Israel Nash: Lifted

Han skulle kunna ha gjort det lättare för sig. Som att försöka haka på nya alternativa Nashville-vågen som han aldrig varit en del av men på sätt och vis, åtminstone i Europa där han tidigt hade framgångar, banade väg för. Eller bara genom att ha en tydligare musikalisk profil.

Israel Nash, en gång verksam som Israel Nash Gripka, verkar nu genuint ointresserad av att ramas in eller att tillhöra någonting. Utan att känna trettiosjuåringen från Dripping Springs i Texas det minsta utan bara utgå från hur han låter och vad han sjunger om tycks drivkraften här snarare handla om att skapa sig en yta där han kan göra i princip vad han vill och där han ämnar tänja på gränserna för vad han klarar av. Jo, det finns väl någon slags Neil Young-tjurskallighet här. En free spirit i full blom.

På femte albumet »Lifted« talar vi en ofta Phil Spector/Jack Nitzsche-maffig, genuint ursnygg ljudvägg som inte är helt olik den Father John Misty och Jonathan Wilson rattade fram på »I Love You Honeybear«, med den lilla skillnaden att fundamentet här vilar på country, psykedelia, södernrock och lika drömska som naturnära vardagsbetraktelser. Ibland är produktionen, arrangemangen och instrumenteringen, med blås, stråkar, somriga hippieharmonier och väldigt mycket från den kosmiska konkarongen, så intagande att du glömmer bort låtarna, vilket vore försmädligt ty melodiskt flytande vemodsunderverk »Lucky Ones« och »Rolling On« hör utan tvekan till det starkaste vi hört från den här artisten. Här och där blir det kanske så där konturlöst i överkant som fallet ibland varit med föregångarna, men de stunderna är få och det är alldeles oavsett inget svårt att ha överseende med eftersom du på flertalet andra ställen verkligen blir en del av himlavalvet – och hur vanligt är det?