Tårar, skratt och neuroser

I en teaterlokal vid Järntorget står publiken som trollbunden. I fokus är en tjugofemårig musiker som håller på att bevisa för alla att hon är redo att slå igenom, att hon är värd att göra det. Jag som sett och imponerats av henne många gånger innan golvas för första gången fullständigt. DN:s Nils Hansson kallar uppvisningen för «en sorts Weeping Willows-tradition på steroider» och ett genombrott är ett faktum.

– Petit chouxer är fan sexiga.

Sarah Klang har hjälpt sin pappa på restaurangen i centrala Göteborg under förmiddagen – hundra smörrebröd hann hon preppa på fyrtiofem minuter. Nu står hon i mitt kök och lägger upp spröda, gräddfyllda bakverk från konditoriet alldeles intill restaurangen.

– Vi var så taggade på hela festivalgrejen, säger hon om sommarens omtalade spelning på Stay Out West, den första med fullt band för hennes del.

– Vi ville festa och ha kul, vi gick bara upp och körde. Jag var chockad över att det var så mycket folk.

Två och en halv månad efter den välfyllda, omskrivna spelningen på Folkteatern sålde hon slut Pustervik. Med bara tre singlar – »Sleep«, »Strangers« och »Left Me On Fire« – i ryggen.

– Jag visste att det skulle komma folk, min pappa hade väl köpt typ tjugofem biljetter. Men när jag såg kön tänkte jag bara »helvete, vad är det här?«, säger hon och fortsätter:

– Vi fick så jävla fin respons, men det var samtidigt konstigt. Jag har väl vetat att det funnits ett intresse, men folk kunde liksom låtarna jag släppt. Det blev väldigt tydligt för mig att det gått rätt så fort.

Sarah Klang befann sig i en kreativ torka. Gymnasiebandet som gick åt ett storslaget arenasound var avslutat sedan länge. Det elektroniska, bombastiska projekt hon haft tillsammans med Kevin Andersson på senare år hade även det runnit ut i sanden. Hon hade gjort slut med sin pojkvän och var deprimerad – i det började hon skriva låtar igen.

– Min kompis Jens fick hyra ett rum i min lägenhet, men bara om han repade med mig ibland. Det var då jag fastnade för orgelljudet, jag tyckte att det fanns en najs vibe i det. Jag tänkte aldrig på vilket fack det skulle placera mig i. Det var mer andra som sa att jag gjorde americana eller country.

Låtar spelades in på rullband, däribland tidiga versioner av »Demons« och »Bluebird« som båda finns med på kommande albumet »Love in the Milky Way«. Hon började spela alltmer live i Göteborg, nästan alltid med uppbackning av Jens Randrup – som däremot inte längre spelar med henne. Det var här någonstans jag såg henne för första gången. Det fanns något ofärdigt i soundet, men samtidigt var det lätt att höra potentialen i det.

Det rullade på och hon parades ihop med producenten Anna Hansen. Ur det mötet föddes förstasingeln »Sleep« men trots att släppet gick bra ville Sarah testa en annan producent. Valet föll på hennes gamle vän Kevin Andersson – med honom gjorde hon andrasingeln »Strangers« och resten av albumet.

– Jag följde min magkänsla. Anna har så många briljanta idéer så jag hade haft svårt att säga nej om de idéerna inte var vad jag egentligen ville göra. Med Kevin kändes det mer safe, det är som att vi har samma musikaliska hjärna.

De två träffades på en fest för många år sedan. Enligt Kevin pratade Sarah fejkskånska och han tyckte då att hon var för mycket. Ett par år senare blev de närmare vänner, mycket tack vare kärleken till Niki & The Dove. Ett gemensamt projekt påbörjades och avslutades. När de nu möttes igen hade de båda gått vidare musikaliskt, men det visade sig att de fortsatt åt samma håll.

– Vi hade bra idéer redan tidigare, som vi nu till viss del kunde plocka upp och göra något annat av. För under tiden då vi inte hängt så intensivt har vi båda mognat och bytt inriktning. Vi har utvecklats till att vi båda vill göra det här.

Sarah pratar om Kevin som femtio procent av »projektet Sarah Klang«, att de skrivit albumet tillsammans, att de redan är i gång med att skriva nästa och hon förklarar att hon även erbjudit sig att sätta ett bandnamn på det. Men han verkar trivas i bakgrunden.

– Det är klart det är fint att se mitt namn på en låt vi skrivit tillsammans, men det räcker med det för mig. Att det går bra för Sarah är min bekräftelse, säger Kevin Andersson när vi möts över en öl.

Vilken roll har du i processen?

– Jag är nog som ett filter för henne. Hon kan komma med rätt ofärdiga idéer till mig och så hittar jag saker i det. Sedan är det ju i princip alltid Sarahs sångmelodier i grunden, säger Kevin som förutom att producera albumet spelar gitarr i Sarahs band.

Sarah beskriver Kevin som perfektionist och en bra motpol till hennes egna rastlösa studiosjäl. Beskrivningen av hans roll i skrivprocessen skriver hon under på.

– När det gäller text skiter jag nog lite i vad han eller någon annan säger, för jag vill att de ska komma från mig. Men rent musikmässigt är han väldigt duktigt på att snappa upp och omvandla grejer. Ifall jag har gjort något supersimpelt lyckas han alltid väcka liv i det.

Personligen har jag många gånger svårt för såväl americana som country. Men Sarahs musik har ofta träffat rätt hos mig. Kanske är det för att producenten Kevin Andersson har rätt när han säger att de egentligen gör pop. Eller så har det något med Sarahs inställning till soundet och det visuella att göra.

– Att det låter som det gör tror jag beror väldigt mycket på hur jag ville att det skulle se ut. Visst har jag lyssnat på Karen Dalton och liknande, men det är inte som att jag är någon bluegrassperson. Jag lyssnar ju mycket på Yung Lean och annat som är motsatsen till det här, säger hon och kommer in på vad som musikaliskt ändå kanske har inspirerat:

– Kevin Morby och Kurt Vile är favoriter. Det är väl mer ditåt jag strävar snarare än att jag försöker vara Emmylou Harris. Jag har aldrig lyssnat på henne i hela mitt liv.

Innan skivkontrakt och framgångsrika singlar gjorda Sarah enkla videor till sina demoinspelningar. Hon filmade dem själv med sin mobil, ofta förekom hennes vänner i dem, och hon använde sig av filter för att få allting att se retro ut. Ett visuellt uttryck som inte är särskilt långt ifrån det som hennes senare, mer professionella, videor haft.

– Jag har ju lajvat mig in i den här världen, för rent visuellt gillar jag den. Jag är jätteinspirerad av sextiotalet och tänker att allt jag gör har en old school-vibe över sig. Sedan är jag själv inte så insatt i vad som är vad musikaliskt. Men om någon säger att det är altcountry, så kör.

I vår ska hon spela på South by South West, en showcasefestival belägen i Austin, Texas. Det vill säga mitt i USA:s countryhjärta.

– För mig är det viktigt att folk fattar att jag fattar att jag är från Sverige, att jag bara gillar deras grej som jag sett på TV… att det bara handlar om populärkultur. För jag har ju inga fucking band alls till dem, säger hon och fortsätter:

– Jag älskar estetiken, jag hoppas ingen tror något annat när jag säger att jag lajvat mig in. För jag älskar det och vill vara med. Men kan jag mycket om country? Nä, det är bara något jag tycker ser coolt ut.

Under hösten har Sarah Klang spelat in två TV-produktioner. En med Mia Skäringer som än så länge är lite oklar, och så ett av Sveriges största underhållningsprogram, På spåret. Gemensamt för bägge är att Augustifamiljens Stefan Sporsén agerat kapellmästare.

– Sarah har varit imponerande lugn och självklar och hon har sjungit fantastiskt. Hon har en röstklang som gör att allt hon sjunger känns intressant, säger Stefan Sporsén och avslutar:

– Redan nu är hon en av Sveriges starkaste röster.

Ja, det är det där med rösten. Den stora, omfångsrika. Den som fyller ut vilket rum som helst och får huden att knottra sig på den mest luttrade konsertbesökaren.

– Jag tror jag är väldigt filterlös när jag sjunger live, säger Sarah. Det är som när ett barn säger hur det mår. Jag konstlar inte till det, jag tycker inte att jag är superteatralisk när jag står på scen utan jag kör bara. Det tror jag folk kan relatera till och det är klart det är jävligt stort när andra kan visa känslor till ens musik.

Och känslor brukar visas. På den där spelningen under Stay Out West var det nästan lättare att räkna dem som inte grät än de som lämnade med fuktiga kinder.

– Det är fortfarande konstigt att se folk gråta när vi spelar, även om det faktiskt händer väldigt ofta. Men jag har aldrig gått in för att det ska bli så ledsamt eller att folk ska gråta.

Att se Sarah sjunga live och höra henne på inspelning är två väldigt olika saker. Det går liksom inte riktigt att paketera in den där enorma rösten i en studioprodukt och det har hon inte riktigt försökt med heller.

– Live får jag så mycket adrenalin och feeling, jag vill imponera och fånga publiken. Under inspelning handlar det mer om en vibe man vill åt. Det är inte heller som att jag underpresterar på albumet, det är snarare så att jag överpresterar live.

Producenten Kevin Andersson är inne på samma spår.

– Jag försöker tona ner henne i studion, för det hon gör live skulle inte imponera lika mycket på en inspelning – där är det melodier som fastnar. Sarah har en fantastisk röst, om hon bara sjunger en meningsfull text och en bra melodi fastnar det hos folk. »Strangers« är ett supertydligt exempel, det finns ingenting bananas där, säger han.

Det märks tydligt att Sarah och Kevin är i synk med varandra. För trots att intervjuerna sker vid separata tillfällen, kuggar svaren i varandra.

– Jag skiter ju i min röst. I grunden vill jag att det ska vara bra låtar, bra sound. Det är det viktiga. Sedan är det så klart kul om folk bara »you’re voice is amazing«, säger Sarah med sin mest teatraliska röst innan hon lägger till:

– Men det är sekundärt för mig.

Kan du känna press att behöva imponera på folk?

– Ja, jag har alltid tänkt att min röst nog är lite av en bluff, att jag har lurat folk att tro att den är bra. Sedan har jag svårt att tänka att mina låtar håller, för de har ju jag hittat på. Det är väl inte ens musik.

Hittat på… inte skrivit?

– Precis så, som att hela grejen är en bluff som ska genomskådas. Men så är det ju inte. Men bara det att folk står och tittar på en, det är ju absurt. Jag hatar artister som går upp på scen och låtsas att de inte bryr sig. Har jag valt att ställa mig där får jag fan också bjuda på en show. Men jag kan ifrågasätta varför jag ska upp där, varför jag inte bara kunnat börja spela innebandy i stället.

Har du bra självförtroende?

– Ja och nej. Jag har absolut bra självförtroende, ibland på gränsen till vidrigt, men jag har inget mellanläge. Det är jävligt jobbigt. Jag är som en neurotisk man som bara »jag hatar mig själv«, för att sedan snabbt slå över till »jag är fan ett geni«.

Det finns en gammal bild på Sarah från Paris. Hon är där med min flickvän Olivia och på bilden står hon framför Eiffeltornet, gråtandes. Det är en bild som utstrålar ungdomlig eufori, som fullkomligen skiner av »se något för första gången«-aura. Men samtidigt som hon upptäcker livet avslutas ett annat abrupt. Hemma i Sverige har hennes bästa vän Anna tagit livet av sig.

»I met him when I was young

I was out with my best friend having fun

She died when she was 21

sometimes I still think about her«

Många av Sarahs texter kretsar kring kärlek – såväl pågående som den som svalnat. Men förutom det är just Anna ett återkommande ämne. Hon flashar hastigt förbi i första versen i »Strangers« och den än så länge osläppta »Bluebird« är helt tillägnad henne.

– Jag gjorde något konstnärligt av det för att jag ville minnas det. Jag tycker det är skönt att sjunga »Bluebird«, det är som att jag skänker en tanke till henne. Jag vet inte hur mycket man kan lita på sina känslor… hur länge är en sorg kvar? Jag gråter inte över Anna längre, det gjorde jag det året. Nu är minnet mer än del av det som hände, säger hon och fortsätter:

– Det är väl det som är najs med musik, att det finns dokumenterat nu. Och den känslan i låten, den är precis som jag kände då.

Sarah och Anna hade inte världens längsta relation, men den var intensiv och den påverkade henne mycket. Den tog sin form efter gymnasiet, när man kunde välja vilka man skulle umgås med och vad man ville göra med livet. En tid som visserligen kan vara spännande men också svår.

– Det enda jag gjorde var att festa och ha kul, allt var tråkigt när jag inte festade. Det var nog min deppigaste tid i livet, jag visste inte alls vad jag skulle göra. Jag hade jättekul men var också rädd och förvirrad. I det hände det här och allt bara: Bryt! Det slog mig då: »Det här är livet, ska det inte vara kul längre?«

Jag har känt Sarah lite grann i några år. Det är sällan tråkigt när hon är i närheten, inte heller den här gången. Det skrattas mycket och Sarah bjuder gärna till, såväl när det kommer till gester som förställda röstuttryck. För de som valt att inte bara ta del av Sarah genom musiken utan också genom Instagram är det här ingen nyhet.

En som först fastnade för »Strangers« – »jag tryckte back, play, back, play, back play« – och som senare kommit att följa Sarah »slaviskt på Insta för att hon är så kul« är Annika Norlin.

– Det är så många som håller på med altcountry som gör bra musik men är så tråkiga, säger Annika Norlin. De bara upprepar en estetik och en formula som redan finns utan att utmana den alls. Sarah tycks mig som en osäkrad bomb som släppts ner i en skivbutik.

Sarah skrattar till när Instagram kommer på tal.

– Alltså, mitt instagramkonto är ett tydligt exempel på någon som försöker vara kreddig och svår men där det hela tiden krackelerar. Jag är bara folks guilty pleasure.

Jag försöker protestera, säger något om att det nog finns rätt många som tycker hon är cool, men Sarah är uppe i varv och fortsätter.

– Jag har tagit bort två konton redan, för jag vet inte vem jag är. »Jag vill ha ett flöde, ett snyggt content« tänker jag ibland, men så glömmer jag bort det på fyllan. Åh, jag får sådan ångest över sådant här, jag vill ju vara cool…

– Som så många andra tjejer har jag alltid velat vara sval och cool, i stället är jag röd i ansiktet och svettig. Jag vill vara en Nina Persson-figur men är alltid en Amy Schumer. Det var Veckorevyn och deras Killpanel som fucked me up.

Men du tänker inte på att radera kontot igen?

– Jo, varje gång jag är bakis.

På kvällen lägger Sarah upp ett klipp på Instagram där hon tatuerar sig, senare dyker en snutt upp där hon trycker upp godislöständer i munnen och till det bildtexten »never gets old«. På något sätt summerar de två klippen henne rätt väl.