2014 års bästa album

1. THE WAR ON DRUGS

Lost in the Dream

Secretly Canadian/Border

När The War on Drugs släppte sin tredje fullängdare i mars jämfördes musiken i flera recensioner med Kraftwerk och Bruce Springsteen, som om krautrock möter episkt singer-songwriterberättande.

Det är en jämförelse som håller på flera plan. För precis som tyskarna lovsjöng Autobahn och Springsteen diktade om friheten längs de amerikanska vägarna skriver Adam Granduciel om en resa. Det är ingen slump att årets bästa skiva inleds med vad som kan tolkas som ljudet av en motor som varvar i gång. Vi är på väg någonstans. Vid de första lyssningarna känns det som att inte ens föraren vet vart. Granduciel skrev annars låtarna efter att turnéflängandet med Philadelphia-bandets förra platta tagit slut. När tystnad, tomhet och tvivel smugit sig in i vardagen.

För varje ytterligare lyssning av »Lost in the Dream« framträder nya detaljer som genom dis i horisonten. Ljud puttrar under ytan, allt underordnas tuffandet framåt längs vägen. »Suffering« och titellåten är stora ballader men har samtidigt en rastlös kärna.

Börjar du lyssna på »Lost in the Dream« lär du fortsätta. Det är också först efter ett tag som resans start och mål blir tydliga, när Granduciels rader som »Just trying not to crack, under the pressure« och skivans avslutningsfras »Like a light that’s drifting, in reverse I’m moving« plötsligt blir en uppenbarelse:

Han sjunger om resan vi alla gör, om livet.

Det är nog därför så många kan relatera till och så självklart omfamna årets bästa skiva.

2. LYKKE LI

I Never Learn

LL/Warner

»I Never Learn« är en vacker varningstext för vad kärleken kan göra med oss, vad som kan hända när kärleken går sönder. Lugnt och samlat, med en förunderlig kombination av kraft och hudlöshet, berättar Lykke Li om stunderna då det känns som om livet aldrig ska bli helt igen. Bitvis är det så svart och sårigt att man ryggar tillbaks. För hon visar upp något som de allra flesta av oss har gått igenom, men som ingen vill tillbaks till. Skillnaden är att medan vi andra försökte döva våra jobbiga känslor genom att äta Ben & Jerrys och ångestragga på krogen använde Lykke Li sina till att skriva ett av årets mest drabbande album.

3. FKA TWIGS

LP1

Young Turks/Playground

FKA Twigs musik är en utmärkt temperaturmätare på var den moderna popmusiken befinner sig 2014. I gränslandet mellan mainstream och smal genremusik, mellan popstjärnans superhjälteestetik och virtuosens isolering tog hennes debutalbum »LP1« världen med behagligt diskret storm. På samma vis som kanadensiska Grimes för några år sedan ryckte fram som en samtidens musikproducent fri från konventioner och genrer gör FKA Twigs 2014 musik som inte riktigt låter som något annat. Hon spinner drömska melodistycken, skapar strukturlösa popkompositioner och alternativ r’n’b. Allt samlat på ett målmedvetet, genomtänkt och enastående album.

4. CARIBOU

Our Love

City Slang/Playground

»Swim« från 2010 var första gången Dan Snaith lät sig inspireras av house, tack och lov fångade det hans intresse tillräckligt för att det skulle bli ett andra alster. »Our Love« är både lågmäld och bubblande av energi på samma gång, ungefär som temat för plattan: kärleksrelationer som pendlar mellan nyförälskelse och rutin. Kanadensaren är en rutinerad DJ, med säkra fingrar bygger han okonventionella arrangemang som skruvar sig fram och tillbaka över dansgolvet. Underbara små acid-karameller slängs in och blandas med dova houseproduktioner med old school-eko. Allt liksom inlindat i en dimma av både lycka och smärta.

5. FIRST AID KIT

Stay Gold

Columbia/Sony

Strax över tjugo och med tre album bakom sig är systrarna Söderberg redan cementerade, nationellt och internationellt, som innehavare av den mer indieorienterade americanagenrens mest förtrollande röster. Än mer anmärkningsvärt är att de så snabbt och självklart hittat fram till ett eget sound. Du hör direkt när det är First Aid Kit. Men det är ett uttryck de hela tiden laborerar med och förfinar. På »Stay Gold« med ett så hänförande resultat, där bitterljuva melodier flödar av minnen och svidande självrannsakan, att vissa debattörer såg sig nödgade att försöka förminska duon vars begåvning möjligen är för stor för Sverige.

6. KINDNESS

Otherness

Female Energy/pias/Cooperative/Border

När brittiske kosmopoliten Adam »Kindness« Bainbridge presenterade sig för världen med »World, You Need a Change of Mind« blev resultatet något så unikt som ett album som frös tiden i ett alltigenom oemotståndligt nu. Med »Otherness« påbörjas upptiningsprocessen. Vad Bainbridge har förlorat i angelägenhet vinner han i hantverksskicklighet. Lovers rock, jazz och sammetslen soulpop i ohelig allians. Kindness är ett Scritti Politti för vår tid. Ett konstprojekt där endast upphovsmannens fantasi sätter gränserna för vad popmusik är, får och kan vara.

7. STURGILL SIMPSON

Metamodern Sounds in Country Music

Loose/Rootsy/Warner

Även om det hyperkommersiella Nashville känns intressantare än på länge är det alltjämt strax till vänster om mittfåran de starkaste låtarna skrivs och de mest spännande rösterna släpps fram. Jason Isbell, Nikki Lane och Kacey Musgraves är bara några exempel från senare tid. Lägg även till Sturgill Simpson. Som med sin vision och pondus, sin stolthet och nyfikenhet, sin klassiska baryton och rymliga ljudbild, sin innerlighet och barskhet, sina teman och musikaliska spännvidd tar ut svängarna och påminner oss om allt som countrymusik kan vara.

8. DAMON ALBARN

Everyday Robots

Parlophone/Warner

Gorillaz, The Good, the Bad & the Queen, Rocket Juice & the Moon. Utan att någon riktigt förstod hur det gick till har Damon Albarn utvecklats till en musikalisk upptäcktsresande vars minsta steg förtjänar att detaljstuderas av kommande generationer. Efter två decennier som skivartist överträffar fyrtiosexåringen från Leytonstone ännu en gång alla förväntningar. »Everyday Robots« presenterar en stryktålig veteran i sitt livs form. Tolv oförglömliga melodier om nutidsmänniskans ofrivilliga isolering. Hudnära popmusik ackompanjerad av pulsklocka.

9. FLYING LOTUS

You’re Dead!

Warp/Border

På det femte av Flying Lotus distinkt tematiska album är döden katalysator. Men reflektionerna över slutet skulle inte kunna låta mer levande. Det är ett virrvarr av dansmusikalisk eklekticism som omringar en grund av hiphop, jazz och electronica där Steven Ellisons arv från sin moster, jazzpianisten Alice Coltrane, är tydligare än någonsin. Gäster som Kendrick Lamar, Snoop Dogg och Herbie Hancock är ingredienser i en psykedelisk väv av grooves, där vetskapen om dödens oundviklighet bara får livet och all musik fram till dess att kännas oändligt spännande.

10. SHARON VAN ETTEN

Are We There

Jagjaguwar/Border

Scener ur ett förhållande. Det närmaste musikåret 2014 kom ett riktigt klassiskt singer-songwriteralbum som vi minns dem från början av sjuttiotalet. Starka melodier, stråk av soul och texter som vågar blottlägga det allra mest privata. Till skillnad från många andra av genrens milstolpar skildrar »Are We There« inte något uppbrott, utan zoomar in på tvåsamhetens extas och vedermödor, dess begär och saknad. Sharon Van Ettens fjärde fullängdare är knappast innovativ men lika hyperkoncentrerad, sensuell, omtumlande och nödvändig som kärlek kan vara.

11. SUN KIL MOON

Benji

Caldo Verde/Border

Efter en hel hög med skivsläpp under flertalet olika namn alltsedan 1992, där Mark Kozelek dolt sina huvudpersoner bakom metaforer och poetisk licens har han nu skrivit sin första hundraprocentigt realistiska skiva. Elva smärtsamt vackra och närvarande låtar som bland mycket annat handlar om Marks döda farbror, om en resa till New Orleans, om en gammal vän som dog 1999. Det är en ömsint skiva, det känns som att vi lyssnar till en låtskrivare som verkligen bryr sig. »Benji« kom i början av februari men har levt kvar hela året och satt sig i vårt kollektiva medvetande.

12. APHEX TWIN

Syro

Warp/Border

Richard »Aphex Twin« D. James har alltid varit ett namn synonymt med »förvänta dig det oväntade«. Ändå förmådde »Syro« – den första nya Aphex Twin-skivan på över tretton år – att förbluffa även hans mest härdade fans. Hur kommer det sig att den låter väldigt mycket som Aphex Twin och inte alls som Aphex Twin på en och samma gång? Hur kan något så genomarbetat och experimentellt kännas så fräscht, spontant och… pop? Hur är dess ljud egentligen skapade? Hur…? En sak är dock säker; »Syro« är ett mästerverk. Välkommen tillbaka, Richard.

13. RUN THE JEWELS

Run the Jewels 2

Mass Appeal

Killer Mike och El-P är mångbottnade och egentligen lite omaka hiphopveteraner som hämtar inspiration från vardagens Atlanta respektive New York, eller andra hörn av musikvärlden. Deras gemensamma duo Run The Jewels beskriver Killer Mike själv som »murder, mayhem, melodic music«. Deras andra album är snyggare, snuskigare, roligare, hårdare och vackrare än den stabila debuten från förra året. De båda sparrar och sporrar varandra exemplariskt, gästerna vävs in sömlöst och variationen gör »Run The Jewels 2« oerhört underhållande.

14. ISON & FILLE

Länge leve vi

Hemmalaget/Sony

Tolv år efter albumdebuten är Ison & Fille en av landets mest respekterade grupper, oavsett genre. Med »Länge leve vi« bygger de vidare på succén med »För evigt« och skapar ännu en svensk klassiker. De fortsätter med sitt både mognare och mörkare sound, fyllt av citatvänliga oneliners och hyllar sig själva som »levande legender«. Samtidigt passar de på att presentera framtidens rapstjärnor i form av Rosh, Nebay Meles och Amin. Albumet inleds med raderna: »Glöm aldrig bort det vi sa/att vi ska nå framgång en dag.« Den dagen är redan här. Länge leve Ison & Fille.

15. HOLLIE COOK

Twice

Mr. Bongo/Border

Hollie Cook går här från att vara någon slags maskot för en mindre krets av nostalgiska punkare i Notting Hill till att bli en angelägenhet för betydligt fler. Hennes andra album är ett smått magiskt mästerverk. Tidlös lovers rock som lika gärna skulle kunna vara inspelad 1982 som i morgon och fylld av precis samma kärlek, åtrå och gråmulna längtan som då Dennis Bovell satte scenen i gungning för drygt trettio år sedan. Hollie förvaltar arvet av en scen som aldrig riktigt fått uppmärksamheten den förtjänar utan att det på något sätt låter tröttsamt eller mossigt.

16. LORENTZ

Kärlekslåtar

Sony

Lorentz har en förmåga att – med god hjälp av producerande Vito Grasso – ta det bästa ifrån rap och r’n’b från USA och förvalta som om det vore hans helt egna. Kombinerat med en tajming och en frasering som förmår framställa även det mest triviala som stor poesi uppstår något helt unikt – och smått magiskt. På »Kärlekslåtar« finns också en stark känsla av triumf. Som om albumet handlar lika mycket om det före som inte syns, mer än som en ibland antydd svärta, som det efter fyllt av mimosas, leva life och egendesignade sneakers det skildrar.

17. FREDDIE GIBBS & MADLIB

Piñata

Madlib Invazion

I en värld där rapgenren på senare tid närmat sig popmusikens lika attraktiva som reglerade hitstruktur stod 2014 Freddie Gibbs och Madlibs gemensamma album som en monolit över den nya världens medvetenhet och den gamla världens estetiska ideal. Medan hiphopen på topplistorna var introvert och emotionellt mättad bröt »Piñata« sig i stället loss med en laddad blick mot omvärlden. Resultatet blev en lika hård som oförlåtande skildring av textförfattaren Gibbs erfarenheter, perfekt utvidgade och tonsäkert ackompanjerande av Madlibs beats och samplingar.

18. MAC DEMARCO

Salad Days

Carpark/Playground

Sommaren 2014 lät varmare, mjukare och släpigare tack vare en lätt exhibitionistisk kanadensisk yngling. Med sitt andra riktiga album »Salad Days« fick Mac DeMarco ett mycket välförtjänt erkännande som en låtskrivare som med små gester lyckas åstadkomma något riktigt stort. Här saknas övertydliga rörelser och bombastiska riff, i stället har tjugofyraåringen spelat in en skiva som trivs ypperligt i sällskap med The Kinks och Harry Nilsson. Den är fullproppad med sliriga små gitarrhooks och slingor som funkade perfekt som soundtrack till en ovanligt soldränkt sommar.

19. HURRAY FOR THE RIFF RAFF

Small Town Heroes

ATO/PIAS/Cooperative/Border

»När jag tycker något är fel med världen vill jag sjunga om det.« Orden är Hurray For The Riff Raff-ledaren Alynda Lee Segarras egna hämtade från en intervju med Sonic tidigare i år. »Small Town Heroes« är nämligen inte bara en skiva fylld av varm folkcountry med lysande melodier och jordnära sväng utan är på många sätt också ett ställningstagande. Ett ställningstagande mot vad countrymusik traditionellt ska handla om, vem som ska framföra den och hur den ska framföras. Nu väntar vi bara otåligt på ett sverigebesök från New Orleans-kombon.

20. JESSIE WARE

Tough Love

Island/Universal

När artister mixar r’n’b, electronica, soul och pop är gränsen ofta hårfin mellan det slutresultat som blir blaskigt radioskval och det som blir något personligare, mer utmanande. Brittiska Jessie Ware landar tryggt i det senare lägret. De eleganta låtarna har tydliga melodier, men även det nödvändiga bett som hindrar helheten från att bli en menlös ljudmatta. Sången är fantastisk, produktionen luftig och referenspunkterna kan tilltala både traditionella popfans och kräsna klubbkids som behöver något att varva ner till en slö söndag.

21. ANGEL OLSEN

Burn Your Fire for No Witness

Jagjaguwar/Border

Rösten har hon haft hela tiden. Men först nu, på tredje albumet, ges den låtar som fullt ut gör den rättvisa och en bandinramning som tillför såväl elektrisk glöd som dynamik. Sammantaget gör det »Burn Your Fire for No Witness« till en skiva som är helt omöjlig att ignorera, helt omöjlig att slölyssna till eller prata över. Dess mestadels fåackordiga utsatthet, längtan och sorg kräver uppmärksamhet, förtjänar uppmärksamhet, får uppmärksamhet. Angel Olsen har gjort en egentligen rätt okomplicerad skiva om det komplicerade med att vara människa.

22. KEVIN GATES

By Any Means

Bread Winners Association

Louisiana-rapparen Kevin Gates släppte två fruktansvärt bra album i fjol, och med »By Any Means« fortsatte segertåget. Gates är just nu ostoppbar. Produktionerna är episka, beatsen hör hemma i en thriller av blockbusterformat. Större delen av texterna handlar om farorna som lurar runt varje hörn. Gates har alltid ögonen öppna, kan inte sova, litar inte på någon. Det är lysande lyrik. Men främsta vapnet är ändå hans röst: rå, raspig, genuin. Ingen annan modern rappare känns så mycket som en gammaldags bluesman som Kevin Gates.

23. ROSANNE CASH

The River & the Thread

Blue Note/Universal

»Om jag aldrig gör fler skivor är jag nöjd eftersom jag gjorde den här«, sa Rosanne Cash när »The River & the Thread« kom ut. Men så är också trettonde albumet hennes allra bästa under trettiosex år som skivartist. Med sin alltid lika välformulerade penna skriver Cash närmast faulknerskt om Södern, den mångbottnade del av Amerika där hon på så många sätt har sina rötter. Hon hittar precis samma virtuost återhållna Södern-essens i musiken: en varm, helt sömlös mix av country, folk, gospel och pop.

24. TINASHE

Aquarius

RCA/Sony

Efter att ha släppt tre feta r’n’b-mixtaper slog Tinashe igenom i början av året med singeln »2 On« tillsammans med rapparen Schoolboy Q. På sitt första riktiga album gör den tjugoettåriga mångsysslaren från Los Angeles allting rätt. Nerven, referenserna och visionen från mixtaperna finns kvar, likaså de mjuka trummorna som används både till tjocka dansbeats och skivans ballader. Skillnaden är att på »Aquarius« kan Tinashe sväva ut i stora, påkostade produktioner som effektfullt kontrasterar hennes mörka, melankoliska texter.

25. DOUG PAISLEY

Strong Feelings

No Quarter/Playground

I konsten att inte förhäva sig är Doug Paisley okrönt mästare. På den kanadensiske singer-songwriterns tredje fullängdare märks det mer än någonsin. Han är alls ingen pjåkig sångare eller gitarrist, är klok och känslig, men där han verkligen utmärker sig är som låtsnickare. En som noga undviker dramatiska utspel och lättköpt sentimentalitet, utan hellre månar om lugnet och vardagens vidunderligheter. Känslorna han sjunger om är starka nog som de är, behöver inte förstärkas – särskilt som de bäddas in i en närapå overkligt ombonad ljudbild.

Dessa gjorde heller knappast bort sig: Shabazz Palaces, Todd Terje, SBTRKT, Mapei, Min Stora Sorg, Nikki Lane, Lana Del Rey, Future, Jenny Lewis, Jhene Aiko, Hurula, Kevin Morby, Les Big Byrd, Hundred Waters, Chronixx, Strand of Oaks, Kele, Deptford Goth, Neneh Cherry, Jungle, How To Dress Well, Grouper, Perfect Pussy, Beck, Tinariwen, Leonard Cohen, Mattias Alkberg, Goat, Kent, Sam Smith, Real Estate, Blackbird Blackbird, The Afghan Whigs, Warpaint, The 2 Bears, Fatima Al Qadiri, Lee Bains III & The Glory Fires, Lars Bartkuhn, Cooly G, Vashti Bunyan, Yob, Taylor Swift, Viktor Sjöberg, The Roots, Reigning Sound, Peaking Lights, Natural Child, Kelis, Damien Jurado, Swans.

Framröstat av: L-P Anderson, Johan Apel Röstlund, Sara Berg, Jenny Bergquist, Anders Dahlbom, Klas Ekman, Niklas Elmér, Tony Ernst, Johan Jacobsson, Daniel Josefsson, Gustav Gelin, Klara Grape, Pierre Hellqvist, PM Jönsson, Jens Karlsson, Özgür Kurtoğlu, Isabel Nellde, Tobias Norström, Josephine Olausson, Erik Augustin Palm, Nicola Pryke, Marimba Roney, Håkan Steen, Jenny Sörby och Fredrik Thorén.