Lykke Li: So Sad So Sexy

»The OG sad-pop millennial«. Hon behöver väl ingen närmare introduktion, men om så skulle vara fallet var det så en skribent på NME sammanfattade Lykke Li. Hon har förfinat sin popgoth sedan långt innan artister som The Weeknd klev ur sin sarkofag, och som titeln avslöjar går hon rakt på sak på sin nya platta. »So Sad So Sexy« är full av sommarblues, kantad av långsamt brinnande cigaretter och halvt urdruckna Negronis. Huvudrollsinnehavaren skrider fram genom de filmiska låtarna som en elegant antihjälte från noir-eran. Belysningen är dämpad albumet igenom, en blandning av romantisk sorg och ennui präglar låtarna på ett stiltroget vis. »Two nights in a row/where’d you go/I’ve been smoking« mässar hon dämpat på vad som genast blev mitt favoritspår, som hon delar med rapparen Aminé.

Det är en platta om kärlek, brist därpå och kvinnor som tröttnat på att låtsas att de inte också är människor med dåliga sidor.

Den stora grejen musikaliskt är att hon flirtar med hiphop, r’n’b och till och med Skrillex på ett förtjänstfullt vis. Med tanke på hur trådslitet det melankoliska popsoundet blivit manövrerar hon säkert för att undvika klichéerna annars än i form av smarta antydningar – en rösteffekt här eller sampling där gör att det känns nytt men ändå tryggt inom kända riktmärken. Den röda tråden är som på alla hennes album den där särpräglade, koola rösten, som säkert skulle kunna göra något speciellt av resultatet oavsett genre.

Det är en förförisk samling låtar som är lätt beroendeframkallande, genial mascarastrimmig pop som från bakom sina överdimensionerade solglasögon får världen att kännas lite mer tilltalande för en stund.