Leon Bridges: Good Thing

När Leon Bridges albumdebuterade med »Coming Home« sommaren 2015 kastades han inte helt orättvist snabbt in i facket av moderna retrosoulstjärnor, och jämfördes med storheter som Otis Redding och Sam Cooke. Ett tag hördes han i princip överallt och hyllades av en publik som vägrat släppa taget om klassisk amerikansk rhythm’n’ blues.

Men framgången hade också sin baksida. Vissa menade att han slog sig fram på andras meriter och tog för mycket plats i strålkastarljuset i sina välsydda kostymer av sextiotalssnitt. Andra kallade musiken ouppdaterad och fnyste hånfullt att det han gjorde har andra gjort tusentals gånger förr. Dessutom, menade en del kritiker, borde han utnyttja sin stjärnstatus bättre. Tystnaden kring den uppblossade Black Lives Matter-rörelsen störde. Ett orättvist krav kan tyckas, då samma förväntan sällan riktas mot vita artister oavsett genre. Oavsett vad man tycker går det inte att komma ifrån att »Coming Home« var ett smått fantastiskt album.

På uppföljaren hörs det att tjugoåttaåringen från Fort Worth tagit till sig av kritiken och lagt öronen mot den varma Texas-asfalten. »Good Thing« låter betydligt mer nu än då och varvar modern disco med avskalade soulballader. Låtar som »Bad Bad News«, »You Don’t Know« och »If It Feels Good (Then It Must Be)« kommer att göra sig lika bra på dansgolven som på radiostationer världen över, samtidigt som inledningsspåret »Bet Ain’t Worth the Hand« flörtar med den redan frälsta publiken med sitt försiktiga stråkarrangemang och sin nästan smärtsamt finstämda sång.

»Good Thing« är ett fint album men någonstans i sökandet efter nutid tappar Leon Bridges lite av sin personlighet och förvandlas till något som mer liknar en i mängden-artister än det smått unika han faktiskt lyckades med på föregångaren.