Ashley Monroe: Sparrow

Här finns kvaliteter, inte tal om annat, men om vi ska vara aningen petiga är det något som inte riktigt stämmer. Jag gillar ju Ashley Monroe som artist och låtskrivare, jag gillar ju producenten Dave Cobb som sedan många år tillbaka rattar det mesta av intresse från Nashville, jag gillar ju inblandade samarbetspartners som Anderson East, Waylon Payne, Pistol Annies-kollegan Angaleena Presley och popsnillet Brendan Benson. Dessa mer än solida beståndsdelar borde kunna utgöra en mer än solid helhet. 

När dessa beståndsdelar väl synkar utmynnar det mycket riktigt i slagkraftigheter. Då blir det en både sensuell och sorgsen (flera av texterna berör pappan som Ashley Monroe förlorade när hon var tretton) countrypolitan inte avlägsen den Waylon Paynes mamma Sammi Smith en gång i tiden gjorde med oslagbar intimitet. Eller, som i »Mother’s Daughter« och »Hands On You«, en countrysoul där det tydliggörs varför Ashley Monroe anger Muscle Shoals-producenten Rick Hall som förebild.

Problemet är att det synkar alltför sällan. Du sitter och väntar på att det ska bränna till. Likaså uteblir det där självklart porlande melodiska flytet från de två närmast föregående släppen, »Like a Rose« och »The Blade«. Kan också sakna nämnda skivors inslag av jävlaranamma och humor. Tonen är nästan rakt igenom lite för likartat ömkande, tempot för enahanda, den där nödvändiga dynamiken infinner sig inte. Och när låtarna inte levererar laddning eller drama på egen hand försöker Cobb kompensera med visst övergödslande av stråkar.

Det går absolut plocka tre-fyra godbitar härifrån till spellistor, men som album är det inte intressant nog. Hur mycket som har med den mördande konkurrensen i genren att göra eller ens egna förväntningar eller helt enkelt bara att det denna gång inte håller måttet är svårt att avgöra. Sannolikt handlar det om en kombination.