Rosanne Cash: She Remembers Everything

Rosanne Cash har patos, hjärna och hjärta. I blodet har hon historien, i sinnet utblick nog att se horisonten. En del anser att hon är alltför allvarlig och vuxet reflekterande, men den som vill ha putslustigheter, lek, tralliga hits eller taktfast oompaoompa kan ju bara leta någon annanstans. Går du in i en Rosanne Cash-skiva vet du vid det här laget vad du får.

Efter ett framgångsrikt åttiotal och ett aldrig ointressant men lite trevande nittiotal har den förstfödda dottern till Johnny Cash och Vivian Liberto på tjugohundratalets skivor utforskat familj och arv, dess förpliktelser och förbannelser. Av bara farten och tack vare en hel del meriter har hon blivit en americana-tungviktare á la Steve Earle, Emmylou Harris, John Prine, Lucinda Williams, Lyle Lovett och ex-maken Rodney Crowell, ni vet en djupt respekterad veteranartist som inte längre kan eller behöver rätta sig efter den kommersiella countrybranschens spelregler men i stället har full frihet att fläta in allt det hen kan om country, och det är inte så lite, i folk, i rock, i soul, i blues, i gospel och inte minst i allehanda singer-songwritersentiment.

Har tyckt mycket om hennes tre–fyra senaste album och var väldigt nyfiken på vart hon skulle ta vägen nu. 2013 års södernodyssé »The River & the Thread« kändes på många sätt som kulmen på en konstnärligt fruktsam period av återblickar och sökande.

Strikt musikaliskt är inte »She Remembers Everything« väsensskild från de närmaste föregångarna, möjligen att det denna gång lutar lite mer åt pop, rock och keltisk folk. Vidare är temperamentet sig likt, likaså förstås den omisskännliga humanismen i Rosannes röst. Tematiskt är albumet däremot mer av en personlig sorts nutids- och medelåldersbetraktelse än en till släktkrönika, även om känslan är att det ena aldrig helt utesluter det andra och att allting ändå hör ihop.

Vad är det då lyssnaren får av en Rosanne Cash-skiva?

Att hon så gott som alltid inte bara lyckas identifiera utan därutöver även göra något konstruktivt av sanningens smärtpunkt. På skiva efter skiva, i låt efter låt, i textrad efter textrad, är hon där och cirkulerar kring eller exakt på nämnda punkt. Sanningen, förnuftet och kärleken är egentligen allt vi kan navigera efter. Det må låta självklart men i tider när krafter försöker luckra upp vad som är vad är det viktigare än någonsin att inte ge efter, att inte tvivla på det självklara. Det är nog inte detta Rosanne Cash sjunger om, inte i rent konkreta ordalag i alla fall, men likafullt är det ofta sådant tankarna leds till. En insikt om att mycket står på spel; i livet, i världen.

I skivans starkaste skapelse sjunger Rosanne om hon som alltid offrat sig själv för alla andra – »And I pleased everyone/I mean everyone but me« – och förutom att det är en gudomligt vacker kvinnoskildring, eller kanske snarare kvinnofällaskildring, som känns ämnad för evigheten ringar ämnet in skivan som helhet. Bland det du slås mest av på »She Remembers Everything« är de starka kvinnoporträtten. Förutom nämnda låt har vi även titelspåret, »The Undiscovered Country« och halvklumpigt arrangerade men textmässigt laddade »8 Gods of Harlem«, där Elvis Costello och Kris Kristofferson gästar.

Även om Rosanne Cash har närvaro och begåvning nog att hålla lyssnaren intresserad från början till slut går det dock inte bortse från att orden den här gången lite står i vägen för de där hjärtsmältande melodierna hon annars har sådan närhet till. Lite för ofta blir det högstämt i överkant. Lite för sällan bränner det till, trots den välskrivna lyriken. Det känns ynkligt att dela ut en vanlig betygssjua till något så genomarbetat och elegant, men musik handlar ju även om kommunikation – och den här gången når musiken inte hela vägen fram.