Cherrie: Araweelo

Förväntningarna på Cherries nya album har stigit i takt med försommarvärmen. Uppföljaren till genombrottet »Sherihan« från 2016 skulle egentligen ha släppts redan för två veckor sedan men i sista sekund ändrade sig den tjugosjuåriga artisten och meddelade att releasen skjutits upp. Många av fansen, förklarade hon, firar ramadan och därför var det läge att vänta. Ett sympatiskt drag som än en gång visar på distans, självsäkerhet och taktkänsla.

När Cherrie slog igenom med singeln »Tabanja« för snart tre år sedan var det som en befrielse för många. Svensk hiphop har visserligen länge rått över sig själv och slutat snegla alltför mycket västerut. Nu visade sig även r’n’b:n ha nått dit, och Cherrie placerar sig definitivt längst fram i ledet av fullt utvecklade talanger som inte har någon som helst anledning att försöka kopiera det som strömmar ut via streamingtjänsternas topplistor. Hennes språk är eget och skildrar rötterna och uppväxtmiljöerna i Somalia, Finland och Rinkeby. Produktionen visar än en gång att Sverige ligger långt fram, mycket tack vare producenter som Amr Badr.

Musiken är avskalad och stundtals melankoliskt uppbyggd medan texterna visar på lika mycket känslighet som mod. Cherrie har trots framgångarna en tuff tid bakom sig med bland annat pappans alldeles för tidiga död förra året. Något som gestaltas i den utmärkta inledningen »Kärt barn« där hon gästas av den hajpade Malmö-duon Ozzy och Guleed, även de med somaliskt påbrå.

Ibland blir skivan lite långdragen och vissa spår har på gott och ont en förmåga att flyta samman. Men i det stora hela är det ett skarpt och tidsenligt r’n’b-album. Framför allt känns det viktigt i bemärkelsen att Cherrie återigen visar att det är möjligt att gå sin egen väg och strunta i konventioner och oskrivna regler.