Jonas Lundqvist: Affärer

Det är tuffare än du tror att få det svåra att se lätt ut.

Förutom passion krävs ett inte så litet mått av hantverksprecision.

Det där kan vara värt att ha i bakhuvudet när du lyssnar på Jonas Lundqvist.

Känslan som förmedlas på hans skivor kan vid en initial anblick framstå som någonting lite sjavigt, i linje med den bild av smått dekadent handelsresande i obrydd rock’n’roll du stundom får av hela hans varelse. Det är som att allt han gör både är en hyllning till och ironisk grimas över genrens klichéer. Han vältrar sig i dem samtidigt som han fullkomligt klär av desamma, allt med den rastlösa klåda han använder för att både hylla och ironisera över sig själv. Han är ingen stor men en ändamålsenligt sångare, en ypperlig underhållare och yster sång & dans-man gränsandes till hovnarr men då en som alltid har hjärtat på utsidan. Han kan ge sken av att inte bry sig men är långt mer engagerad än de flesta. Han månar om att lyssnaren ska må bra. Han har ingen riktig motsvarighet någonstans.

Har tyckt om många låtar, framför allt flera singlar, han gjort tidigare men kan inte erirna mig att han gjort något så stringent omhändertaget som fallet är med huvuddelen av »Affärer«, hans tredje (fjärde ifall engelskspråkiga Jonas Game inkluderas) soloalbum sedan tiden i Bad Cash Quartet.

Det är musik som saknar döda punkter och sällan slarvar bort kärnan i det som måste bli sagt. I händerna på en och annan övrig artist skulle åtminstone delar av innehållet kunna rulla över i jämmer och elände. Icke här. Hos Jonas Lundqvist blir det svåra lätt, emellanåt rentav lättsamt. Och det svänger alltid. Att ha tråkigt i hans sällskap finns inte på kartan.