Kamasi Washington: Heaven and Earth




7
av 10
  • Artist
  • Kamasi Washington
  • Album
  • Heaven and Earth
  • Bolag
  • Young Turks/Playground


Kompositören Kamasi Washington kan ännu inte mäta sig med fenomenet Kamasi Washington.

Under 2016 samlade jag på artiklar om Kamasi Washington.

När helst jag såg hans ansikte på ett nytt tidningsomslag halade jag fram plånboken.

Så om någon dåre gav sig på att indexera mina bokhyllor skulle hen säkert snart förmoda att jag är ett superfan av Kamasi Washingtons andliga/socialrealistiska jazz.

Men sanningen är snarare att jag är ett superfan av fenomenet Kamasi Washington.

Dagens jazzscen kryllar – kryllar! – av briljanta musiker. Däremot lämnar den en hel del övrigt att önska vad gäller större-än-livet-själv-iga superstjärnor. Alls inget ont om instrumentalister och kompositörer som klär sig och för sig som folk gör mest, men det skadar ju inte om de här och där blandas upp med artister vars blotta närvaro kan få ett rum att falla i vördnadsfull tystnad.

Och Kamasi Washington är just en sådan artist.

Dessutom älskar jag att Kamasi använder plattformen han byggt upp till att lyfta fram andra människor, hylla sin hemstad Los Angeles och hålla historiska, afrocentriska föreläsningar – som när han i juli 2016-numret av DownBeat talade gott om den makalöse och oändligt inspirerande pianisten/aktivisten Horace Tapscott (1934-1999).

Klart sådant föredömligt, högintelligent beteende kan få en att tälta utanför Pressbyrån.

Rent soniskt har jag dock – som redan underförståtts – vissa problem med Kamasi. »The Epic« (2015), hans drygt tre timmar långa fullängdsdebut, går förvisso fortfarande förhållandevis varm i mina högtalare, men jag känner inga översvallande känslor när den gör det. En mycket meriterad träblåsare viskade en gång »Kamasi är bra, men man har ju hört det förut … Abbey Lincoln och Max Roach samarbete på LP:n ’We Insist!’, Wayne Shorter, John och Alice Coltrane …« i mitt öra och det är ungefär i de åsiktstrakterna jag också befinner mig – bra, men

Det hade varit oerhört trevligt om »Heaven and Earth«, uppföljaren till »The Epic«, räknat skivan som en gång för alla bevisat att tonkonstnären Kamasi Washington är minst lika intressant som fenomenet Kamasi Washington.

Tyvärr gäller snarare raka motsatsen – »Heaven and Earth« är Kamasis svagaste verk hittills. En av anledningarna till detta är att Kamasi verkar leva under villfarelsen att kvantitet har något slags egenvärde – »Heaven and Earth« är två timmar och tjugofem minuter lång och strösslad med intetsägande utfyllnad. Att breda ut sig på så sätt på sitt andraalbum är lite omoget, lite amatörmässigt – stora mästare förstår vikten av att gallra.

När »Heaven and Earth« blixtrar till blixtrar den emellertid till ordentligt. Öppningsspåret »Fist of Fury« – en cover på Joseph Koo och Ku Chia Huis ledmotiv till Bruce Lee-filmen med samma namn – är en djupt funkig, John Barry-episk och sjukt entusiasmerande historia. »The Space Travelers Lullaby« tar avstamp i postklassiska tongångar för att sedan landa i en nästan Jan Garbarek-anno-»Witchi-Tai-To«-aktig coda. Sjuttiotalssouliga »Testify« – som liksom »Fist of Fury« förgylls av Patrice Quinns perfekt avvägda röstresurser – skulle med lite god vilja kunna smygas in på Minnie Ripertons fantastiska »Perfect Angel« (1974) … Plus att jag vill minnas att trombonisten Ryan Porter la av ett grymt solo i någon låt, men jag orkar i skrivande stund inte lyssna igenom hela »Heaven and Earth« igen bara för att ta reda på vilken. Sorry.

Är Kamasi Washington slut? Nej, det tror jag inte. Han har nog mycket kvar att ge, både som saxofonist och på notpappret. Detta sagt tycker jag att han vid första bästa tillfälle bör försöka ta en objektiv titt på sina alster – då kanske han upptäcker att »The Epic« och »Heaven and Earth« är alltför lika sinsemellan (jazz har aldrig handlat om upprepning!) och då kanske han släpper en alltigenom fokuserad enkel-LP nästa gång.




Relaterat

Musikernas musiker
Oddjob: Jazzoo 2
Det hade varit Monkens år
32 för 2018
Toner med vingar