Little Jinder: Hejdå




8
av 10
  • Artist
  • Little Jinder
  • Album
  • Hejdå
  • Bolag
  • Warner


Fjärde albumet gör jobbet: rensar upp bakåt, bereder väg framåt.

»Come on, come on

Finns det nån jag kommer kunna tycka om

Come on, come on

Minneslucka, Prozac och fågelsång«

 

Där har vi en av årets finaste svenska poptexter.

Och den säger rätt mycket om Little Jinder.

Självupptagen, skamlös, sårbar, självvådlig, ointaglig och underbart självmytologisk omvartannat. I hennes musik finns ingen luft, inget andrum, ändå en tomhet lika voluminös, och kylslagen, som en mongolsk tundra.

»Hejdå« är förvrängd och metodiskt sönderhackad innerstadsblues för alla vackra själar som inte vet hur man blir vuxen, eller om det nu alls är rimligt. Det är lika delar romantik och cynism, lika delar hängivenhet och nonchalans, lika delar slarv och elegans. Någonstans går det ibland att skymta Olle Ljungströms vålnad – nej, inte på ett musikaliskt plan men på ett ideologiskt dito, eller bristen på detsamma men med en sorts oförlöst och kanske aldrig artikulerad längtan efter att säga saker som de facto betyder något.

Det är möjligt eller till och med troligt att en och annan ser på det här som partyljudspår och ingenting mer men de muterade ropen på hjälp blockerar den sista avgörande extasen, om den nu alls är önskvärd.

»Hejdå« är bitvis tröttsam, aningen jämntjock, samtidigt går det inte går bortse från att skivan är artistens sammantaget låtstarkaste, känslomässigt mest gripande och på det stora hela minst konventionella hittills. Den gör jobbet: rensar upp bakåt, bereder väg framåt. Det känns som att Little Jinders karriär efter det här kan ta vägen precis vart fan som helst.




Relaterat