2008 års bästa album

1. FLEET FOXES

Fleet Foxes

Sub Pop/Bella Union/Cooperative/Bonnier Amigo
Den som läser intervjuer med Robin Pecknold, Fleet Foxes tjugotvåårige sångare, märker att han ofta pratar om hur roligt det är att göra musik. Hur förtjust han är i att prova udda instrument i studion och inte minst hur mycket han älskar känslan av att sjunga stämmor med sina bandkollegor.

Fleet Foxes gör låtar för att de älskar att göra låtar, det är berusningen i själva skaparögonblicket som de jagar mer än något annat.

Kanske är det därför som Seattle-bandets musik låter så… fri. Den är till stor del ett resultat av deras föräldrars amerikanskt baby boomer-typiska skivsamling, men det unika är att den låter som hela skivsamlingen. Fleet Foxes har inte bara lyssnat på alla skivorna med Crosby Stills Nash & Young, Fairport Convention, Fleetwood Mac och Joni Mitchell utan även de där få albumen med Bach, kammarmusik och religiösa hymner längst ut i kanten av hyllan. Samtidigt har de förstås inte kunnat hålla för öronen när de rört sig i sin hemstad och sett Band Of Horses och andra lika skäggiga band som de själva på scenerna, och sugit i sig det också.

Allt det här får plats på »Fleet Foxes«, alla den här sammansmälta traditionerna blir i låtar som »White Winter Hymnal« och »Blue Ridge Mountains« den vackraste rockmusik som hörts i år. Stämsången bänder upp taket i studion och bygger om den till en jättelik katedral. Melodierna virvlar fritt som en vårvind genom ett soldränkt lövverk och texterna påminner om Pieter Bruegels renässansmålning på omslaget: vackert och dekorativt på ytan men mörkare och skevare ju mer av detaljerna man tillåter sig att ta in.

Fleet Foxes debutalbum är kanske inte en skiva som kommer att kallas »viktig« i historieböckerna, inte den banbrytande milstolpen. Bara en platta med väldigt, väldigt bra musik på. Om det var musik som fick bandet att må gott i studion är det ingenting mot vad som sker framför våra högtalare.

Ett mörkt, turbulent år som detta är det minst lika viktigt som någonting annat.

2. GLASVEGAS

Glasvegas

Columbia/Sony

Inte sedan The Jesus And Mary Chains »Psychocandy« har ett skotskt debutalbum väckt så stor uppståndelse som Glasvegas självbetitlade album. Till tonerna av öronbedövande gitarrer och med texter som ekar av såväl The Clash som protestsångaren Phil Ochs tonsätter Dalmarnock-kvartetten – med den karismatiske James Allan i centrum – en kronisk kristid långt bortanför Barack Obamas valseger. Men om hoppet tycktes svårgreppbart frånvarande i verkligheten var det desto mer närvarande på kartan. »There’s a storm on the horizon«, sjunger Allan i avslutande »Ice Cream Van«. Ett av de starkaste och mest livsbejakande debutalbumen i brittisk rockhistoria.

3. FRIDA HYVÖNEN

Silence is Wild

Licking Fingers/Playground

Alla som någon gång betvivlat att Sverige är mäktigt en popmusik lika dramatisk och välarrangerad som den från Brill Building bör lyssna på »Dirty Dancing«, öppnings- spår på »Silence is Wild«. Under fyra minuter återvänder den trettioettåriga sångerskan till uppväxtens Robertsfors och den första kärleken. En gång dansade de tillsammans i Folkets Hus källare, nu knackar han på hennes dörr för att sota hennes skorsten. Med detta sitt andra riktiga album skrev Frida Hyvönen slutligen sitt förväntade mästerverk. En förtätad sångcykel där texternas djupdykningar i abort, vetenskap och avelsdjur drunknar i de vackraste melodier som skrivits i vårt land sedan »Visa från Utanmyra«.

4. HÅKAN HELLSTRÖM

För sent för Edelweiss

Dolores/EMI

Den må vara lite slängig, ruffig, på sina ställen rent ofärdig. Men de ungefär åtta låtar som är bättre än resten av skivan är å andra sidan fullkomligt oantastliga. »För sent för Edelweiss« delar här såväl sitt organiska sound som sina insiktsfulla småfolketskildringar med The Kinks folkcountrypräglade skivor från skarven mellan sextio- och sjuttiotalet. I detta fall en sorts masthuggetmuterad americana med utsikt mot Amerikakajen och den eviga drömmen om något annat. Detta är Håkan Hellströms fjärde riktiga album, tillika det fjärde på raken som tar en topp fem-placering på vår årsbästalista. Svensk pop har mått bra på tjugohundratalet, men aldrig så bra som i dessa händer.

5. BON IVER

For Emma, Forever Ago

4AD/Playground

Justin Vernon behövde vara för sig själv en stund. Han åkte ut i djupaste Wisconsin- skogen till sin pappas gamla jaktstuga med en gitarr och minnen av ett sprucket förhållande som enda sällskap. Månader senare återvände han med en oförglömlig singer-songwriterstund. Det är lätt att inbilla sig att den självpåtagna ensamheten letat sig in i hans oändligt vackra melodier, att vildmarken utanför stugknuten påverkat Vernons ödsliga stämma. Sanningen är nog att låtarna på denna påträngande debut är så kraftfulla att de hade låtit lika bra oavsett studiorum. Med »For Emma, Forever Ago« visar Bon Iver att det fortfarande går att förnya den nötta ensam sångare med gitarrformeln.

6. JOEL ALME
A Master of Ceremonies
Sincerely Yours/Border
Arketypisk göteborgspop med rännstensromantik och anthems för vilsna själar. Fast ändå inte. Den forne Spring In Paris-sångaren lägger på ett helt annat sätt än de flesta »scenkollegor« tyngdpunkten på skönhet. Exemplifierat av att även om Joel Alme inte riktigt har röstkapacitet nog att vara smäktande crooner ror han det i hamn med bravur. Detta tack vare melodier, stråkarrangemang och gitarrfigurer så vackra att de måste ha skapats av en lycklig gud. Björn Olsson och Mattias Glavå fortsätter att ha en hand i det här landets mest oförglömliga produktioner.

7. MARKUS KRUNEGÅRD

Markusevangeliet

V2/Universal

Laakso har bitvis varit strålande, punkbandet Hets var ett underhållande experiment – inget hade ändå kunnat förbereda oss på det här. Inte på att Markus Krunegårds första soloalbum skulle vara exakt så här drabbande och närmast extremt välformulerat. »Jag är en vampyr« var den stora radiohiten, men därefter följde en låtsamling som var både diversifierad och enhetlig. »Markusevangeliet« innehåller allt från spröda visor och ren depprock till Springsteen-episka livshistorier utan att avsändaren känns det minsta otydlig. Här trädde en stor artist fram.

8. VAMPIRE WEEKEND

Vampire Weekend

XL/Playground

Den blå CR-R som cirkulerat sedan förra hösten släpptes slutligen på riktigt när vintern var som kallast 2008. Och som den behövdes just då. Unge lärarvikarien Ezra Koenig och hans band kan konsten att frosta av varje fruset hörn av pophistorien, varje bortglömd skärva av världens musikaliska vrår. Där Paul Simon reste till Sydafrika för att spela in »Graceland« bjuder de i stället in hela jordklotet till sig. Och deras debutalbum är i allt väsentligt indiepop för ett nytt millennium. Prydligt framförd med den översta skjortknappen knäppt.

9. ERYKAH BADU

New Amerykah: Part One (4th World War)

Universal Motown/Universal

Eftersom »Worldwide Underground« officiellt räknades som en EP är det här bara Erykah Badus tredje album under en nu elva år långa karriär. Och ändå känns det som att hon är den kanske mest kreativt brinnande av alla inom amerikansk r’n’b – liksom den mest förunderligt nyskapande, ständigt omdefinierande både sig själv och sin musik. »New Amerykah: Part One« är ett märkligt myller av vansinniga idéer som när allt väl sjunkit in och stillnat visar sig innehålla både några av årets coolaste funkigheter och årets definitivt mest gripande sorgehymner.

10. NO AGE

Nouns

Sub Pop/Border

I år har det snackats en hel del om band med kopplingar till Los Angeles-klubben The Smell; Abe Vigoda, Health, Mika Miko. Längst av dessa gäng nådde No Age, en duo bestående av gitarristen Randy Randall och trummisen Dean Allen Spunt. Punken de presenterar på sin debutplatta (fjolårets samling »Weirdo Rippers« ej inräknad) hämtar näring och elektricitet i både hardcore och konstmusik. »Nouns« är en tjock sörja av oljud utan vare sig sentimentalitet eller vilopauser. Men också med visionära stämningar som får de lite äldre av oss att surra om »Daydream Nation 2.0«.

11. TITIYO

Hidden

Sheriff/Warner

Fula ljud och en dålig Casio-synth kan förändra… om inte världen så åtminstone ödet för en lite åsidosatt artist. Titiyo stod utanför, såg ingen tydlig väg in. Men hemmasnickrade låtskisser som stakade ut en ny riktning, vänners uppmuntrande ord och ett lyckosamt Kleerup-samarbete gav lust och självförtroende åter. När sedan en hel trupp av begåvade och för ändamålet föredömligt frisinnade samarbetspartners slöt upp och hjälpte henne att göra tryckande krautsoul för ensliga nätter föll bitarna på plats. En snar uppföljare på samma spår är välkommen.

12. OSSLER

Ett brus

St4t/Warner

Klaustrofobiskt, nattsvart, omöjligt att skaka av sig. Någonstans mellan Ernst-Hugo Järegårds patenterade obehaglighet och Nick Caves mest kallsvettiga feberdrömmar hittar Pelle Ossler på sitt femte album helt rätt. I den vidunderliga rymd som finns i en legendarisk Berlin-studio tornar mentala krigsbilder upp sig bredvid ett särpräglat personligt uttryck som är på god väg att göra den här skåningen till en svensk institution. Säkert lite för »tung« för den breda publiken, men väl förtjänt av det minigenombrott som »Ett brus« ser ut att ge honom.

13. EL PERRO DEL MAR

From the Valley to the Stars

Licking Fingers/Playground

»Skivan handlar jättemycket om tröst. Och om hopp.« Orden, som är hämtade från Sonic #39, tillhör hon som egentligen heter Sarah Assbring och förklarar detta hennes andra El Perro del Mar-album. Denna undersköna skiva förenar klassiskt popsnickeri, en närmast sakral lågmäldhet och existentiella frågeställningar. Det är en stämning från början till slut, en stämning som man väldigt gärna vill stanna kvar i så länge som möjligt. Antagligen just för att den ger oss både tröst och hopp. »From the Valley to the Stars« gör tanken på himlen hanterbar.

14. DUFFY
Rockferry
Polydor/Universal
»Nästa Amy Winehouse«. Många gjorde anspråk på titeln 2008, men ingen förtjänade den mindre än Aimée Anne Duffy. Musiken på hennes rosade debutalbum är visserligen soulmusik i ordets traditionella bemärkelse, men det är melodiernas möte med texternas intima dagboksutdrag från uppväxtens Wales som gör »Rockferry« till en unik och storartad upplevelse. »Mercy« är redan en hit i tre världsdelar, och balladerna – fingertoppskänsligt arrangerade av Suedes Bernard Butler – tangerar samtliga sårbarheten i Dusty Springfields »All I See is You«.

15. DUNGEN

4

Subliminal Sounds/Border

Gustav Ejstes och hans medmusikanter står aldrig still. På »4«, deras logiskt nog fjärde skiva under namnet Dungen, fortsätter de att ta sina toner till nya ställen; låtar komprimeras, pianot ges mer utrymme. Slutresultatet är emellertid precis lika förtrollande som på föregångarna: sinnesutvidgande, filmisk och psykedelisk rockmusik av absolut finaste märke. Mjuka vemodsmelodier sida vid sida med gitarrfenomenet Reine Fiskes glödgade riff. Länge må kvartetten fortsätta frälsa oss med utgåvor av liknande dignitet och utsökthet.

16. PORTISHEAD

Third

Island/Universal

Efter elva år återvänder Portishead med en dos uneasy listening för oroliga själar. Inte sedan The Knifes »Silent Shout« har en skiva fått oss att lika ofta kontrollera att dörren är låst nattetid. Det finns något hotfullt oformligt i Bristol-trions värld som hela tiden försöker kämpa sig in. Sångerskan Beth Gibbons står i vägen och visar att hon som ingen annan kan få fram känslor av längtan och ensamhet. Titlar som »Hunter« och »Deep Water« pekar åt ett mörkt håll, men Gibbons röst leder oss framåt. Mot hoppet genom kalla ljudkorridorer.

17. LIL WAYNE

Tha Carter III

Cash Money/Universal

Wayne’s world – förvriden, raspig, tungt hostmedicinerad. Och det närmaste en crossoverskiva som hiphopen kom i år. Weezy är superstjärnan som genren, och branschen i stort, så väl behöver för att fylla det tomrum som den sisådär pensionerade Jay-Z lämnade efter sig. Efter flera års uppskruvad hajp och maniskt flöde av gratislåtar med tjugosexåringen från Louisiana hade många närapå orimliga krav på »Tha Carter III«. Högst medvetet hade han själv skapat förväntningar som få andra skulle försöka, än mindre klara av, att leva upp till.

18. CRYSTAL STILTS

Alight of Night

Slumberland/Dotshop.se

Reverb. Phil Spector, Joe Meek och Tony Visconti nyttjade det flitigt i sina produktioner, Dick Dale använde det till att återskapa havet. Snackar vi reverb 2008 snackar vi helst om Brooklyn- kvartetten Crystal Stilts. Deras fullängdsdebut »Alight of Night« – som spelades in för två år sedan men som på grund av allmänt strul först nyligen såg dagens ljus – är nämligen underbart dränkt i ljuvligt ekande ljudreflektioner. Men inte nog med detta, skivan innehåller också fantastiska, mörka popmelodier. En oemotståndlig kombination.

19. CALEXICO

Carried to Dust

City Slang/Cooperative/Bonnier Amigo

Ingen blev särskilt lycklig över att Arizonas stämningstäta stolthet på 2006 års »Garden Ruin« ansträngde sig för att komma bort från det karaktäristiskt eklektiska sound och tillstånd som är Calexico. Allra minst de själva. Med inspiration från poeten Norman Dubie, trummisen John Convertinos favoritförfattare John Fante och sångaren Joey Burns resor i Sydamerika återfann gruppen på sitt sjätte album orientering, dramatik och toppform. Än en gång tog de in landskapet, människorna och ödena som omger dem, och såg till att låta därefter.

20. HIGH PLACES

High Places

Thrill Jockey/Border

Det mest beundransvärda med Mary Pearson och Rob Barber är att de trots ett myller av västindiska rytmer, underliga ljud och allmänt lekfulla grepp aldrig låter allt det ske på bekostnad av melodierna. Varje låt är ett lika vackert och skört mönstertäcke som någonsin ett perfekt spunnet spindelnät. Brooklyn-duons mjuka kakofoni tar i hand och vill vara din vän. Den som är ute efter attityd och ironiska grimaser får leta på andra håll; det här är vardag, drömmar och omtanke. Singelsamlingen »03/07–09/07«, som också kom i år, är precis lika fin.

21. DRIVE-BY TRUCKERS

Brighter Than Creation’s Dark

New West/Playground

När gitarristen Jason Isbell tackade för sig funderade de först på att lägga av. I stället satsade Drive-By Truckers vidare. Tack och lov, för resultatet blev en av den Alabama-bördiga gruppens mest varierade och ambitiösa fullängdare hittills. Huvudfigurerna Patterson Hood och Mike Cooley turas om vid mikrofonen och blandar tragikomiska fyllehistorier med kritiska inblickar i ett amerikanskt samhälle märkt av klassklyftor och ekonomiskt förfall. Ett solklart bevis på att rock’n’roll från Södern kan kombinera socialt patos med grymt barsväng.

22. HERCULES AND LOVE AFFAIR

Hercules And Love Affair

DFA/EMI

Den antika grekiska gudavärlden tog i år oväntat stor plats i medvetandet hos världens discokids. Inte nog med att science fiction-fantasten Kelley Polar lät sitt andra album delvis utspela sig i ett modernt Elysion, bara ett stenkast ifrån Kelley såväl geografiskt som musikaliskt satt DJ:n Andrew Butler och tecknade sin bild av en arkaisk värld där en dekadent Athena spelar huvudrollen. Resultatet? Nostalgi, fantasi och framåtblickande i en på samma gång nostalgisk och hedonistisk samtidssaga med det träffande namnet: Hercules And Love Affair.

23. HELLO SAFERIDE

More Modern Short Stories From Hello Saferide

Razzia/Bonnier Amigo

Titeln säger det mesta. Det känns nästan tråkigt att påpeka det, för även om Annika Norlin skriver allt bättre låtar är det texterna som är den största behållningen. I detta fall vill det inte säga lite, Hello Saferides andra album är nämligen sprängfyllt av catchy melodier. Men få andra svenska och utländska artister besitter samma förmåga att med några enkla rader berätta så här mångbottnade historier. Med hjälp av Andreas Mattsson har hon dessutom hittat en dynamisk produktion som lyfter de korta novellerna till nya dramaturgiska höjder.

24. CHORDS

Things We Do for Things

JuJu/Playground

Chords har själv beskrivit det som att han under de fem år som gått sedan solodebuten befunnit sig »mitt i stormen med Timbuktu«. Så glada vi är att han nu funnit sitt stormöga och förmått producera en så briljant uppföljare. För »Things We Do for Things« är en unik skiva som ger sig lika naturligt till rootsreggaen och den samtida San Francisco-funken som till den tidlösa besjälade hiphopen. Chords är dessutom inte bara en av Sveriges vassaste rappare, han är förmodligen den ende svenska rappare som verkligen och på allvar kan sjunga.

25. QUIET VILLAGE

Silent Movie

!K7/Playground

Aldrig var det under året så nära till Söderhavets kurrekurreduttöar som i Joel Martin och Matt Edwards dagdrömmande musik som Quiet Village. Med blicken fäst i horisonten – mot den allra mest obekymrade solskensreggaen, mot soul spelad på fel hastighet, mot riffig rock och mot den gudomligaste chillouten den här sidan The KLF:s epokgörande temaalbum »Chill Out« – fick de sin toksamplande debut att framstå som vore den inspelad ombord på Thor Heyerdahls Kon-Tiki-flotte, flytandes omkring mitt emellan Sydamerika och Australien.

Några andra som också gjorde bra ifrån sig: Kelley Polar, Fuck Buttons, The Jim Jones Revue, V. Sjöberg New Jazz Ensemble, Eldkvarn, Jonathan Richman, First Floor Power, Times New Viking, Tobias Fröberg, Pete Molinari, Studio, The Duke Spirit, Lindstrøm, Vivian Girls, Nina Ramsby Ludvig Berghe Trio, David Byrne & Brian Eno, Cut Copy, The-Dream, Beck, Hot Chip, Majessic Dreams, Nôze, Gabriele Poso, She & Him, Patti Smith & Kevin Shields, Rockamovya, Andre Williams & The Hellhounds, Sparks, Sun Kil Moon, ASS, Oddjob, Morgan Geist, Andreas Bertilsson, Ane Brun, Jenny Lewis, Erik Enocksson, Cat Power, The Game, Brian Wilson, American Princes, Fatboy, White Williams, Low Motion Disco, Abe Vigoda, Atmosphere, Deerhoof, E.S.T., The Superimposers, The Roots, Pascal.

Framröstat av: L-P Anderson, Emil Arvidson, Jud Cost, Anders Dahlbom, Klas Ekman, Niklas Elmér, Tony Ernst, Urban Gyllström, Pierre Hellqvist, Johan Hellsten, Johan Jacobsson, Marcus Joons, PM Jönsson, Patrik Lindgren, Henrik Lyngåker, Per Magnusson, Danina Mahmutovic, Sara Martinsson, Isabel Nellde, Josephine Olausson, Lennart Persson, Nicola Pryke, Håkan Steen, Patrik Svensson, Jenny Sörby och Martin Theander.