Förbi alla förväntningar




Foto: Jan Nordström



Med »Blackstar« satte David Bowie känslosamt och definitivt punkt. För Peter LeMarc blev albumet gnistan som både pekade ut riktningen och fick honom att plocka upp pennan igen. Joacim Forsén vill veta mer. (Ur Sonic #88, september 2016.)

– Attityden. Långfingret. Att bryta mot alla regler.

Peter LeMarc, femtiosju, ringar in andan som golvade honom fullständigt. Nästan som när en var tonåring och musik, ett album, kunde förändra livet. Åtminstone så nära man som musikluttrad vuxen kommer just den där omtumlande känslan då kraften i en skiva slår emot en helt utan förbehåll. När musik ställer om kompassen i huvudet, riktningen i livet.

»Blackstar« släpptes på David Bowies sextionioårsdag och gjorde omedelbart både kritiker och fans lyriska. Samma dag köpte Peter LeMarc skivan.

– Det grep mig så in i helvete, jag kände storheten i albumet direkt, säger han. Han hade ju släppt ett par »singlar« innan och jag tyckte det var så oerhört häftigt att han släppte en tiominuterslåt som singel. Jag kände: »Okej, han ger fullständigt fan i vad alla ska säga och tycka.« Det har han visserligen alltid gjort men nu lät det så otroligt bra, upproriskt, fräckt spretigt.

Två dagar efter att Bowies tjugofemte album hade nått världen kom beskedet. Sångaren hade förlorat mot cancern i en kamp som bara den allra närmaste kretsen kände till. Och precis som för de flesta andra fick »Blackstar« en ny, ännu starkare, betydelse för Peter LeMarc.

– Det är klart. En låt som »Lazarus« fick ju en helt ny mening. Annars är man ju inte mänsklig. Jag trodde inte det var sant att han var död. Att göra ett konstverk av sin egen död får man säga är fantastiskt. Det var gripande också.

LeMarcs väg till Bowie är annars inte helt självklar. Sensommaren 1972 tar han som fjortonåring en Tor Line-färja till London från Göteborg och hamnar mitt i en intensiv reklamkampanj för »The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars«.

– I vanliga musikkretsar i Sverige var det ingen som hade hört talats om David Bowie före 1972. I London hade de skyltat med »Ziggy Stardust« överallt, i skivbutiker och på gatorna. Men fast jag läste musiktidningar som New Musical Express och Melody Maker hade jag aldrig hört talats om denne Bowie.

Mitt i det tidiga sjuttiotalets våg av gammal rock’n’roll reser han hem till Trollhättan med en dubbelsamling med Chuck Berry och så mycket femtiotalsrock han har råd med. Men utan »Ziggy«-plattan. Först senare på hösten samma år hamnar David Bowies genom- brottsalbum i tonåringen Peter Franssons skivhylla. Han tycker det är bra, men blir inte överkörd.

– Sedan fortsatte jag att köpa alla plattor framåt men råknockades aldrig och blev ett Bowie-fan. Så var mitt förhållande till honom då. Det var först när »Low« kom ut 1977 som musiken fångade mig – Jesus Christ. Det som var häftigt var det här trumljudet. Det lät som det var inspelat i ett garage fast soundet var mycket väl genomtänkt. Då hakade jag fast i Bowie på riktigt.

 

För många fans blev »Blackstar« givetvis ett sorgkantat och monumentalt farväl. Ett nästan obegripligt välregisserat slut på en banbrytande karriär.

Men för Peter LeMarc kom det också att betyda en nystart. Efter det fyra år gamla »En svag doft av skymning« var sångaren osäker på om han ville ge ut fler album. Han grubblade på om det ens fanns någon mening med att släppa fysiska skivor längre. Livet på livescenerna hade fått ett definitivt slut i och med avskedsspelningen på Skeppsholmen i Stockholm sommaren 2014. Hela 2015 blev ett år då han »inte gjorde ett enda dugg som kan kallas för ett jobb«.

Han var frustrerad. Saknade någon slags mening, det som hela hans liv har handlat om skriva låtar.

– Jag var trött på musik. Trött på all musik som väller över en.

När Peter LeMarc för första gången lägger vinylutgåvan av »Blackstar« på skivtallriken blir albumet en omedelbar brytpunkt. Han vill skriva musik igen. Och han vet precis hur han ska göra det. Vad han vill skriva om, låtordningen, dramaturgin, det orädda låtskrivandet – allt finns i huvudet redan från början.

– Det som grep mig var attityden genom hela plattan, säger han. Det här anarkistiska i att låta ett för mig okänt jazzband bröta på och sedan låta producenten Tony Visconti välja ut vilka delar han vill ha med och vad han ska göra av det. Det blev ännu starkare efter Bowies död. Vilken grej. Vilken jävla platta. Vilken brokig, obstinat och märklig skiva från en så stor artist och det är också det sista han ger ut, vilket han givetvis visste. Och så den där tio minuter långa inledningen. Den kickade mig verkligen i arslet. Då satte jag i gång.

Och det går fort. I februari är arbetet i gång och med attityden från Bowies sista album skriver LeMarc en låt om dagen. I början av mars, bara två månader efter releasen av »Blackstar«, är låtgrunderna till det som ska bli hans kommande album »Den tunna tråden« helt klara.

– Den första låt jag skrev till plattan, »Den mun jag alltför ofta kysst«, har ett spräckigt basklarinettsolo, jag samplade massa galna jazzsaxar till ett helvetesbeat. Det var helt klart i Bowies anda. Jag tänkte: »Nu gör jag vad fan jag vill. Här blir inga hits gjorda och det är inte meningen heller.«

Det var inte bara musiken, den kompromisslösa andan som fick Peter LeMarc att nytända. Att »Blackstar« också var ett perfekt vinylalbum blev det cement som satte ramarna för nya skivan.

»Den tunna tråden« släpps visserligen på CD också men det är gjort som ett vinylalbum, alltså det dramaturgiska tänk som naturligt kommer med formatet.

– Det är därifrån jag kommer. Jag kommer inte från en ljudfil och ett frimärksstort omslag. För mig har det alltid handlat om att lyssna, med plattan framför mig. Kunna kolla i omslaget vem som spelar bas, följa med i texterna och att en ny värld öppnar sig när man vänder till andra sidan. För mig är det viktigt att ha en tanke, en röd tråd, säger han och fortsätter:

– Jag slogs framför allt av att »Blackstar« var en märkligt helgjuten vinylplatta. Jag kände att »okej, det går att göra en vinylskiva år 2016. Det vore väl fan om jag inte skulle klara av det också«. Den blev förlösande och gav mig den friheten, lekfullheten och attityden. Att Bowie gjorde precis som han ville. Man visste ju inte att han var döende när skivan kom men hela andan på skivan var inspirerande. Det fick mig att tänka att jag också gör precis som jag vill. Det är oerhört befriande att jobba på det viset.

»Blackstar« blev helt avgörande för att du skulle ta upp låtskrivandet igen. Hur rankar du albumet ställt mot resten i Bowies diskografi?

– Oj vad svårt. Det kan jag inte göra. Men den är topp fem i alla fall, någonstans efter »Low« och »Heroes«.

 

Det här arbetssättet gav också ekon till LeMarcs eget genombrottsalbum, den självbetitlade skivan från 1987 där i dag självklara låtar som »Håll om mej!«, »Vägen (låter oss längta)«, »Vänta dig mirakel« och »(Jag ska) Gå hel ur det här« trängs. Plattan kom att både sälja guld och vinna en Grammis men där och då var det inte ens givet att låtarna skulle spelas in. Peter LeMarc hade fyra album bakom sig men hade svårt att nå ut över huvud taget. Beskedet från det dåvarande skivbolaget var glasklart: »Vi kan inte ge ut fler album som inte säljer.«

Men producenten Tony Thorén hittade tre lediga decemberveckor i MNW-studion i Vaxholm. De spelade in skivan, på nåder.

– Jag skrev en jävla massa låtar och tänkte »nu skiter jag i allt«. Då var det sista skivan. Nu när jag ser tillbaka på det ser jag tydligt att det är en enorm skillnad på den plattan mot de fyra tidigare jag hade gett ut. Det var för att jag gav fan i allt. Jag hade ryggen mot väggen och kände att det var det sista jag skulle göra någonsin. Jag försökte nå samma känsla när jag skrev grunderna till »Den tunna tråden«.

Fansen kan se fram emot ett album där sångaren har tagit ut svängarna ordentligt. Enkla och annorlunda låtbyggen där de livliga stråk- och blåsarrangemangen signerade Leif Jordansson, även han från Trollhättan, får stå för det rytmiska i stället för elgitarrer, hammondorglar och elbas. Berättande sånger snarare än slagkraftiga refränger. Texter som ofta balanserar på livets förgänglighet, som det nyligen släppts titelspåret där Peter LeMarc skriver plågsamt nära den cancerpräglade vardag som båda han och frun Monica har varit mitt uppe i de senaste åren.

– När jag satte i gång att skriva till den här skivan tänkte jag »nu ger jag fan i vad som förväntas av mig«. Inte att jag aldrig har tänkt så förut men någonstans i bakhuvudet har jag ändå haft »ja, den här kanske kan funka som singel«. Nu struntade jag i det. Det finns inga singlar och inga direkta hits som en radiostation kan pumpa. Men det behöver inte vara dåligt, jag tror många behöver allvaret också. Det här gör jag för min egen skull. Förhoppningsvis finns det någon som blir berörd.

 

PETER LEMARC

Hyllad och folkkär före detta trollhättebo som har blandat soul, melodilycklig pop och vardagens bitterljuva vemod i över tre decennier. Den 18 november släpper sångaren »Den tunna tråden«, ett album där Peter LeMarc, inspirerad av David Bowie, har skrivit tio sånger helt utan skyddsnät och hittänk.

 

DAVID BOWIE: BLACKSTAR

David Bowies tjugofemte album kom ut på hans sextionioårsdag och knockade både fans och kritiker. Inte minst för samarbetet med amerikanska jazzmusiker och skivans kompromisslösa arrangemang. Två dagar senare gick Bowie bort. Producenten Tony Visconti har beskrivit hur den döende sångaren såg albumet som en avskedsgåva till fansen.

Peter LeMarc: Den tunna tråden

David Bowie: Blackstar




Relaterat

Starman, en spellista
Han som gav oss mod
Jakten mot fryspunkten