Deafheaven: Ordinary Corrupt Human Love




8
av 10
  • Artist
  • Deafheaven
  • Album
  • Ordinary Corrupt Human Love
  • Bolag
  • Anti/Playground


En smärre ångvält av känslostormande och fascinerande musik.

Hur mycket tid har vi på oss, innan verkligheten hinner ikapp och förgör allt vackert som är bara vårt? Vad händer när tiden tar slut, när allt som har skapats förpassas till historieböckerna om vi har tur och faller i glömska om det som så många gånger förr vill sig illa? Vad blir kvar av oss då? Hur mycket tid har vi kvar?

Insikten att drömmarnas uppfyllelse i det dolda leder till vägs ände är omöjlig att förbereda sig inför, orättvis att förväntas vara redo på, likaså att den förlamande tomheten inombords, den som byggde dröm på dröm på dröm på utvägar och verklighetsflykt tills de uppfylldes, aldrig tillintetgörs.

Deafheaven har byggt sin alldeles säregna musikaliska värld genom att högljutt ställa frågor som hemsöker dess medlemmar. Vad väntar nu? Vad är lösningen när de nådda målen och oförutsägbara succéerna och uppfyllda drömmarna inte räcker till och tillkortakommanden, ångesten, tvivlen inte försvinner? Hur ser vägen framåt ut, om en sådan ens finns? Hur ser nästa steg ut, om ett sådant är värt att ta? Hur ser morgondagen ut, och vad väntar i natten dessförinnan?

»Sunbather«, albumet från 2013, var nära att förlösa Deafheaven som alltjämt består av drömmare som harvat omkring i mindre glamorösa delar av Kalifornien och skapat musik som fångade allt de hämtade inspiration ifrån på ett monumentalt sätt. Väglett av en djupt innerlig längtan efter nya horisonter, nya liv, nya verkligheter, nya drömmar presenterade sig bandet i stort som nervkittlande romantiker med hjärtan för storslagna gester och öron för försiktig men säker experimentation. 2015 års »New Bermuda« var nära att krossa Deafheaven, som alltjämt består av unga arbetarklassmän med svåra ungdomsår i svårare förhållanden bakom sig. De kunde varken hantera de stora framgångarna eller den plötsliga tillströmningen av pengar. Att bandet skulle splittras var aldrig aktuellt, de hade trots allt ingenting annat, men för lätt tillgång till för mycket som är lätt missbruksframkallande och annat kunde ha tagit ut sin rätt på värsta möjliga sätt. Dominerat av ett tätare mörker och en betvingande tyngd suddade albumet bort kritik om att bandet inte kunde benämnas inom den genre de så tydligt tillhörde, komplett med thrash-riff hämtade ur de ångestfyllda skuggorna och en skarpare melodiös lutning som gryning när mörkret blev som tätast.

Ljudet av svallande vågor som möter en kust öppnar »Ordinary Corrupt Human Love«, någonstans där Stilla Havet möter The Golden State. Kanske är det i Los Angeles där medlemmarna bor nu när livet förändrats på sätt de bara kunnat drömma om, bortom det de hade hemma i San Francisco där de möttes och i uppväxtens Modesto. Kanske är det i Oakland, där albumet spelades in från oktober 2017 till februari 2018 efter ett längre avbrott från allt vad bandverksamhet heter. När de återvände till sin skapelse har de beskrivit det som ett livsförlösande andetag, en efterlängtad hemkomst som blåste bort det ovälkomna svårmod som hade satt sig när de lämnade, en insikt om att allt kommer att bli så bra som det kan bli, att deras enskilda och gemensamma liv är bättre i och med Deafheaven. Med en enklare pianoslinga överbliven från en studiovistelse i 2016 kunna de sakta påbörja nästa kapitel, ackompanjerat väl på plats i staden av en berättelse om Oakland av lokalförfattaren Tom McElravey stoiskt uppläst av skådespelaren Nadia Kury över ett oväntat behagligt lugn och glidande rena toner, innan bandet åter utsträckta mot himlavalvet siktar mot skyarna med skriande och trummassaker och gitarrsolon framfört med urtypisk bombast.

»Ordinary Corrupt Human Love« berör människor i deras vardagars mest naturliga livsmiljöer. Det vackra i de småsaker som utgör var och ens egna lilla värld inuti den stora vi alla delar, småsaker som de fyller med kärlek för att göra dagarna mer gyllene och livet mer ljust för att så mycket annat i det så lätt berövas på lyster. Berör människors skönhet och skörhet och hur det är att leva däremellan, naturens överväldigande skönhet och skörhet och hur det är att leva i närhet till ett underverk som är så utjämnande. Berör det här att leta efter kärlek med all dess bristfällighet och enkla ljuvlighet, förlusten av kärlek på grund av fysiska och känslomässiga avstånd. Skivan hänvisar med sin titel till svartsjuketriangeln i andravärldskrigetnovellen »The End of the Affair« av Graham Greene, namnger Julio Cortázar bredvid en uttalad vilja om att inte förkovras av ledsamhet, det delas plats med Chelsea Wolfe i ett för Deafheaven främmande stillsamt tempo och kompletteras med skönsång samt berättelser som övergett mer traditionella låttextstrukturer för mer poetiska verser. Ett nytt liv hittas i en plötslig död långt ute någonstans mellan skog och vildmark, ett kärleksbrev skrivs till en älskad som tiden fört bort för länge sedan i en stund av förvirrat sökande, en storstads obetydliga små livsdetaljer fångas i tändandet av cigaretter medan röken bränner i ögonen och en flock av gäss flyger ovanför mot skymningen.

På bandets fjärde album är musiken för första gången skiftad mer åt det omistliga ljus Deafheaven aldrig dolt eller kunnat dölja i sina verk, ett ljus som tidigare använts som balansakt mot det hårda, tunga och vassa men som nu får vägleda fritt. Ögonblicken av skimrande postrock är här grundläggande och ger luft under vingarna för bandets aviga jämförelser med shoegazegiganter och indiepionjärer. De nästan tendentiösa dragen av popelement som svänger närmast obekvämt mycket och rockpublikfrieri vars glimt i ögat bländar är här fundamentala och fastslår att Deafheaven älskar att, åtminstone när de skriver musik, leka med tanken på att fylla fotbollsarenor och ägna för många minuter åt solon. De vibrerande, ekande gitarrerna pendlar med lägre puls mellan att skrika dränkt i distortion och att viska med hjälp av delay-effekter så att yta nu finns för hela låtar där ingenting exploderar eller antänds av intensitet, hela låtar där hjärtslag utanpå kroppen driver instrumenten framåt. Det besinningslösa öset, det svävande och hjärtslitande och furiösa renset där riff bränner igenom luften och trummor sjunker djupt ner så att de skakar om marken de står på, sammanfogar allt till en smärre ångvält. Det är kanske den naturliga punkten för ett band att befinna sig i efter att på tidigare tre album ha letat sig fram hit mellan skilda genrer och världar, som att de har hamnat rätt varje gång och nu plötsligt hittat en ytterlighet som även den går att andas i.

Så, hur mycket tid har vi på oss innan allt vackert som är vårt förgörs för att verkligheten och livet och allt däremellan hinner ikapp?

Om kvintetten någonsin kommer att kunna svara på detta, för sig själva eller för sina lyssnare, finns det inga tydliga indikationer på. De sliter sig igenom albumets sextioen minuter och sju låtar, ständigt i kamp för att hålla mörkret borta med hjälp av ackord i dur och större melodier och texter fyllda med ett hopp som skvallrar om att det är till lika mycket för att övertyga omvärlden som att intala sig själva. Det vore för linjärt att tillskriva albumen som byggt Deafheaven till en koloss en solitär och drivande känsla, men om »Sunbather« drevs av längtan och »New Bermuda« dokumenterade ångest är »Ordinary Corrupt Human Love« betydligt närmre roten av allt: kärlek både i begynnelse och slutförande, till livet de får leva liksom relationerna som fötts däri och till det de fortfarande får ha tillsammans för att skapa såväl känslostormande som fascinerande musik.

Ljudet från oceanens vågor stänger »Ordinary Corrupt Human Love«, som om Deafheaven vill påminna om var allt detta började lika mycket för lyssnarna som för sig själva och hålla det så nära hjärtat som mänskligt möjligt.