Memphis rullar in i stan






En liten Oblivians etc-spellista.

Ifall Nashville alltid varit den präktiga och ordningssamma har Memphis levt för motsatsen. Eller, så här: där Nashville har följt strömmen har Memphis gått emot den. Båda städerna har varit bra på att förvalta detta, och respektive stads talanger bra på att anpassa sig efter detta, även om det på senare tid varit ett obestridligt faktum att Nashville dragit ifrån som musikstad att räkna med. Eller som singer-songwriternestorn John Prine, som på nära håll haft med båda städerna att göra, sa till mig i Sonic #93: »Alla människor som flyttar till Nashville nu borde välja Memphis i stället, för Memphis skulle behöva lite folk.«

Om ett band de senaste decennierna, efter att Alex Chilton, Jim Dickinson och de andra ur den possen hade bränt sitt krut, förkroppsligat Memphis-skolan av sleaze, motvalsattityd och närapå hela musiktraditionen av primala lustar, förbjudna tankar och marginellt uppfostrade ljud så är det Oblivians.

På nittiotalet när garagerocktrion var som mest aktiv skrev musikjournalister runtom i världen, inklusive yours truly, hellre om mer bildsköna men långt mindre inflytelserika band á la Jon Spencer Blues Explosion, men i alla år är det Oblivians som folk fortsatt att prata om och som efterföljande generationer garagerockare á la Jay Reatard, Ty Segall och Black Lips, för all del även The White Stripes och The Hives, velat låta som. Oblivians hade inga som helst framgångar på sin tid, men levde inte för det heller. Deras ljudbild var alltför rå, musiken alltför intensiv, texterna alltför in your face, sången alltför gläfsande, omslagen alltför utmanande, referenserna alltför skumma. Greg Oblivian, vanligtvis Greg Cartwright, har sagt att Oblivians är »hundra procent Memphis-musik« och den som hört dem har nog aldrig funnit anledning att tvivla på detta.

I kväll får Stockholm en välbehövlig släng av Memphis-sleven då det sedan några år återförenade Oblivians spelar i Slaktkyrkan, och det känns därför hyfsat lämpligt att fira det hela med en Oblivians-spellista som även inkluderar inspelningar med syskonband som Compulsive Gamblers, Reigning Sound och några andra ur Oblivian-familjen – och när du lyssnar på den står det snabbt klart att herrejävlar vilken låtskrivare framför allt Greg Cartwright är. Oklart vad gruppen kommer spela i kväll men får vi bara höra några sekunder av »Big Black Hole«, »Do the Milkshake«, »Memphis Creep«, covern på Stephanie McDees zydecostänkare »Call the Police« eller, deras sannolikt mest kända skapelse, »Bad Man« blir det mer rock’n’roll än vad en genomsnittlig svensk får uppleva under en hel livstid.




Relaterat

Ring polisen