The Carters (Beyoncé/Jay-Z): Everything is Love

Att skapa ett hållbart band rotat i tillit och öppenhet är komplicerat på alla plan, vare sig det är personligt eller professionellt. Det är skrämmande att öppna sig så. Det är vanskligt att våga lita på andra. Det är svårt att hitta en balans däremellan som inte bara tillfredsställer alla involverade utan som gör dem bättre, får dem att växa, ger trygghet, skänker glädje. Det är ett intrikat spel som omfattar roller och förväntningar och känslor på sätt som djupt inombords förändrar, berikar och definierar människors relationer sinsemellan. Det är en försiktig dans som innefattar enskilda och gemensamma förändringar, personlig utveckling och ständig gränsöverskridning för att antingen föra allt vidare eller sakta avveckla det som en gång funnits.

Kring 2014 hade den kreativa maktbalansen i hushållet tillhörande det äkta paret Carter-Knowles skiftat ordentligt för första gången. Dessförinnan var Beyoncé knappast känd som en albumartist, i stället skapare av ett dussintal enorma hits men inget samlat verk som imponerande på samma sätt. Dessförinnan var Jay-Z rapparen med ett par klassiska album bakom sig, någon som behövde en film om gangstern Frank Lucas för att kunna motivera sig till att sträcka sig till tidigare höjder.

Sedan kom ett självbetitlat album marknadsfört som visuellt tack vare den uppseendeväckande vackra film som medföljde, plötsligt under natten mitt i december 2013, och lyfte Beyoncé förbi allt och alla i popvärlden och förde henne långt bort från den artist hon ansågs vara samt mycket närmre den artist hon i stället ville vara. Däribland lämnade hon också makens tråkiga »Magna Carta Holy Grail« från sommaren långt bakom sig, tog över tronen han hade rappat om några år med protegén Kanye West, men hon lämnade inte honom.

»Everything is Love« dokumenterar avslutet på de senaste årens väldigt publika tvister genom tre stadier av deras gemensamma liv, lika ovälkomna som nödvändiga och komplicerade att hantera fru och make tillika småbarnsföräldrar emellan, än mindre skriva sånger om eller skapa konst av, och allt som fört dem hit, gott och ont på gott och ont. »Lemonade« är en smått gotisk berättelse om svek, hämnd, ilska och djupa sår som krossad tillit alltid lämnar. »4:44« är ett öppet brev med välbekanta musikaliska referenspunkter omkastade för att bygga om personen som medger alla sin misstag och svek. »Everything is Love« är upplösningen, bokslutet och det slutgiltiga kapitlet och logiskt nog lättsammare än sina två föregångare. Det är tänkt att berätta högt och stort om triumfen efter alla motgångar, försoningen efter alla brustna löften, vägen tillbaka till kärleken efter alla villovägar.

Som spektakel är det svårslaget, omöjligt att upprepa, ändlöst fascinerande och mångbottnat, utfört på en nivå som deras valda konstformer sällan annars når och som andra knappt kan drömma om. Inga andra kan släppa ett album så plötsligt på en streamingtjänst de själva äger och omedelbart skicka nöjesvärlden i spinn. Inga andra har den makten eller kontrollen, eller tillräckligt med slagkraft för att kunna kontakta Louvren endast en månad i förväg för att hyra dess mest välbesökta rum för videoinspelning som ska presentera deras gemensamma album för världen (även om uthyrning för film och TV är en av museets primära marknadsföringsstrategier, även om det bokstavligen är en byggnad fylld av konstnärligt dokumenterad våldsam kolonialhistoria), där konstverk som Le Sacre de Napoléon, Venus de Milo och Winged Victory of Samothrace får finna sig någonstans mellan övriga medverkande och rollen som bakgrundsfigurer. Det är i dag inte det minsta överraskande att Jay-Z och Beyoncé står bakom detta. Samtidigt är det, som de gärna själva påpekar, mot alla odds att just de två lyckats bli de personerna över huvud taget.

På albumomslaget syns i bakgrunden Mona Lisa, Louvrens och tveklöst ett av världens mest kända konstverk, suddigt men tydligt, medan en stående svart kvinna med hjälp av en afrokam stajlar en sittande svart mans hår. Signalementen däri är säkerligen otaliga, men i grund och botten är det en form av bekvämlighet som utstrålas, att här hör Jay-Z och Beyoncé hemma. De har varit här tillsammans tidigare, bilderna speglar deras självporträtt från ett besök på en av Louvrens stängda tisdagar 2014, de har enligt uppgift från museets anställda under samtliga fyra besök de senaste tio åren varit fulla av vördnad för vad som finns att se och uppleva där, och de behandlar konsten som älskvärda mästerverk med berättelser och historia även om de beskrivs som dyra prylar att skryta om.

Fortfarande är det av största vikt för Beyoncé och Jay-Z att påminna världen om att de inte glömt varifrån de kommer, att det är en ständig del av deras liv ihop, att de har musiken att tacka för att detta liv finns för dem att leva. Det gemensamma albumet leker med idéerna kring deras kraft att förändra allting som stått i vägen för deras framgång och om att göra det ännu enklare för en kommande generation, vare sig det är deras egna tre barn eller människor från deras respektive barndomskvarter. Vad de vill med »Lemonade« och »4:44« och »Everything Is Love«, utöver att befästa kärleken till varandra och ta sig förbi sveken och växa tillsammans, är frid och fröjd och lycka för familjen och barnen och deras framtida barn, ett mer rättvist samhälle för afroamerikaner och minoriteter i USA och framför allt en förståelse för att allt detta finns inuti dem.

Inget av detta har nu särskilt betydelsefull inverkan på hur det faktiskt låter. Varje nytt album är sitt eget verk med sina egna regler och egna berättelser, så ingenting är självklart bara för att paketeringen runt omkring är så speciell. Som gäster på varandras egna projekt, där en arbetsplan och ljudbild är satt och gästspelen utformas efter huvudartistens utlagda talanger och preferenser, är Beyoncé och Jay-Z mer ofta än sällan bra på att lyfta varandra. Som partners över ett helt album fastnar de däremot i ett konstigt mellanläge, som om deras artistiska kännetecken står som hinder när de nu har ett komplett verk att skapa tillsammans. Jay-Z, som aldrig skriver ner texter utan rappar ur minnet, låter smått stolpig när han anstränger sig för att verkligen matcha sin frus perfektionism. Beyoncé, vars naturliga talang redan är på en obegripligt hög nivå men som höjs av oändligheten i hennes nitiska detaljorientering, låter smått bortkommen när hon försöker vara mer lös i formen likt sin make. Ingen skugga ska falla på hans öra för melodier och andra genrer men Jay-Z har gästat betydligt bättre låtar som hämtar mer från r’n’b och pop än hiphop. Ingen skugga ska falla på hennes nervkittlande förmåga att rappa men Beyoncé har själv släppt betydligt bättre raplåtar solo. Musiken de skapar tillsammans kan lustigt nog inte direkt kategoriseras som halvdana låtar plockade ur deras kataloger, helt enkelt för att »Everything is Love« inte låter som något från dem. Albumets nio låtar över 38 minuter domineras av jazzigare r’n’b, domineras av atonala pianon och blåsinstrument, där popmonster är helt åsidosatta och det mer sedvanliga singelmaterialet är bortblåst, men väldigt klart ett rapalbum där huvudrollsinnehavarna inte verkar veta exakt var de har varandra.

De refererar till sig själva och sina framgångsrika karriärer, till låtar Jay-Z skrivit åt hiphoplegendarer och låtar han beundrar från likasinnade, till trender Beyoncé skapat och förändrat populärkulturvärlden med, till vänner och bekanta som inspirerar och är där trots allt, till deras förstfödda barn och hur mycket hon förändrat deras liv. De refererar självfallet till allt de kämpat sig igenom, som en påminnelse om att de påminner varandra om hur det var och hur lyckliga de nu är över att vara förbi det, allt till en musik som är deras karriärers mest avslappnade. De trivs bevisligen tillsammans som musiker, artister och konstnärer, de litar på varandra tillräckligt mycket för att ta detta steg, men när ett intensivt knippe som »Apeshit« med Migos-assistans presenterar albumet drabbas de lugna låtarna. Och när en enastående, intensiv, vacker, känsloladdad och mer än allt annat ljudmässigt genuin skapelse som »Friends« placeras mitt i albumet skapar det ett ännu större gap mellan vad skivan kunde ha varit och vad skivan visat sig vara.

»Everything is Love« är konstruerat, designat och framfört som en markering över vem tronen egentligen tillhör. Konceptuellt är det ett remarkabelt album rikt på detaljer och referenser och trådar som dras långt förbi de strax över tjugo år som Beyoncé och Jay-Z varit artister – vidare in i den amerikanska kulturhistorien. Oavsiktligt är det också en berättelse om att det kan vara väldigt ensamt att befinna sig där högst upp trots att vännerna hyllas och omfamnas, trots att allt de drömt uppnåtts, trots att de har varandra och sina tre barn, trots att de nu vet mer om tilliten och öppenheten till varandra. Oavsiktligt kanske albumet även berättar om att de båda har listat ut varandra ordentligt på ett personligt plan och att det varit ett måste för att få det att verkligen funka, men att de ännu inte vet hur det ska gå till som ikoniska och legendariska artister.