Slowgold: Mörkare




9
av 10
  • Artist
  • Slowgold
  • Album
  • Mörkare
  • Bolag
  • Playground


Drömrock som en flyktväg från verkligheten.

»Vilket gyllene namn har sångerskan Amanda Wernes band som 2017 släppte albumet ’Drömmar’?«

Så löd en av frågorna i SVT-långköraren Vem vet mest under ett program i december förra året. Jag tänkte inte särskilt mycket mer på frågan vid tillfället. Jag minns exempelvis inte om deltagaren svarade rätt. Men visst får frågeställningen betecknas som ett tecken på någonting? Den får stå som symbol för att Slowgolds (rätt svar!) »Drömmar« tog Werne med band från att vara ett sedan länge etablerat namn runt långgatorna med omnejd till att nå en större publik. Till På spåret och First Aid Kit-gästande.

Uppmärksamheten var väl bara var en tidsfråga, egentligen. För Slowgold osar verkligen musikalitet och Werne besitter tveklöst en av det här landets allra vackraste, mest egensinniga röster. En röst som genom bejublade insatser också nått en i alla fall delvis ny publik genom samarbete med såväl Pelle Ossler och Mattias Alkberg som Freddie Wadling. Det är något i den där fullständiga innerligheten i Wernes som röst för tankarna till just den sistnämnde av dessa herrar. Till känslan av att varje ton är livsviktig. Den känslan som Freddie gjorde till sin. Som går som en ilning genom din kropp. Den känslan, de där tonerna, de är Wernes också.

Mot bakgrund av ovan är förväntningarna uppskruvade när det åter är dags att kliva in i Slowgold-universum. »Mörkare« är namnet på såväl nya albumet som förstasingeln från det samma. Just valet av denna singel är utomordentligt, ska det komma att visa sig. Inte bara för att »Mörkare« är ett av albumets starkaste spår. Låten fungerar också väl som en beskrivning av plattan i stort. Mörkare är nämligen vad det är. Och det passar Slowgold alldeles utmärkt.

 

»Jag låtsas att jag vet

vilket som är verklighet

Men jag behöver inte se

Jag skulle ändå sjunka längre ner…«

 

Albumet tar sin början i ovan citerade »Verklighet«. Att gå in Slowgolds drömska, dimmiga värld är på många vis att möta en annan verklighet. Och som just det där kan behövas ibland – en verklighetsflykt. Ett andningshål från världen i stort, så klart. Men också från en musikalisk samtid där allt för mycket känns likriktat och där det enda som känns mer ointressant än Melodifestivalen är att läsa kritik mot spektaklet. Att vilja fly från sådant är förmodligen djupt mänskligt – säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Låtarna på albumet har ofta namn efter känslor, eller snarare tillstånd. »Kärlek«, »Likgiltighet«, »Mod«. Och som dessa känslor pendlar plattan i spektrumet mellan självklart och ogreppbart. Mellan dimmigt och superkonkret. Vi kan kalla det som Werne och medmusikerna Johannes Mattsson och Erik Berntsson ägnar sig åt för psykedelisk vispop eller svävande drömrock – det gör det samma. Detta band utvecklas konstant och tar nya kliv för varje album. Det vi med säkerhet kan konstatera är att Slowgold erbjuder en flyktväg från plastighet och likformighet. För på många vis är den väg som erbjuds en diametral motsats till just det. På Slowgolds väg bör lyssnaren förbereda sig på att kastas mellan smärtsamt starka känslor och uttryck. Inte sällan gör det riktigt ont. På det viset kräver det en del av dig. Det är mer introvert än tidigare. Det låter mörkt, dystert, sorgset – men på andra sidan finns hoppet. Bara du orkar fortsätta så ser du det. Hela tiden är det där någonstans. På andra sidan det svarta havet finns ljuset som hela tiden glimtar igenom natten; »Värmen kommer i sinom tid…«, sjunger Werne i en sång vid namn just »Natten«.

Albumet går i mål med »Mod«, kanske den starkaste låten Slowgold släppt. På något vis känns det överflödigt att försöka förklara vad »Mod« förmedlar. Vissa låtar talar som bekant för sig själva. Den säger det så bra. Att det är när det är som mörkast och kallast som vi behöver det där som mest. Modet.




Relaterat

Way Out West 2017 i bilder