Loretta Lynn: Wouldn’t It Be Great




7
av 10
  • Artist
  • Loretta Lynn
  • Album
  • Wouldn’t It Be Great
  • Bolag
  • Legacy/Sony


Rakt och okomplicerat, nästan konventionellt i överkant.

Chet, Waylon, Harlan, Paycheck, June, Johnny, Gary, Skeeter, Sammi, Cindy, Buck, Bonnie, Freddy, Porter, Thompson, Eddy, Charlie Walker, Locklin, Vern, Carl, Cochran, Charlie Louvin, Ferlin, Liz, Billie Jo, Earl, Doc, Kitty, Jones, Slim, Cowboy Jack, Tompall, Cal, Price, Phil Everly, Dickens, Lynn, Sherrill, Red, Sonny, Hag, Guy, Ralph, Jean, D.L., Glen, »The Gentle Giant«, Tillis…

Tjugohundratalet har inte varit nådigt mot tungviktarna från den klassiska countrymusikens storhetstid.

Ur den snabbt försvinnande skara artister som alltjämt finns med oss därifrån är Loretta Lynn utan tvekan en av de mest ikoniska. Där uppe jämte Dolly och Willie (samt Jerry Lee, förstås, men han bör rimligen sorteras som sin helt egna kategori). Den Kentucky-fostrade kolgruvearbetarens dotter är numera åttiosex år. Den här skivan har försenats flera gånger om. Först av en stroke, sedan av ett fall i hemmet där hon skadade höften.

Över huvud taget har Loretta Lynns skivutgivning varit sparsmakad under tjugohundratalet. Vi talar inte precis Willie Nelson-tät utgivningstakt. »Wouldn’t It Be Great« är blott femte albumet, om vi räknar in en julplatta, sedan millennieskiftet. Å andra sidan hör 2004 års inspirerade, vågade Jack White-samarbete »Van Lear Rose« till hennes karriärtoppar.

På de höjderna rör sig aldrig »Wouldn’t It be Great«, men det betyder inte att skivan ska förbises. Den som gillar klassisk country som den bara kan låta i händerna på en evig honkytonkflicka från Butcher Hollow kan knappast bli missnöjd. Skivan består till ungefär hälften av nyinspelningar på material hon redan använt i sin omfattande katalog, till andra hälften av nyskrivet. Alldeles oavsett är det välljudande hela vägen.

Visst framgår det av rösten att Loretta inte längre är någon ungdom, men samtidigt är såväl hennes sammanbitna stolthet som den där omisskännliga pillemariska glimten i ögat inget annat än intakt. Hon har ett tilltal som alltid tränger igenom sorlet, baserat på ungefär lika delar bluegrassvemod och orubbligt jävlaranamma.

Det är lätt att tycka om den här skivan. Musiken porlar följsamt vid stjärnans sida. Ingenting tillåts stå i vägen för det låtarna måste få sagt. Det är rakt och okomplicerat, nästan konventionellt i överkant. Du blir aldrig överraskad, men inte heller på någon punkt besviken.

Tycker du om ett (inte så lite Loretta Lynn-inspirerat) Emmylou-album som »Blue Kentucky Girl« är det här en given syskonskiva. Blir du uppjagad över hur den storskaliga Nashville-countryn har tappat engagemanget för det vi känner som tradition finns ingen tryggare famn att vila vid.




Relaterat

Genialisk rumlare
Doug Paisley: Starter Home
Ett annorlunda perspektiv