig aning om hur jag skulle göra för att fånga de där känslorna. Och då satt jag här och gick in i temat mer och mer och till slut började jag inse vart jag var på väg. Någon gång på färden hade jag en vinglig tanke om att jag nog kanske ändå skulle spela in den i en så kallat riktig studio, kanske hade det att göra med att jag ville något mycket större med »Hardships!« och att jag hade andra produktionsideal än tidigare. Men som tur var lät jag bli den här gången och tog hit en kille som snickrade till mitt eget rum till en bra studiomiljö. För ett eget ställe behövde jag ha, till att skriva och tänka och experimentera och spela i! Det är lite av en dröm, som att ha en klubbstuga, ett ställe som man bara själv har självklart tillträde till. Som får än att kunna lämna vardagen när man kliver in.

Lykke Li ringer och meddelar att hon försovit sig, Jenny Wilson hänvisar till Sarah Assbring i stället eftersom hon själv ska hämta sin son efter intervjun. I morgon kväll ska Jenny och Lykke Li nämligen göra något tillsammans med El Perro del Mar vid skivbolaget Licking Fingers julkonsert på Debaser Medis. Egentligen är det bara Karin Dreijer Andersson som saknas, och kanske Robyn, så skulle Sveriges mest innovativa popartister just nu ha stått på scen samtidigt.

– Jag känner släktskap med flera artister, säger Jenny. Det vi har gemensamt är att vi tar en extra omväg för att hitta något nytt. Och jag känner nog det släktskapet lite extra med just Sarah Assbring. Hennes musik och min påminner kanske inte om varandra men sättet vi arbetar på är lika, likaså sättet att förhålla sig till det vi gör. Över huvud taget tycker jag att de senaste årens utveckling varit väldigt bra rent musikaliskt och kanske särskilt för kvinnor. Storbolagens fall gör att fler av oss tar plats. Det är mycket lättare rent tekniskt att göra musik själv.

– Tidigare behövde man åka till en studio och ha en producent som omtolkade ens personliga uttryck och kanske tonade ner det. I dag går det att göra exakt vad du vill, så länge du orkar försöka. Du behöver inte gräla med någon annan, eller vara beroende av skivbolagschefer. Ska man odla ett eget uttryck är det bra om man kan ta saken i egna händer.

Ska man försöka identifiera någon sorts vänd- punkt i Jenny Wilsons karriär så ägde den rum 2003, samma år som hon sjöng duett med Karin Dreijer Andersson i »You Take My Breath Away« från Knifes album »Deep Cuts«. Då var Jenny fortfarande medlem i First Floor Power – som släppte sin »Nerves«-platta den hösten – och hon hade precis bestämt sig för att hoppa av utbildningen i grafisk design och illustration på Konstfack.

– Jag började skriva låtarna till »Love and Youth« samtidigt som gruppen spelade in »Nerves«. Det var i samma veva som Karin och jag gjorde vår duett och det var något som hände vid den tidpunkten, bitar som föll på plats. Det var som att First Floor Power bara försvann för mig.

Det var ett erbjudande att skriva musik till en teaterpjäs som ledde in henne på en helt ny väg.

– Parallellt med att vi skulle släppa »Nerves« gjorde jag musik till en föreställning på Stadsteatern som hette »Nattfjärilen« och som skrevs av Sofia Fredén. Det var rätt mycket som skulle komponeras, jag hade en enormt stor frihet och började göra saker helt annorlunda mot allt jag tidigare gjort. Hemma hade jag en stor garderob där jag satt och arbetade och där lärde jag mig Reason och Cubase, och de programmen har jag fortsatt att jobba med sedan dess.

Erfarenheten fick Jennys sololåtar att gå åt ett annat håll än tidigare, då hon hade varit övertygad om att de skulle framföras aningen mer traditionellt.

– Jag trodde att jag skulle arbeta mer med piano och att materialet skulle låta mer Nina Simone. Men jag följde mina infall och började producera själv. Det blev en upptäcktsresa och det är nog därför »Love and Youth« låter som den gör. I dag minns jag ärligt talat knappt den skivan, för jag har inte lyssnat på den på evigheter, men jag har en känsla av att det just är en skiva med många infall.

Även det var ett tematiskt upplagt album, ett tema som framgår med all önskvärd tydlighet av själva titeln.

– Just då funderade jag ganska mycket över min skoltid. Det var ju en period som rymde så mycket känslor. Man hade all tid i världen att drömma, men gjorde inte så mycket egentligen. Fast jag utgick inte från det temat när jag började skrivprocessen, det var något jag märkte efter att ha färdigställt fyra låtar och när jag insåg vad de handlade om kändes det som ett kul ämne att jobba med. Då gick det ganska fort att skriva resten.

Skivan innebar ett genombrott, både på hemmaplan och internationellt. Tidigare hade Jenny Wilson knappt tjänat en krona på musiken, nu lever hon på den.

Vägen dit var både lång och kantades av avbrutna försök att vika av åt andra håll. Hon hoppade av gymnasiet efter ett år och började på Skurups skrivarutbildning.

– Jag skrev mest dikter och korta, småfyndiga noveller inspirerade av Raymond Carver, säger hon. Jag var väldigt inne på manliga amerikanska författare, även om jag aldrig varit en särskilt stor bokslukare. Jag ville hellre uttrycka mig själv.

Författardrömmen dog dock snabbt.

– Jag gick där i två år och det andra skolkade jag mest. Jag var tonåring och de flesta i klassen var mycket äldre. Hälften hade varit i yrkeslivet och genomgått skilsmässor, det hela kändes inte alls så mystiskt och spännande som jag trott först, utan rätt trist. Folk spelade så jävla seriösa. När folk sa att de skrev för att de annars skulle dö var jag tvungen att säga att jag skrev för att jag inte hade något bättre för mig men hellre ville göra något annat.

Samma sak gällde när hon började på Konstfack efter att hon flyttat till Stockholm i början av nollnolltalet.

– Jag valde Illustration och grafisk design för att jag alltid hade gillat att teckna. Jag insåg att det var ganska bra att komma in på Konstfack, men alla andra i klassen var mycket mer säkra på sin sak och visste precis vad de skulle göra. Det gällde inte mig. Jag kände mig som en klåpare som egentligen mest ritat telefonteckningar, och inte definierat mitt uttryck eller mina tekniska kunskaper. Jag är ju väldigt intresserad av det estetiska, men har inte det där superintresset man måste ha för att kunna jobba med andra uppdragsgivare än sig själv.

Efter två terminer tog hon ett sabbatsår.

– Först var det för att hålla på med musiken. Det var i samband med att First Floor Power skulle släppa den första skivan [»There is Hope«, 2001]. Eftersom jag blev gravid under det året fick jag ta ytterligare ett. Och när jag kom tillbaka var det en helt ny klass, jag var äldre och hade en unge som var ett år – det kändes väldigt tråkigt att gå där då. Jag fortsatte några månader och sen sa jag adjöss till hela den grejen. Jag har haft svårt med det där att gå till skolan, att man måste göra det. Jag har alltid hoppat av allt.

I dag är det lätt att se något slags kvarvarande arv av de avbrutna utbildningarna i Jenny Wilsons produktion. Som hur hon arbetar med det estetiska och ambitionsnivå gällande texterna.

När Jenny Wilson var tretton år dog hennes mamma, vilket förstås var en katastrof för familjen. Själv reagerade hon bland annat med att försöka dra sig hemifrån så mycket som möjligt.

– Det året vaknade mitt verkliga musikintresse, då var det främst tidiga Cure och Depeche Mode. Via Cure leddes jag vidare till Smiths och Devo samt några mer experimentella amerikanska artister. Där hade jag lite tur. En lärare jag hade i sjuan såg att jag hade en Cure-t-shirt på mig och blev till sig över det. Han hade varit i London i början av åttiotalet och lånade ut sina jättefina originalskivor med Joy Division och Magazine. Men tanken på att spela själv dök inte upp förrän i de sena tonåren när jag hörde PJ Harvey. Det var en aha-upplevelse för mig. Det var som att jag fick ont i hjärtat för jag insåg att jag saknade något väldigt, väldigt mycket. Och det var att jag ville spela.

Men steget dit kändes fruktansvärt långt. Hon växte upp på landet, åtta kilometer utanför Sölvesborg i Blekinge, men började hänga mer och mer inne i stan där det fanns ett Ungdomens hus.

– Det var inrymt i en gammal jugendvilla och tilläts av någon anledning att existera helt utan vuxnas inblandning. Där brukade jag hänga och supa. Union Carbide Productions och en massa andra band brukade komma dit och det var nästan bara killar som spelade. Själv stod jag mest och glodde. Många var väldigt imponerade av killar som spelade i band, men inte jag. Jag kände snarare någon sorts irritation över det där, för att jag var en sån som stod vid sidan av.

Först i slutet av tonåren började hon själv att skriva låtar.

– Jag hade fått en akustisk gitarr i åttan som jag inte vågade röra, som om den vore farlig. När jag flyttade till Malmö för att gå skrivarlinjen i Skurup började jag däremot spela hela tiden. Men det var viktigt att ingen fick veta det! Det var lite som att jag var otrogen på något sätt, musiken var så attraktiv, och ingen fick veta att jag hade hemliga möten med min gitarr. Jag märkte också att det var lite småtradigt att skriva, särskilt när musiken kunde fyra av skott rakt i hjärtat på mig. Det finns fortfarande inget som jag får samma punsch av som det. På den tiden var materialet PJ Harvey rakt av. Fast jag spelade inte hennes låtar, jag har aldrig spelat andras låtar. Jag skrev själv. I dag är det ett problem, jag kan inte ens spela »Bä bä vita lamm« för mina barn för jag vet inte hur man gör.

Tanken på att göra något av det hela kom över henne 1995 när hon åkte i väg en termin för att hänga med en kompis i Mexico City.

– Men han jobbade hela tiden och jag var jättepank och dessutom olyckligt förälskad i en kille i Sverige. Det enda jag gjorde var att driva omkring på gatorna. Och jag var chockad av machokulturen, tidigare hade jag alltid varit en av killarna. Det var jag däremot inte i Mexico och det jag ansågs vara kunde jag inte stå ut med. Det var asskönt att komma hem till vintersverige igen.

De ensamma dagarna där hade gett henne tid att tänka igenom saker och ting. Hon åkte hem till Sverige och Malmö med en sorts insikt.

– Det var att om något skulle bli av så skulle jag vara tvungen att göra det själv. Allt i mitt liv hängde på mig. Ungefär ett halvår efter att jag kommit hem bildade vi First Floor Power. Det började med att jag och Karl-Jonas Winqvist träffades. Han jobbade på Jukebox, en rolig skivaffär som låg på Värnhemstorget i Malmö men som tyvärr inte finns längre. Karl-Jonas frågade om jag ville sjunga i hans band och jag sa att jag inte trodde att han hade något. I stället kunde han få spela i mitt. Ingen av oss hade naturligtvis något band.

First Floor Power kom att bli väldigt omtalade och dessutom föremål för en SVT-dokumentär [»Det är svårt att le med en svart tand i munnen«, 2000] som blev lika omtalad den. Där gick bandet omkring hemma i Skåne och verkade befinna sig uppe i det blå.

– När jag tänker på First Floor Power tänker jag mest på den tiden i Malmö, innan skivorna, när vi hade ett otroligt självförtroende, var naiva och tyckte att vi var allmänt fantastiska. Och det kan man ju kosta på sig innan man blir synad. I Malmö var vi så unga på alla sätt. Man levde på en tusenlapp i veckor och hade man tur fick man käk och öl när man DJ:ade någonstans. Det var en underbar tid. När vi släppte första skivan var jag redan gravid med mitt första barn och hade gått vidare till ett helt annat liv.

I samband med första skivan 2001 flyttade hela bandet upp till Stockholm. Väl där blev saker mer på allvar. Man bodde inte längre nära varandra, utan i varsin förort – och alla tvingades jobba för att klara hyran. Och »There is Hope« blev inte heller någon riktig succéhistoria.

– Det var angenämt att vara ett lovande demoband som folk tycker är spännande. Men det är jobbigt när det inte går spikrakt upp när man släpper skiva. Vi fick en dålig recension i Nöjesguiden och sedan fick vi prata om denne recensent, Örjan Hulthén, i alla intervjuer. Och det var ju inte riktigt tanken, även om vi fick utrymme vi också.

Just den sågningen kom på sikt att föra med sig något väldigt positivt, åtminstone för Jenny Wilson. Det var genom den som hon först fick riktig kontakt med Karin Dreijer Andersson.

– Vi hade nog spanat på varandra lite grann på distans under ett antal år. Det var på den tiden som hon drev Honey Is Cool. Sedan träffades vi säkert i samband med någon spelning. Vi hade mejlkorrespondens i samband med något av deras skivsläpp, för de hade samma problem med Örjan Hulthén. Karin och jag har alltid känt någon sorts connection för vi tassade i samma marker, men vi var inte direkt polare innan duetten. Det var först efteråt som vi verkligen lärde att känna varandra.

Efter genombrottet med »Love and Youth« blev Jenny Wilson gravid med sitt andra barn. Under mammaledigheten började »Hardships!« att ta form mer och mer. Först som en känsla, sedan alltmer konkret.

– Det började nog med det här totala kaoset man kan känna ibland när man har familj. Insikten om att här gäller det att mobilisera styrkorna och fokusera. Och att man plötsligt hyser en villkorslös kärlek till en annan, en kärlek som är så stark att man blir som ett laddat vapen som är redo att avfyras. Man har så mycket sprängstoff från att bara ha varit hemma. Det rymmer så oerhört mycket känslor. Ibland har jag nästan blivit lite småmanisk, så fort barnen blundar sätter jag mig och skriver och spelar.

En av de första låtarna som blev klara efter mammaledigheten var »Like a Fading Rainbow«. Den blev paradoxalt nog även den sista som spelades in, natten innan skivan skulle skickas till mastring.

– Problemet var att »Musikbyrån« kom förbi för att göra ett inslag där de skulle följa med under den kreativa processen och då spelade jag upp en skiss av den låten. Det var lite skadligt för processen, jag babblade för mycket om den och fick dessutom en massa respons, så den fick ligga ett halvår i skamvrån. Jag har gjort arton olika versioner av den, det blev nästintill vansinne till sist.

Jenny Wilson poängterar ofta att hon snarare är producent än artist, och på skivan gästas hon av en massa andra artister. Karl-Jonas Winqvist, som numera driver Blood Music, medverkar och har varit ett viktigt bollplank. Sarah Assbring, Mapei och CMG från Je Ne Sais Quoi bidrar också. En annan viktig medarbetare var den avlidna poeten Sonja Åkesson.

– Hon var som en ande vid min sida. Hade hon varit en engelskspråkig poet hade det kanske varit vanskligt att bli så mycket vän med henne, men det funkade eftersom jag redan definierat en värld med hushållssysslor som också berättar andra historier.

Inspirationen från Sonjas dikter kom in mot slutet, men blev en viktig influens när texterna skulle färdigställas.

– Då hade jag hunnit långt med texterna, men hon gav ytterligare en dimension. Hon lyckades kombinera det extremt vardagliga och realistiska med något som är fullständigt magiskt. Det är som neon eller laser, det träffar så hårt. Jag gillar när det är enkelt att förstå, jag gillar konkreta ting som är lätta att se framför sig och när någon lyckas bygga upp en känsla genom dem.

»Hardships!« blir Jenny Wilsons första skiva på det egna bolaget Gold Medal. Men hon betonar att hon på intet sätt vill kalla sig skivbolagsboss, en titel som hon tycker börjar få ett lite löjligt skimmer just när det gäller artister med en egen label.

– Jag har ju inte släppt något annat än min egen skiva, att ha en label är bara en smart lösning för mig, eftersom jag ju ändå är intresserad av hur det mesta ser ut och hur det sköts och av vem. Och det är väl där poängen med eget skivbolag kommer in, det med att man själv har större kontroll på vilka man jobbar med, vilka som får sköta vad!

Vad gäller medier kommer hon dock att vara ganska varsam.

– Det är inte i underhållningsbranschen jag är, det gäller att komma ihåg det. Jag ska inte baka kakor i Svenska Dagbladet eller sjunga någon dussinlåt på Grammisgalan med någon artist jag inte har något att göra med. Jag har sagt nej till ganska mycket, även om jag oftast säger »det låter kul, kan jag få tänka på det?« och sedan går jag och får onödig ångest över att inte ha tagit beslutet om att inte skriva en svensk låt åt Freddie Wadling.

Så i vilken bransch är hon?

– Jag brukade säga att jag är musiker, men det har jag förstått att jag inte är. Jag jobbar nog snarare med någon sorts konstuttryck inom musiken. Och det är kanske inte ens en bransch, vilket är skönt, för de flesta branscher handlar så mycket om status och feghet. En bransch kan vara väldigt begränsande. ■

SÅ SKREV VI DÅ

I Sonic #22 – april 2005 – recenserades Jenny Wilsons solodebut »Love and Youth« av Jenny Damberg. Betyget blev 8 och bland annat stod följande att läsa: »Jenny Wilson har skurit bort basen och målar med synth, gitarr och vokala arrangemang en tuschteckning där varje streck, varje ljud är tydligt och betydelsefullt. Och där hennes röst har den allra viktigaste rollen.«.