Tony Molina: Kill the Lights

En skulle kunna tro att de exceptionellt korta låtarna (bara två av tio spår passerar två minuter) är en kvarleva från hans tid som Bay Area-baserad hardcorepunkare. Själv förklarar emellertid Tony Molina det med sin röst: den är för begränsad för längre låtar, han står i alla fall inte ut med att höra den i längre sjok än så här.

Artisten är onödigt, för att inte säga larvigt, hård mot sin egen sångkapacitet.

Rösten är möjligen inte superunik eller stor men den gör jobbet mer än väl, den är bomullsmjuk, varm och lite sorgsen på Evan Dando-vis. Den passar det som sägs. Den passar även det som aldrig sägs.

Fast Tony Molinas allra främsta särart är hans lika honungssöta som bitterljuva melodisinne, som när det paras med förnämligt folkrockjangliga gitarrer och en sorts enslig desillusion som nog inte har gjort så här ont sedan Elliott Smith stod på topp blir något smått omvälvande.

På 2013 års »Dissed and Dismissed« sysslade Tony Molina med distad indierock á la Dinosaur Jr och på »Confront the Truth« från i fjol kändes det som att han ville ventilera sin inre John Lennon. Båda sidorna finns alltjämt kvar, men på »Kill the Lights« tonas de ner, vidareutvecklas och blandas upp med inflöden från andra influenskällor på den ruskigt granna och kvarten långa kreation som är »Kill the Lights«.

Bäst att påpeka: Sådan här musik kunde ha viss chans att nå ut för tjugo–tjugofem år sedan, när den sextiotalsinfluerade gitarrpopen kanske drog sin sista suck av bredare popkulturell betydelse. I dag är det här för marginalen, för skivsamlare eller för allehanda outcasts som svårligen kan identifiera sig med streamingtjänsternas mest spelade hits. Det här är alltså inte nästa stora grej. Det är möjligen allt annat än just det. Kanske bara bland de finaste och mest ocyniska melodier du kommer höra i år.