Jon Hopkins: Singularity




9
av 10
  • Artist
  • Jon Hopkins
  • Album
  • Singularity
  • Bolag
  • Domino/Playground


Ljudet av alltings slut, ljudet av allt okänt därefter.

Hur mycket av livet som går ut på att lära känna sig själv och ens förhållande till världen i stort kanske bara går att få reda på först när det inte finns liv kvar att leva. Även om risken är överhängande att inget svar kommer ens då. Samtidigt finns kanske inte ett svar över huvud taget, om mening och naturliga band till helheten, eller om vad början och slut betyder, om vad tid innebär. Det är frågor som gäckat mänskligheten sedan den blev medveten om att dessa kunde ställas, och lär fortsätta göra det för evigt. Singularitet, vare sig det handlar om matematik eller naturvetenskap eller teknologi, berör och omfattar ofta idéer vars slutsatser berättar om oändlighet, om en punkt i rumtid där gravitationskrafter blir oändliga eller artificiell intelligens blir självförverkligande. Det är koncept få kommer att uppleva i egen person. Det är begrepp som gör allt i ens närhet fruktansvärt litet. Men det finns, samtidigt, inuti allt.

Allt detta är främmande, förmodligen helt ovidkommande, för något i sammanhanget så minimalt och obetydligt som inspelad musik. Men i ett dissonant mellanting av en skavande, smått dystopisk storstadsvärld och en överväldigande, tungt andandes natur har Jon Hopkins, på alla möjliga olika sätt till hans förfogande, försökt skapa musik som talar om detta i nästan femton år. Så länge har han vetat vad detta ska heta, vad idén bakom ska vara, hur dramaturgin ska konstrueras, vilka verktyg som egentligen behövs för att sammanställa allt, och skapat annat när det visat sig att antingen han eller musikvärldens tekniska framsteg inte varit redo än. Förra skivan »Immunity« pulserade av att fånga melankolin efter en oerhört äventyrlig kväll ute, en med nästan oförståeligt höga toppar och dalar som aldrig var annat än stillsamma. Albumet förändrade hans karriär, gav utrymme för hans vilja att så ofta få lyssnare att dansa men också deras känslor att gå i spinn. Under arbetet med »Singularity«, hans första album på fem år, har Jon Hopkins omvärderat hur fältinspelningar tidigare tagit plats i musiken och hur dessa bättre kan reflektera det liv han levt sedan dess: nu är de mer djupt inbäddade i musiken, där för att ta vid där ett ljud dör ut och där för att bana väg när nästa föds. 

»Singularity« börjar och slutar på samma enkla skimrande not. Efter nio spår på sextiotvå minuter som fullständigt flödar över av gnistrande ljuv kakofoni avslutas allt på samma plats som det startade. Innan och under och efter är allt förgörande, förlösande, förödande vackert, ständigt i harmoni, en symbiotisk relation mellan alla ljud där varje enskild del växer ur nästa: ett synthljud bryter sig gradvis från sina mönster för att bit för bit sakta bli till en körsång, ett surr växer till en omvälvande kollision, ett dis klättrar till en explosion, basen slår planeten ur sin axel, pianot stoppar svallvågor. Artificiella ljud programmerade med elektroniska instrument låter organiska, som om de hör ihop och aldrig gjort annat än sitta tillsammans och bara är naturliga skeenden, som om de frågar hur dessa ljud inte kan ha skapats förut och vad för okända känslor de bär på, designat att följa hur psykedeliska sinnestillstånd och upplevelser byggs upp, når zenit, frigörs. 

För Hopkins bröt processen att skapa »Singularity« upp den frustration han kände av att inte hitta riktigt rätt både som artist och person i vardagen. Under experimentella sinnesresor till Kalifornien öppnades nya källor av positivt tänkande. Den trettioåttaårige engelsmannens verk gräver i de djupaste delarna av ens psyke och undermedvetna, allt som finns där precis under ytan, det här hur sinnet och soniska element och den naturliga världen ansluter till varandra, hur sinnesfrid och tillhörighet bara kan komma från naturen. »Singularity« fångar detta med en nästan skrämmande och våldsam lätthet, som att den försöker berätta hur det både känns och låter att slita sig ur atmosfären och lämna planeten och omedelbart hamna någonstans obeskrivbart, någonstans okänt och ensamt och himmelskt. Det är ett album som med all sin storslagenhet, häpnadsväckande kraft, sina kosmiska kopplingar och storslagna ljudbilder och idéer fångar ljudet av alltings slut, ljudet av allt okänt därefter, och egentligen bara ställer en enda fråga medan allt går från organiserat till stillsamt kaos: vill du följa med?