Röst som förtrollar




Foto: Michael Steinberg



Hon sjunger så det svartnar för ögonen och är nu aktuell med debutalbumet »Fallin’ Up«. Till Sonic #91, juni 2017, tog Pierre Hellqvist en kaffe med Janice.

Det är på scenen Janice vill vara. Där är hon fullt bekväm och det är en av få platser där hon verkligen släpper allt. Annars, vid andra tillfällen och situationer, kan det vara svårt att stänga av allsköns intryck och tankar. Men under stunden på scen är det bara det gäller.

– På scen vill jag förmedla känsla. Det är det jag är bra på. Jag känner djupt i mig själv att jag kan beröra och nå ut. I en studiomiljö, där man ofta står i små bås eller i kliniskt vita rum som inte ger någon värme över huvud taget, har jag svårt att känna mig lika bekväm. Det kan bli lite fyrkantigt och jag saknar den där omedelbara reaktionen du får från publiken när du sjunger live.

Bilderna till den här artikeln tas på Debaser vid Hornstulls strand i Stockholm. Det var här som Janice i början av året gjorde sin första headline-spelning, om vilken Johanna Paulsson i DN bland annat skrev »en imponerande scenisk säkerhet« och »r’n’b med ett i grunden rockigt och lätt neopsykedeliskt liveband i ryggen«.

– Det var en väldigt speciell kväll, säger Janice när vi en vädermässigt tokväxlande majeftermiddag sitter ner för varsin kaffe på Bio Rios bistro strax ovanför spelstället ifråga.

– Hela den dagen var pirrig och förväntansfull. Eftersom jag är från Stockholm visste jag att det garanterat skulle dyka upp människor jag känner igen – många jag känner bra, andra som jag är bekant med eller har sett och allt där emellan. Det faktumet gjorde mig ännu mer nervös än om det bara hade varit främlingar.

– Men, giget gick över förväntan. Väldigt bra. Energin var enorm. Och Debaser är nice för det blir så intimt, samtidigt som det går in mycket folk känns allt nära. Efteråt tog det ett tag innan jag kom ner igen. Jag var stolt över mig själv, och det kändes som början på någonting stort. Inte bara för mig, utan även för bandet.

 

Till hösten kommer debutalbumet med Janice. Första singeln (sedermera även EP) »Don’t Need to«, som gavs ut förra våren, har följts av släppen »Secrets«, »Answer« och »Love You Like I Should«. Hon jobbar främst utifrån Stockholm, då ofta i sällskap med Andreas Söderlund (under aliaset HYENA) och Joel Sjöö, men har också flängt fram och tillbaka till London för sessioner med Javeon McCarthy. Den musikaliska grunden ligger tvivelsutan i soul och r’n’b, men Janice söker sig gärna lite utanför ramarna – där märks pop, rock, gospel, odefinierbara mutationer av alltsammans. Hennes texter och magnetiska röst ligger någonstans mellan mörker och hoppfullhet, utstrålar såväl sårbarhet som styrka.

– Det finns många saker i mitt uttryck som talar emot varandra men som ändå makes sense på något sätt, skrattar hon.

Lite av det där märks även när du pratar med Janice. Det finns hela tiden en närhet mellan skratt och allvar. Hon pratar tydligt och bestämt, säger saker med eftertryck, tvekar sällan, vet vem hon är och vart hon ska.

Men så har Janice trots sin unga ålder – hon är tjugotvå – varit med ett tag. Hon har i studio, vid TV-uppträdanden eller på turné körat åt alla från Say Lou Lou och Kleerup till Vanessa Falk och kompisen Sabina Ddumba, och längs vägen samlat på sig en massa lärdomar och erfarenheter. På så vis tidigt fått en inblick i och förståelse för branschen, dess möjligheter och baksidor.

I samma veva som körjobben började torna upp sig för två–tre år sedan hade Janice börjat läsa på folkhögskolautbildningen RML (Rockmusiklinjen) vid Fryshuset i Stockholm.

– Det var svårt att komma in där och skolan hade väldigt hög nivå och bra lärare. Men just då befann jag mig mitt emellan de här två olika världarna, dels ville jag gå i skolan men samtidigt hade jag en fot inne i branschen. Jag var väldigt kluven och lite allmänt lost.

– Att sjunga med alla dessa artister var förstås lärorikt och kul, men det var inte det jag innerst inne ville göra. Jag ville ju stå där själv. Och för att kunna göra det måste jag skriva egna låtar och hitta mitt sätt att uttrycka mig. Flera vänner var på mig om att börja skriva. Fast det var svårt – jag hade aldrig suttit i en session, hade inga sådana kontakter. Men så var jag i studion med Elias, skulle spela in kör på några av hans låtar. Han jobbade då med Joel och Andreas. Efteråt sa de: »Jamen skriver inte Janice något?«. Elias svarade något i stil med: »Hon vill det och jag vill det men hon gör det inte.« Då föreslog Joel och Andreas en session. Och det var så jag kom i gång.

 

I likhet med artistkollegor som Linda Pira, Robyn, Lykke Li och Sabina Ddumba är Janice »fostrad« i Tensta Gospel Choir där hon gick med 2011.

– Även om jag visste att jag kunde sjunga blev det ändå att jag kände mig osäker i en så stor grupp där så många är så fantastiska och som kändes så säkra i sig själva. Men med tiden hittade jag min plats. Jag kommer ihåg att vi hade en julkonsert i Tenstakyrkan 2013. Efteråt tittade jag på ett filmklipp därifrån och för första gången blev jag lite imponerad av mig själv. Det var nog då jag förstod att jag hade utvecklats där i kören.

– Ett tag tog jag en paus från kören, ett halvår eller så. Men även om jag visste varför jag behövde en paus kände jag att något saknades i mitt liv. Så jag är fortfarande med. Är jag hemma och ledig en måndagkväll åker jag till Tensta och sjunger. Egentligen hade jag nog bestämt mig för att sluta för att jag inte längre ansåg att jag hade tid. Men, njae, jag tycker att det ger mer att vara med än vad det hade gjort om jag bara hade varit hemma och sysslat med något annat.

– Kören betyder jättemycket för mig, och även om folk har slutat och nya har börjat och även om det kanske blivit förändrade mål och ambitioner är gemenskapen i gruppen fortfarande väldigt stark. Där finns en stor kärlek. Kören var också med på min pappas begravning och sjöng, vilket jag aldrig kommer att glömma.

 

Janice Kamya Kavander växte upp i ett hem där musiken alltid var närvarande.

– Mamma har alltid varit något av en teaterapa, sjungit mycket, uttryckt sig väldigt stort. Hon är finsk så det spelades ofta finska soulpopsångerskor, Johanna Kurkela och andra. Min pappa spelade musik hela tiden. Min syster dansade och med det kom ju en massa musik. Min bror som var inne på house och techno satt med ett mixerbord och DJ:ade, basen från hans rum levde jag med i flera år…

Ett av Janice tidigaste och starkaste minnen av musik är när hon för första gången hörde Whitney Houston sjunga.

– Jag minns inte vilken låt, även om jag gärna vill tro att det var »Greatest Love of All« eftersom jag känner lite extra för den. Men jag vet att jag blev som förstummad av hur hon sjöng, det var magiskt. Och det blev ännu starkare när jag sedan fick se henne: en svart kvinna i ett extremt vitt USA med den rösten, den kroppen och den plats hon tog. Så himla mäktigt.

– Och tack vare Whitney upptäckte jag alla andra stora svarta kvinnliga artister: det var Brandy, det var Sade, det var Aretha Franklin och Nina Simone, alla legendarerna. Min pappas ledstjärna var Michael Jackson så honom fick jag höra jättemycket under uppväxten. Likadant med Prince.

Fyra år efter att hennes pappa tagit sitt liv skrev Janice den känslostarka »Answer« till honom.

– Min sorgeprocess har varit väldigt skakig, upp och ner. Jag hade nog länge velat uttrycka något om det men inte hittat något sätt att göra det på. Men så blev »Answer« en av de första låtarna jag skrev ihop med Joel och Andreas. Den bara kom till mig när jag satt vid pianot hemma. Egentligen hade jag inte tänkt att skriva, jag bara satt där och spelade och nynnade fram en melodi, och sedan kom texten rätt fort.

– Det var sjukt befriande att få ur sig den. Jag vet inte om man ska kalla det »terapi« men det var någonting som släppte där som gjorde att jag också kunde gå vidare, även om man aldrig gör det helt.

Hur är det att framföra den på scen?

– I början var mitt fokus att inte… gråta, utan bara klara av att sjunga låten från början till slut. Och det har jag lyckats med. Jag försöker hitta en styrka som gör att jag kan förmedla vad jag vill säga till andra som har varit med om liknande saker. Men det lär alltid vara en utmaning för mig att sjunga den eftersom jag känner så mycket när jag gör det. Jag kommer alltid vilja spela den låten live. Den är jätteviktig för mig. ■

 

JANICE OM SABINA DDUMBA

– En av mina bästa vänner men också en av de liveartister jag blivit mest imponerad av. Både hur hon levererar känslomässigt, att man märker att det hon sjunger är äkta, men även pitchmässigt, hur hon uttrycker sig vokalt. Hennes attityd och styrka på scen beundrar jag något enormt. Jag har följt Sabina länge och hennes utveckling är otrolig.

 

SABINA DDUMBA OM JANICE

Hur skulle du beskriva Janice som person?

– Helt fantastisk!

– Det finns nog ingen jag skrattar, sjunger och dansar med mer än med Janice. Hon är omtänksam, godhjärtad och rolig – som fan!

Vad skulle du säga är hennes främsta egenskap som artist, och varför?

– Hennes röst.

– Man blir förtrollad av hennes röst. Hennes ton och djup är magi. När Janice sjunger så lyssnar man.




Relaterat

Uppdaterad Sonic-spellista!
Janice: Fallin’ Up