Från överallt till alla






Deras röster och musik liknar ingen annans och rör sig utanför gängse kategoriseringar, men kanske går det Ibeyi gör att benämna »världssoul«. Pierre Hellqvist reser till Berlin för att träffa tvillingsystrarna som fått beundrare i såväl Beyoncé som Prince och som nu tycker det är dags att sprida hoppfullhet. (Ur Sonic #92, september 2017.)

Vi har pratat om det men…

En kommentar från Naomi Diaz som möts av total förvåning från hennes syster. Lisa-Kainde Diaz tittar på den från Sverige tillreste journalisten med en blick som utstrålar både överraskning och närmast förtvivlan, innan hon vänder sig om till Naomi som alldeles nyss försökt besvara min fråga ifall de någonsin övervägt att samarbeta med någon annan producent än Richard Russell, som också råkar vara deras skivbolagschef på XL Recordings.

– Vad säger du?!? Jag har då aldrig tänkt på någon annan. Men det verkar som att hon har… Nej, vi har aldrig pratat om någon annan än Richard. Som jag ser det är produktionerna på våra skivor något vi gör alla tre tillsammans och alla inblandade måste tycka om varandra för att det ska fungera. Och jag hoppas – ta i trä [slår med handen i bordet framför oss] – att det förblir så. Det är svårt att hitta någon annan som kan gå in och ta den platsen, ännu svårare att få magi att uppstå. För vad vi har haft med Richard de senaste fyra åren är just magiskt.

En sen tisdageftermiddag i ett soligt och varmt Berlin på väg in i semester sitter Lisa-Kainde Diaz och Naomi Diaz i en prunkande, Mitte-belägen hotellinnegård. Vid sidan av nyss återgivna lilla minidispyt är de tätt synkade i tankar och resonemang. Vilket inte ska förväxlas med att de tjugotvååriga tvillingarna är identiska, snarare tvärtom. När du träffar dem slås du av hur Lisa, i mörk kappa och karaktäristiskt afro, är bubblande, energisk, öppen, ser dig i ögonen, medan Naomi, med vit t-shirt, blå jeans och håret i knut, är mer fåordig, lite reserverad, biter på naglarna. Men det intrycket är knappast hela sanningen. För att få en mer komplett bild av deras relation och respektive roller kan det vara värt att notera låten »I Wanna Be Like You« på nya skivan där Lisa till sin syster sjunger »Look at you now, so wild and free/Watching you move, why can’t that be me?«.

– I vardagen är jag den galna och utlevelsefulla av oss, säger Naomi. Jag är partydjuret, jag lyssnar på hiphop, gillar att dansa och allt vad det är. Men på scen och i sådana här sammanhang har jag varit väldigt blyg, speciellt i början. När Lisa pratat mycket har många trott att hon gjort det för att hon är pratglad, vilket hon i och för sig är, men hon gjorde det också mycket eftersom jag inte kunde få fram ett ord. Hon pratade för oss båda. Jag var livrädd. Så är det inte längre på samma vis.

– Naomi tar mer plats på nya skivan, säger Lisa. På en låt som heter »Waves« sjunger hon makalöst vackert.

– Vi är varandras motpoler, fortsätter Lisa. Men har stor tillit till varandra, vet att vi tillför olika saker till Ibeyi. Naomi är mer drivande vad gäller rytmer, produktioner och helhetsbilden. För mig handlar det mer om själva låtarna.

Naomi Diaz: Om vi hade gjort musik på egen hand tror jag att jag hade gjort…

Lisa-Kainde Diaz: Trap. [skratt]

Naomi Diaz: Eller ragga. Lisa skulle nog inte göra deprimerande musik men mer melankolisk musik. De här båda sidorna är det som gör Ibeyi till Ibeyi.

 

Mest hela tiden tycks de två flaxa omkring i världen, inte sällan till och från sitt älskade Kuba, och det verkar inte vara helt lätt att få dem att befinna sig på samma plats samtidigt. Efter otaliga turer sitter de i alla fall här, tillsammans. En får känslan att de är genuint lättade över att vara klara med, och få prata om, sitt nya album »Ash«, men också allmänt oroliga över utvecklingen i världen. Det är som att de inte kan vänta på att få släppa skivan, som spelades in i samma veva som Donald Trump valdes till president, och ge sig ut för att dra sitt strå till stacken vad gäller att lyfta sina medmänniskor.

Den självbetitlade debuten från 2015 var en personlig och gripande sorgemässa med tjejernas röster i centrum. Texter skrivna från det att de var fjorton till att de fyllde arton, mestadels kretsandes kring saknaden efter deras pappa och syster, sattes till musik baserad på delar hypermodern skelettelectronica och påverkan från yorùbá-folkets stamsånger som färdades till Kuba från framför allt Nigeria och Benin med slavskeppen på sjuttonhundratalet. De Paris-födda syskonens pappa, den kubanske jazzmusikern Manuel »Angá« Díaz som dog 2006, hade yorùbá-påbrå och även om de båda växte upp i Frankrike bodde de till och från på Kuba under uppväxten. Skivan var deras sätt att koppla ihop sina rötter och influenser, en plats där dåtid, nutid och framtid kunde mötas.

»Ash« är allt annat än väsensskild men mer utåtriktad, både i dess samhällskommenterande tema och i musiken som släpper in fler röster, musiker, uttryckssätt. Här finns gäster som Kamasi Washington, Meshell Ndegeocello, Chilly Gonzales och Mala Rodríguez, samplingar och lån från Michelle Obama, poeten Claudia Rankine, Frida Kahlo och Le Mystère des Voix Bulgares. Alltsammans bidrar till att förmedla känslan av ett slags livsbejakande samtidsstatement. Ibeyi gör ingen traditionell soulmusik men tar in världen i soulmusikens hjärta och budskap.

För två år sedan intervjuade jag er på Skype, det var dagen efter Charlie Hebdo-attacken och sirener ljöd i bakgrunden hela intervjun igenom. Jag påmindes om detta när jag hörde nya plattans första singel »Away Away« och sirenerna som finns med där.

Lisa-Kainde Diaz: För oss representerar sirenerna en alltmer orolig värld. Det var självklart för oss att den låten behövde det inslaget. På samma sätt som sista låten behövde… Har du hört hela skivan förresten?

Ja, absolut. Den är grym.

Lisa-Kainde Diaz: Ah, bra. Tack! Jo, vi visste också att sista låten på skivan, titelspåret, behövde en ruffig elektronisk ljudbild. Helt enkelt för att vi kände att även den på sitt sätt säger något om världen i dag.

Jag tycker att skivan över huvud taget är soniskt tuffare än den förra.

Noomi Diaz: Den är mer producerad.

Strävade ni ditåt medvetet?

Naomi Diaz: Jodå, hårdare beats. Mer åt hiphophållet. Det var definitivt ett uttalat mål.

Lisa-Kainde Diaz: Vi ville nog på det stora hela åt ett större, mer allomfattande sound. Mer bas, mer effekter, mer rytm, fler röster. Det skulle vara mer av allt jämfört med hur det var förra gången.

Går det se skivan som ett slags svar på tillståndet i världen i dag?

Lisa-Kainde Diaz: Ja! Det var det vi ville. Eller, jag vet inte om den är så mycket ett svar som att vi bara ville dela med oss vår bild av världen och vad som händer. Jag tror vi känner att vi vill delta aktivt och tala öppet om de här frågorna. Mycket av det vi sjunger om är sådant som vi pratat om privat [tittar på Naomi] i många, många år men nu kändes det angeläget att ta diskussionen vidare. Det här är vårt sätt att visa engagemang, att göra någonting. Ja, vi vet att det i sig inte kommer förändra världen men vi är övertygade om att ifall alla gör något i stället för inget kan vi faktiskt påverka saker till det bättre.

Om förra skivan var personlig är den här mer universell och kanske rentav politisk. Håller ni med om det?

Lisa-Kainde Diaz: [skruvar lite på sig, kastar  en snabb blick på sin syster] Det är lite roligt, för vi har pratat om att anledningen till att så många finner den här skivan politisk måste bero på att…

Naomi Diaz: … vi är kvinnor.

Lisa-Kainde Diaz: Nej, utan på att världen inte mår bra. För om kvinnor sjunger om eller gör något för kvinnor anses det politiskt! Men om en man sjunger om att vara man skulle ingen få för sig att kalla det politiskt. Så, skivan är politisk inte så mycket för att vi ville att den skulle vara det utan för att världen som den ser ut gör den politisk.

Sammanhanget alltså?

Lisa-Kainde Diaz: Exakt, i den här kontexten, i den här situationen. Men du har helt rätt i att vi med den här skivan öppnar oss mot världen – eller, rättare sagt, pratar mer om den. Förra skivan handlade om vårt förflutna, vårt bagage, vår sorg och mycket av det var ju väldigt personligt. Nu vänder vi blicken ut mot världen.

Även om skivan är en slags respons på hur saker och ting ser ut upplevs den aldrig deprimerande, snarare hoppfull, omhändertagande, uppmuntrande, nyfiken.

Lisa-Kainde Diaz: [jättestort leende] Tack.

Var det viktigt för er att skivan skulle uppfattas så?

Lisa-Kainde Diaz: Så viktigt!

Naomi Diaz: Vi tror på hoppet. Även första skivan utmärktes av hopp. Jag kan inte se att vi någonsin kommer göra en deppig skiva. Vi har inte det i oss.

Lisa-Kainde Diaz: Så är det. Även när vi sjöng om döden på förra plattan försökte vi se till att det fanns en strimma ljus. Viktigt för oss var också att till lyssnaren förmedla känslan att vi alla spelar roll och har något att bidra med. »Deathless« skrev vi för att jag och Naomi verkligen behövde få höra att vi är odödliga och få tro det under de tre minuter som låten pågår. Gissningsvis behöver alla människor få känna så ibland. Som allt ser ut i dag är det lätt att bli nedslagen och handlingsförlamad, och jag föll själv in i det ett tag, men med den här skivan känner jag att det har vänt. Så, visst är det en skiva full av hopp eftersom vi själva behövde känna hoppfullhet. Faktum är att jag inte begriper hur någon klarar av att sjunga dystra saker varje kväll i två års tid…

»Deathless« är en stor låt. Ett smärre anthem. Förutom det du nämner, var det något specifikt som drev fram den?

Lisa-Kainde Diaz: Så här var det: jag, Richard och Naomi pratade om våra liv, vi kom in på polisvåld och Richard frågade oss ifall vi hade egna erfarenheter av det, varpå jag svarade: »Ja, en gång, när jag var sexton.« Då frågade han: »Skulle du kunna skriva en låt om det?« Jag tror han såg på mig att det var något som berörde mig. Jag sa: »Jag vet faktiskt inte om jag kan det för det jag råkade ut för var inte i närheten lika illa som andra människor runtom i världen, exempelvis i USA, har upplevt.« Men då sa Naomi något väldigt klokt.

Naomi Diaz: De behöver inte döda dig…

LisaKainde Diaz: … eller slå dig gul och blå för att du ska ha rätt att skriva en låt om det. Det faktum att du har råkat ut för ett övergrepp är illa nog. Vad du än har upplevt är det för mycket. Och jag förstod ju att hon hade rätt. Så Naomi och Richard gav mig ett beat, jag gick hem och började skriva och när jag hade kommit en bit på vägen insåg jag att texten inte handlade så mycket om den händelsen som något alla kan relatera till. Den blev ett anthem för alla. Så att alla som känner sig förminskade, nedtryckta eller felbehandlade får veta att de inte alls är maktlösa, utan att de är odödliga, oövervinnerliga, mäktiga. Blotta tanken på att få höra folk sjunga »We are deathless« kväll efter kväll gör oss uppspelta! Sedan sa vi till Kamasi [Washington]: »Vi har en låt vi skulle vilja att du spelar på, kan du lyssna och se om det klickar?« Och han skickade oss sina saxofonavsnitt och vi bara… [pustar ut] Det här är viktig låt för oss.

Känner ni Kamasi Washington?

Naomi Diaz: Vi har lärt känna honom genom att vi spelat på en massa festivaler där även han har uppträtt. Hela tiden hamnade vi på samma festivaler, inte sällan på samma scen.

Lisa-Kainde Diaz: Ofta efter varandra. Till slut bildade vi nästan som ett gäng.

Naomi Diaz: Han bad oss göra en grej åt honom och vi frågade om det här, och han sa ja. Det gick väldigt snabbt. Vi älskar honom, känner en samhörighet. Och hans musik passar bra ihop med vår.

Även om ni gör olika typer av musik delar ni en speciell sorts andlig kvalitet.

Lisa-Kainde diaz: Något måste det vara eftersom så många festivalarrangörer så ofta väljer att placera oss på samma scen direkt inpå varandra, det måste finnas något som sammanlänkar oss. Varken vi eller han gör bara roliga poplåtar. För såväl honom som för oss är musik en möjlighet att uttrycka sådant vi tycker är angeläget att förmedla. Det kanske är det som är länken. Kärleken till musik, till jazz, till soul, till…

Naomi Diaz: … hiphop.

Lisa-Kainde Diaz: Och det faktum att han precis som oss flätar samman olika genrer, vilket även var vad vår pappa gjorde.

När ni var yngre, i de tidiga tonåren, vilken musik betydde mest för er då?

Lisa-Kainde Diaz: Jazz, för mig. Men inte för dig. [tittar på Naomi.]

Naomi Diaz: För mig var det hiphop. Funk. Vi var alltid omgivna av jazz eftersom pappa spelade jazz men jag lyssnade nog egentligen på alla genrer förutom möjligen rock. Det var aldrig mycket rock där hemma.

Vilka artister lyssnade ni mest på?

Naomi Diaz: Meshell Ndegeocello. Prince.

Lisa-Kainde Diaz: Nina Simone. Pappas plattor. En massa annat.

Sjöng och spelade ni tillsammans när ni var yngre också?

Lisa-kainde Diaz: Nej, inte då.

Naomi Diaz: Vi ägnade tio år åt klassisk musik, dock inte tillsammans men på olika musikskolor.

Lisa-Kainde Diaz: Våra föräldrar såg till att musik blev en stor del av våra liv. Då inte främst i betydelsen aktivt spela musik utan älska musik. Vi lyssnar på musik varje dag. Vi kan inte leva utan musik. Vi har alltid lurar i öronen. Jag tror mamma och pappa ville att musiken skulle uppfostra och utbilda oss, och det har den alltid gjort. Alltid.

När jag pratade med er förra gången sa ni att ni hoppades att musiken en dag skulle göra det möjligt för er att samarbeta och spela med musiker ni beundrar.

Lisa-Kainde Diaz: [entusiastiskt] Sa vi det?! Nämengud vad gulligt.

Och den här gången har ni onekligen gjort det.

Lisa-Kainde Diaz: Yeah!

Naomi Diaz: Vi såg till att få med precis alla. [skratt]

Betyder det att ni hade mer mod den här gången?

LisaKainde Diaz: Ja. Och styrka. Tidigare har vi varit för osäkra och inte haft självförtroende nog för att ro det i land. Ska du musicera med någon annan, särskilt någon som du inte känner jätteväl, måste du känna dig trygg i dig själv och veta vad du vill med din musik. Efter två års turnerande kände vi att vi klarade det. Det var en otrolig upplevelse på alla vis.

Naomi Diaz: [leende] Det kan man säga.

Lisa-Kainde Diaz: Vi fick med Meshell Ndegeocello, som har varit vår stora idol sedan vi var så här små [måttar en inte så stursk höjd med handen]. Fatta! Dessutom, lämpligt nog, på en låt betitlad »Transmission«.

Naomi Diaz: Alla vi frågade svarade väldigt snabbt, om inte samma dag så på sin höjd två dagar efter. Det gick lättare än vi hade trott. Tur det, för vi gillar inte att tjata på folk…

Lisa-Kainde Diaz: Dessutom skickade vi bara en låt till var och en. Många vet kanske inte hur det fungerar men vanligtvis när du vill ha en »featuring« från någon skickar du två–tre låtar som personen ifråga kan välja mellan. Vi skickade en. Vi kände vilken som var rätt. Det var inte heller så att vi tvingades anpassa låtarna efter gästerna, utan det var som att låtarna behövde just de här artisterna. Det bara stämde. Och vi hade tur att alla vi frågade kunde ta sig tid. Det är inte alltid det går.

Sedan senast vi talades vid har ni också gästat Beyoncé i »Lemonade«-filmen. Hur var det?

Naomi Diaz: Vi visste att hon tyckte om oss eftersom hon hade lagt ut vår låt »River« på sitt Instagram. Därefter fick vi en förfrågan om vi ville komma och vara med på en grej, vi fick inte veta vad det var men sa ja. Det blev en upplevelse bortom det mesta. Vi är förstås väldigt glada över att hon bjöd in oss.

Lisa-Kainde Diaz: »Hedrade« är nog rätt ord. Och vi är stolta över att hon gillar vår musik så mycket att hon ville ta oss till New Orleans för en videoinspelning.

Naomi Diaz: Vi fick viss kontakt, pratade med henne och så där, men det var så många människor inblandade och en så stor apparat. Det var häftigt, men jag kan inte säga att det är samma sak som att samarbeta med någon i studion och skapa något tillsammans.

Ni har ett väldigt distinkt, unikt sound. Det är omöjligt att sammanblanda er musik med någon annans.

Lisa-Kainde Diaz: Tack! Det har varit väldigt viktigt för oss.

Naomi Diaz: Rentav viktigast av allt.

Lisa-Kainde Diaz: Det var det nog för oss redan innan vi träffade Richard. Inte för att vi på den tiden tänkte så mycket kring ljudbilder eller ens att vi någonsin skulle få göra ett album, men vi visste att vi inte ville göra något som andra redan gjorde. Vi ville vara oss själva. Och så träffade vi Richard som hela tiden återkom till: »Vilket sound vill ni ha?« Vi bara »Vaaa?«. Efter det började vi gradvis lära oss om sound genom att skapa ihop med honom. Speciellt nu med andra skivan ville vi hitta ett nytt sätt att göra det på för att inte upprepa oss, fast ändå behålla det som gör oss unika.

Naomi Diaz: Men jag tror att vårt sound alltid kommer vara vårt sound. Det spelar nästan ingen roll vilken musik vi ger oss på, det kommer ändå vara intakt eftersom det bygger så mycket på våra röster och ingen kan ta det från oss.

Hur kom ni i kontakt med Richard Russell till att börja med?

Naomi Diaz: Det franska magasinet Mondomix, det finns inte längre men var jättebra, spelade in och la ut en livefilm där vi sjöng »Mama Says«. Någon skickade den till Richard. Det tog två veckor innan han tittade på den eftersom ingen, lär han ha sagt, ur den nya generationen gör någon…

Lisa-Kainde Diaz: … själfull musik.

Naomi Diaz: Så han var lite »yeah, whatever«. Men så en dag tänkte han att han ändå kanske ska lyssna och en kort tid därefter fanns vi där i studion med honom.

Lisa-Kainde Diaz: Det är lite roligt eftersom anledningen till att vi sajnades var för att Richard ville producera oss. Normalt är arbetsgången en annan: du hittar ett bolag och sedan en producent. Men vi hittade producenten först!

Naomi Diaz: Eller egentligen hittade vi ju producenten och skivbolaget samtidigt eftersom det i detta fall är en och samma person. [skratt]

Hur länge hade ni sjungit med varandra då?

Naomi Diaz: Knappt ett år. Hade gjort ett fåtal spelningar. Vi pluggade fortfarande, musiken var mest en kul bisyssla att visa för familj och vänner. Väldigt småskalig nivå. Vi kunde aldrig tro att det skulle bli en karriär av det. Jag kommer ihåg att jag såg flera spelningar med Meshell Ndegeocello och tänkte »åh, det här är bra« men det var aldrig så att jag kunde se mig själv som musiker. Jag tror ingen av oss hade det målet.

Lisa-Kainde Diaz: Det kom senare.

Naomi Diaz: Det kom när vi gjorde första skivan. Medan vi var i studion, mer specifikt.

Lisa-kainde Diaz: Det var då vi insåg att det är ju det här vi vill göra.

Ni känner fortfarande likadant?

Lisa-Kainde Diaz: Ännu mer!

Naomi Diaz: Den dag du inte längre känner det är det dags att lägga av.

Lisa-Kainde Diaz: När du ger ut din första skiva vet du inte om någon kommer att höra den eller bry sig. Men nu när vi har gett ut en skiva vill vi leva upp till förväntningarna, göra bra ifrån oss och få chansen att göra en tredje skiva.

Naomi Diaz: Och få möjlighet att samarbeta med ännu fler människor.

Har artistlivet varit som ni trodde att det skulle vara?

LisaKainde Diaz: Det har på alla vis varit mycket mer än vi någonsin kunde föreställa oss.

Naomi Diaz: Bara det här att träffa så många människor, så många vi ser upp till, artister vi älskat så länge vi minns. Prince, till exempel. Han kom för att se oss spela i Minneapolis. Det var tre–fyra månader innan han gick bort. Vilka mer? Beyoncé, så klart.

Lisa-Kainde Diaz: Eller bara en sådan sak som att Iggy Pop spelade oss i sitt program och hade koll på att vi har venezuelanska rötter [via mamma]. Men också att spela inför massa människor och få turnera världen runt. Men vet du vad, hur otroligt allt det där än är så om du frågar mig »är du överraskad?« skulle jag svara…

Naomi Diaz: »Inte det minsta.« [skratt]

Lisa-Kainde Diaz: Jo, men det är svårt att säga det utan att det uppfattas fel. Det handlar inte om »Åh, jag tror att jag är så bra«. Hmm. Hur ska jag förklara det här nu?

Naomi Diaz: Jo men som exempel: när vi fick veta att vi blivit sajnade för hela världen ryckte vi mest på axlarna och tog det för givet, trots att vi lika gärna bara kunde ha fått kontrakt för Frankrike. Men för oss var det liksom helt självklart eftersom vi själva ju kommer från… överallt.

Lisa-Kainde Diaz: Även om vi har jobbat hårt och träffat rätt folk och allt det där känns det ändå som att det finns något djupare som förbinder oss med, säg, Prince och Beyoncé. Vi märker ett släktskap, även om de är sådana ikoner.

Naomi Diaz: Det var fint att se hur Prince dansade och hade kul på vår spelning.

Lisa-Kainde Diaz: Men när han kom till stället skrattade vi inte. Det var snarare… [vettskrämd min]

Pratade ni med honom?

Båda: Ja! Ja!

Naomi Diaz: Han väntade på oss.

Lisa-Kainde Diaz: Han ville träffa oss efter konserten. Och vi fick då en inbjudan att komma till Paisley Park, men det blev aldrig av eftersom han dog.

På nya albumet använder ni samplingar av bland andra poeten Claudia Rankine, av Michelle Obama, ni får en Frida Kahlo-text uppläst…

Lisa-Kainde Diaz: Det var aldrig så att vi satt och suckade »åh, här saknas kvinnor«. Det bara blev så, helt naturligt, i låt för låt.

Naomi Diaz: Till slut insåg vi att det är gott om kvinnor på skivan.

Lisa-Kainde Diaz: Män också! Vi har Kamasi, vi har Chilly, vi har Richard.

Naomi Diaz: Jo, jag vet.

LisaKainde Diaz: Richard har en intuitiv känsla för när en låt behöver en sampling. Och jag blir alltid upprymd av det för jag vet att det…

Naomi Diaz: … kommer ta låten någon helt annanstans.

LisaKainde Diaz: Så till »Transmission« ringde jag till vår mamma och sa: »Mamma, vi behöver få ett stycke ur Frida Kahlos dagbok uppläst, du får själv välja ut ett parti som berör dig.« Frida Kahlo har funnits med oss sedan vi föddes, hennes verk syntes på varenda vägg hemma. Så mamma valde det här: »Pies, ¿para qué los quiero si tengo alas para volar?« Vilket betyder »Vad ska jag med fötter till när jag har vingar för att flyga?«

Naomi Diaz: Det är så vackert.

Lisa-Kainde Diaz: Om du inte redan har gjort det borde du förresten läsa »Citizen: An American Lyric« [»Medborgare: En amerikansk dikt« i svensk utgåva] av Claudia Rankine. En av en av mest träffande böcker jag läst om rasism. Jag önskar att jag hade skrivit den. Dagen då vi gjorde »Transmission/Michaelion« läste jag avsnittet i den boken som går »I didn’t know what the water wanted« och i »Michaelion« försöker vi förklara känslan då du befinner dig under vatten och allt känns så… bra. Du hör ingenting, du får ett totalt lugn. Jag vet inte om det gäller hela min generation men personligen är jag antingen superuppåt eller supernere. Mittemellanläget är sällsynt, även om jag älskar det och det är under vatten jag brukar hitta det. Så låten säger just det: [börjar sjunga, Naomi hakar i direkt] »Suddenly strange and quiet, like under water«. Samtidigt måste du fortsätta röra på dig eftersom du inte vet vad vattnet vill.

Vad gör »Citizen« så bra?

Naomi Diaz: Den handlar om alla hennes upplevelser av rasism.

Lisa-Kainde Diaz: Ja, men vad som gör boken så bra är att hon gör poesi av alltsammans. Det finns vissa likheter med en del av Gil Scott-Herons grejer. Det är så oerhört gripande, eftersom den berör något så mörkt, så avskyvärt, så omänskligt.

Naomi Diaz: Och ändå blir det något vackert av det.

Lisa-Kainde Diaz: Precis. En del hon tar upp är så starkt att jag knappt kan tro det. Jag kan knappt tro det. På ett ställe i boken berättar hon om när hon går till sin nya terapeut som hon tidigare bara pratat med i telefon. Det är ett flott ställe, om jag inte missminner mig. När hon ringer på dörren kommer terapeuten ut och vid åsynen av en mörkhyad människa för full hals börjar skrika: »GE DIG AV FRÅN MIN TOMT!«, och jag vet inte vad mer. Mitt i detta, när terapeuten står där och gastar, säger Claudia Rankine lugnt: »Jag har en tid bokad här.« Och då terapeuten inser detta svarar hon: »Oj då, det stämmer ju. Kom in.« Jag kan inte tro att sådant faktiskt händer.

– I boken skriver hon också om Serena Williams, hur hon länge felbehandlas av tennisdomarna och på grund av detta ibland förlorar trots att alla vet att hon skulle ha vunnit. Dikten förklarar Serenas känslor och Claudia Rankine frågar sig vad hon själv skulle ha gjort i den situationen.

– Någon berättade nyligen för mig att Claudia Rankine nu håller på att researcha »whiteness«, utifrån frågan varför det aldrig har funnits ett sådant begrepp.

Naomi Diaz: Det är jämt »blackness« hit och »blackness« dit.

LisaKainde Diaz: Det förekommer helt enkelt inget »whiteness«, så det håller hon på att forska i. Det kan bli intressant. Jag kan knappt bärga mig!

– Vi märker att när vi är i USA betraktas vi som svarta. Även om sanningen är den att vi är hälften svarta, hälften vita. Vi är lika stolta över våra svarta rötter som över våra vita rötter. Vi är båda delar. Vi är en mix av afrokubanskt och franskt. Likafullt känner jag vrede in i min kropps minsta cell när någon dödas eller misshandlas på grund av att hon eller han är svart. Varje anständig människa borde känna likadant. Min mamma gör det, och hon är vit. Det är det som är grejen. Det är det som är grejen! Det är detta vi sjunger om i »Ash«: »We can feel something’s wrong/But we keep moving on/ We are ashes moving around/No more heart, no more home/and keep walking alone«. Vi har glömt att jorden är vårt hem och vi har glömt att vi har ett hjärta, att vi alla är människor och att det inte är något fel att vara annorlunda.

– Därför är det spännande att blicka ut över vår publik. Där finns alla hudfärger. Alla åldrar. Det händer att tre generationer från samma familj kommer: tonåringen, hennes mamma och mormor. Alla är där och alla sjunger samma sak. Och förhoppningsvis kommer de alla snart att sjunga »We are deathless«. Ur den förhoppningen hämtar vi vår energi.

Vad kan ni säga om Michelle Obama-samplingen?

LisaKainde Diaz: När vi gjorde den låten sa Richard, ännu en gång, »en sampling här kanske?«. Själva tänkte vi då kanske någon blygsam liten sampling. Men under den tiden, när vi jobbade med låten och skivan, var det enda riktigt uppmärksammade talet om kvinnor det Michelle Obama gav efter Trumps »grab them by the pussy«-kommentar. Vi lyssnade på det och allt hon säger är så rätt. Så på pricken. Så sant. Nästan poetiskt. Vi kunde så klart bara ha tagit en liten bit men kände att det behövde vara med i hela låten.

Naomi Diaz: Vi var förstås tvungna att be om lov. Vi frågade och fick ett godkännande ganska kvickt.

Lisa-Kainde Diaz: Idén till den här låten, »No Man is Big Enough for My Arms«, kom när jag läste »Widow Basquiat« [av Jennifer Clement], en fantastisk bok som handlar om Suzanne Mallouk.

Naomi Diaz: Hon var Basquiats stora kärlek.

Lisa-Kainde Diaz: När hon var sju år kom en kille förbi för att träffa henne, han sa: »En dag återvänder jag för att gifta mig med dig.« Då tittade hon på honom och sa, vid sju års ålder som sagt: »Ingen man är stor nog för min famn.« Och när jag läste det blev jag: »Whoo! Tjejen, du fattar vad det handlar om.« Så jag var tvungen att visa det för Naomi och för Richard, som sa: »Där har du en låt.« Och jag: »Ja, jag vet, där har jag en låt.« Så då satte jag mig och skrev den.

Naomi Diaz: Det är en låt som säger till oss kvinnor att vi behöver ingen hjälp, vi kan gå långt ändå.

LisaKainde Diaz: Vi är ambitiösa, starka och smarta nog att klara oss på egen hand. Det finns ingen som helst anledning att tro att vi skulle vara chanslösa utan att ha en man vid vår sida. Jag tror det är viktigt att pränta in det i kvinnor.

Naomi Diaz: Även i män.

Lisa-Kainde Diaz: Jaa! Det skulle jag älska. En massa män som skrålar »No man is big enough for my arms!«. Det vore underbart.

Naomi Diaz: Om de sjunger det lär de också också förstå det.

 

 

NYCKELFIGURER PÅ »ASH«

 

Det finns fler, det här är bara några av de mest centrala. Allra viktigast är så klart Lisa-Kainde Diaz och Naomi Diaz själva.

 

Chilly Gonzales

Paris-baserad och mångsysslande kanadensare. Tillhör samma kompis- och musikerklick som Feist och Peaches. Har samarbetat med alla från Daft Punk till Jarvis Cocker. På Ibeyi-albumet spelar han keyboards på »When Will I Learn«.

Frida Kahlo

Mexikansk målare född 1907 som blivit mer ikoniserad efter sin bortgång 1954 än vad hon var under sin levnad då hon främst var känd som hustru till den uppburne konstnären Diego Rivera. Förknippas i dag kanske allra mest med sina allvarsamma och intensiva självporträtt. I låten »Transmission/Michaelion« läser Ibeyi-systrarnas mamma Maya Dagnino ett utdrag ur Frida Kahlos dagbok.

Meshell Ndegeocello

Amerikansk superbasist, vokalist och låtskrivare som spelat med alla från Madonna och The Rolling Stones till Chaka Khan och Herbie Hancock. Är förstås också respekterad artist i eget namn med en diskografi på över tio album. Ibeyi gästar hon med sin bas i låten »Transmission/Michaelion«.

Michelle Obama

Chicago-sprungen jurist och sedan femton år hustru till ex-presidenten Barack Obama. Utsågs 2010 till »Världens mäktigaste kvinna« av tidningen Forbes. Höll i höstas ett uppmärksammat tal om sexuella övergrepp, inte så lite apropå att Donald Trump (då alltjämt presidentkandidat) skrutit om sin egen kapacitet inom detta gebit. Detta tal samplar Ibeyi i låten »No Man is Big Enough for My Arms« på nya skivan.

Claudia Rankine

Jamaica-född, sedan länge USA-stationerad poet, författare, dramatiker, med mera. Gav senast ut »Citizen: An American Lyric«, en brutal och vacker skildring av hur det är att vara »den andre«, både i vardagen och i större skeenden.  Dess ljudbok samplas av Ibeyi i »Transmission/ Michaelion«.

Mala Rodríguez

Flamencoinspirerad och Latin Grammy-belönad spansk rappare. Nelly Furtado och Tego Calderon finns bland hennes samarbetspartners. Med Ibeyi gör hon låten »Me Voy«, duons första spanskspråkiga inspelning.

Richard Russell

Grundare av skivbolaget XL Recordings vars diskografi rymmer skivor med artister som Adele, The White Stripes och M.I.A. Spelar själv in musik under namnet Everything is Recorded. Har som producent jobbat med Gil Scott-Heron, Bobby Womack, Damon Albarn och så då Ibeyi, vars ljudbild bär Russells omisskännliga signum.

Kamasi Washington

Den frisinnade, själsligt sökande jazzens just nu största fixstjärna. Tenorsaxofonisten har hörts på inspelningar med framkantsvisionärer och LA-kamrater som Kendrick Lamar, Thundercat och Flying Lotus, och med 2015 års »The Epic«, den djupa trippel-LP:n till solodebut, fick han ett genombrott som artist i eget namn. Hos Ibeyi brummar han loss i singelspåret »Deathless«.




Relaterat

Ibeyi-tävling!
Att hantera ensamheten
Ibeyi: Ash