Ry Cooder: The Prodigal Son




8
av 10
  • Artist
  • Ry Cooder
  • Album
  • The Prodigal Son
  • Bolag
  • Perro Verde/Fantasy/Caroline/Universal


Som lyssnare blir du ett med evigheten.

Har Polarprisets jury någonsin haft Ryland i åtanke?

Han är ju en populärmusikalisk nyckelfigur, en brobyggande upptäcktsresande, har dessutom aldrig spelat in en låt som heter »Russians«.

Fler argument?

För vad han gjorde i och med Buena Vista Social Club eller massa annan musik från olika delar av världar. För all stämningstät filmmusik, förstås. För insatserna åt och med Randy Newman, Stones, Beefheart, Everlys, Taj Mahal, Mavis och Flaco, för att bara nämna några. Det där gitarrspelet… Hans knivskarpa toner på John Hiatts »Bring the Family« får anses vara det närmaste musik någonsin har kommit Raymond Chandlers prosa. Över huvud taget leder Cooders expressiva men aldrig flashiga gitarrspel alltid någonstans. Det gör aldrig annat än nytta.

Som med de flesta konsekvent omsorgsfulla och högkvalitativa artister är det lätt att ta Ry Cooder för given. Det händer också att jag tycker att han som artist kan vara lite torr, aningen för mycket arkeolog, att han inte alltid kommer ihåg att kommunicera, att han kan bli lite sluten inuti sin idé. Men när bitarna faller på plats, när han verkligen vecklar ut hela sin musikalitet, hela sin erfarenhet och kunskap, hela sitt notoriskt motoriska driv och den där sublima känslan för rytm, ja, då har han få, om några, motsvarigheter. Och det är där vi har »The Prodigal Son«, en skiva som i det närmaste är löjligt lustfylld. Du mår väldigt bra av att lyssna, du blir uppfylld av något varmt och värdigt samtidigt som du har väldigt kul. 

Det handlar mestadels om gamla gospel-, bluegrass- och bluessånger som han tar sig betydande friheter med (det är exempelvis inte helt lätt att känna igen The Pilgrim Travelers-klassikern »Straight Street«), samt del nyskrivet. Cooder är less på att göra uttalat politiska skivor, ändå vill han med låtvalen fånga tidsandan – och lyckas förträffligt. Han sjunger lite trubbigt men med omsorg, förstånd, patos, och får på den punkten lika solid som soulig uppbackning av Bobby King, Terry Evans och Arnold McCuller. Allt med en ljudbild som är magisk likt en stilla, stjärnklar sommarnatt i ödemarken. Som lyssnare blir du ett med evigheten. 




Relaterat

32 för 2018
Sam Outlaw: Tenderheart