Lugn, värme och starka känslor

Försiktiga förflyttningar och små gester, alltid med full koll på vad de vill uppnå. Det luriga med Doug Paisleys låtar är att de först kan framstå så enkla, så anspråkslösa, att de knappt märks. Där finns inget synbart excentriskt, inget som anstränger sig för att ta plats eller sticka ut. Utan att man tänker på det tar de sig, nedtonat och ömsint, in i ens undermedvetna. Ett förlopp som knappast hindras av att kanadensaren, ej att förväxla med amerikanske countrystjärnan Brad Paisley, ibland sjunger med en närmast viskad förtrolighet.

Doug Paisley är en folkcountryorienterad singer-songwriter som aldrig säger för mycket. Han väljer att spela på mer subtila nervtrådar. Ofta med varma texter om vuxna människor till lunkande musik fylld av vackert visslande orglar och elegant fingerplockade gitarrfigurer.

Han tillhör den skara artister som formligen tycks flöda över av musik, sin egen och andras. Under intervjun får jag höra om hans »studiebesök« vid Lee Perrys Black Ark-studio i Kingston (»allt som återstår är egentligen ett skal, men ett heligt ställe likafullt«) och hans vurm för gamla skolans countrysångare som George Jones, Don Williams och Merle Haggard (Doug börjar sjunga sistnämndes halvobskyra åttiotalslåt »Wake Up« i telefonen). Inte minst får jag höra om »mötet« mellan The Band-professorn Garth Hudson, som precis som på föregångaren gästar på nya skivan »Strong Feelings«, och en annan kanadensisk tangenttraktör, klassiske pianovirtuosen Glenn Gould (1932–1982), vid en minnesvärd session i lobbyn till National Arts Centre i Ottawa.

– Jag har länge varit intresserad av Gould, säger Doug Paisley. Till viss del säkert för att jag bor i hans hemstad, Toronto, där det är lätt att komma åt hans skivor, det vimlar av dem. Hur som helst fick jag veta att hans piano skänkts till ett museum. På något sätt lyckades jag övertyga de som bestämmer att jag skulle få använda det under en dag. Så långt allt väl. Men så skulle själva inspelningen och logistiken ros i land också. Lättare sagt än gjort. Bara en sådan sak som att Garth Hudson skulle köra bil ända från Woodstock, mitt i vintern.

– Garth hade givetvis koll på Gould men var kanske inte så värst begeistrad i hans piano – du vet det klassiska [Steinway CD 318] som förstördes under en transport och sedan aldrig mer blev sig likt trots att de försökte fixa det flera gånger om, ett faktum som jag tror Gould tog väldigt hårt. Men det är fortfarande ett fantastiskt instrument.

– Hur som helst blev den dagen, den inspelningen, själva startpunkten för arbetet på nya skivan.

Vilken skiva sedan. Bland mycket annat understryker »Strong Feelings« Doug Paisleys fingertoppskänsla för att handplocka kvinnliga röster till sina sånger. Toronto-kollegan Simone Schmidt fick 2008 års självbetitlade debut att lysa lite extra. På uppföljaren »Constant Companion« två år senare gjorde Feist detsamma. Den här gången medverkar skygga, mytomspunna, oefterhärmliga Mary Margaret O’Hara som stod bakom 1988 års lika fantastiska som djupt oroliga album »Miss America« – hyllat av bland andra Michael Stipe, Morrissey och Rickie Lee Jones – för att sedan gå upp i rök. O’Hara vantrivdes så pass med musikbranschen att hon med undantag för sporadiska inhopp och ett soundtrack aldrig har återvänt.

– En dag pratade jag med någon om Mary Margaret O’Hara, som här i stan faktiskt är en ganska publik person som uppträder på teatrar, ger intervjuer i radio och annat. Hur som helst visade det sig att min basist Bazil Donovan, som är tjenis med alla, kände henne. Så vi frågade om hon ville vara med på min skiva, och hon sa ja. Visste inte alls hur det skulle arta sig, har hört talas om sådana som har mindre positiva erfarenheter. Men trots att vi hade begränsat med tid gick det bara bra, hon var underbar.

– Själv upptäckte jag henne genom Cowboy Junkies inspelning av »You Will Be Loved Again«. Först senare hörde jag hennes egen, mycket mer komplicerade, version av låten på »Miss America«, som över huvud taget är en allt annat än lättlyssnad skiva som det tog åratal för mig att »fatta«.

Några dagar efter jul sitter Doug Paisley hemma i ett Toronto vid tidpunkten plågat av isstormar. Han ger ett tillbakalutat och sympatiskt intryck, ungefär den bild hans musik förmedlar.

– Musik har en lugnande effekt på mig så det är väl bara logiskt om mina låtar förmedlar ett lugn. Musik är för mig en sorts fristad där jag kan tänka och känna kring olika saker.

Dina låtar är motsatsen till ansträngda. Det verkar så lätt för dig. Antar att det inte är hela sanningen…

– Well, det krävs en del övning. Man brukar säga om konst att den är som bäst när betraktaren inte kan gissa sig till allt slit bakom. Det ska inte vara lika tungt att ta del av verket som det är att framställa. ■

GLENN GOULD-FAVORITER

Vi bad Doug Paisley lista tre skivor som den nyfikne på Glenn Gould bör spana in.

Brahms/Glenn Gould – 10 Intermezzi for Piano (Columbia Masterworks, 1960)

– För att det är den Glenn Gould-inspelning jag själv lyssnar oftast på.

A Consort of Musicke Bye William Byrde and Orlando Gibbons (Columbia Masterworks, 1971)

– För att Gould brukade säga att Gibbons var hans favoritkompositör.

Bach, The Goldberg Variations, Glenn Gould (CBS Masterworks, 1981)

– För att det här var både det första och, senare, ett av de sista stycken han spelade in.

DOUG PAISLEY-SPELLISTA!