Henning: Galileo + Victor Furbacken: II EPs – The River/In the Rain




7
av 10
  • Artist
  • Henning
  • Album
  • Galileo
  • Bolag
  • Gaphals/Bengans
7
av 10
  • Artist
  • Victor Furbacken
  • Album
  • II EPs – The River/In the Rain
  • Bolag
  • Linnea


Olika nyanser av göteborgsnattsentiment.

Natt, småtimmar, det första gryningsljuset. Tiden på dygnet då landet ligger lugnt och tystnaden tar plats men där även oroliga tankar ges plats att breda ut sig.

Långt ifrån alla Hennings låtar handlar om eller utspelar sig i hel- eller halvmörker men stämningarna, den ibland hyssjade sången, en allmän avspändhet tar lyssnaren dit likafullt. Rent musikaliskt – gitarrspelet, den magnetiska framåtrörelsen – står han i stor skuld till J.J. Cale, Dire Straits och The War On Drugs. På sikt bör han nog frigöra sig från dessa men här och nu är det inget som direkt stör eftersom det mest känns uppfriskande att höra svensk poplyrik, och göteborgsreferenser, till den här musiken. Dessutom låter det utsökt och icke-ansträngt på det där småputtrigt sultansvängiga sättet. Annorlunda uttryckt; det låter nattradio som vi vill ha den.

Henning heter Sernhede i efternamn. Han har förflutet i göteborgsbandet Kasban där två andra medlemmar var Johannes Mattsson och Erik Berntsson, i dag främst bekanta som basist respektive trummis i allsmäktiga Slowgold. Båda medverkar här, Mattsson är för övrigt medproducent ihop med artisten, och gästar gör även Slowgold-frontfiguren Amanda Werne på sång.

Det är svårt att säga vart »Galileo« kan leda. Det är en synnerligen fin skiva, en som knappast skakar om tillvaron men en du likafullt trivs med. Det är inte det sämsta. Det kan vid avgörande tillfällen vara bland det bästa som kan hända dig.

I samma kretsar som Henning tycks Victor Furbacken, med förflutet i Franska Trion, röra sig. Noterar i alla fall att de ska gemensam släppfest i Göteborg (1 februari). Deras uttryck skiljer sig emellertid åt rejält.

Nu är det inte så att vi lider någon direkt brist på svårmodiga trubadurer i gränslandet mellan folk, blues, singer-songwriter och country. Många av oss kanske känner att behovet av fler aspiranter inom gebitet just nu är begränsat. Ändå bör inte det faktumet hindra någon från att stifta bekantskap med Furbacken. Ty här finns något. Något som inte finns överallt, hos alla, något som träffar djupare hos den som är beredd att lyssna och råkar befinna sig på samma mentala plats.

Som titeln indikerar samlar »II EPs – The River/In the Rain« två separata EP-utgåvor på en vinyl (på exempelvis Spotify finns dessa EP uppdelade). Följaktligen låter det som två separata delar snarare än ett sammanhållet album. Första EP:n »In the Rain« var jämförelsevis vacker, melodisk och bitvis poppig. Purfärska fortsättningen »The River« är mer monoton, spartansk, enslig, stundom spöklik. Det är sistnämnda som är mest beroendeframkallande. Det är diabolisk folkblues för sömnlösa, för tröstlösa, för emotionellt hopplösa. Ifall en hel skiva på det här spåret och av den här kvaliteten finns inom Victor Furbacken vill vi ha den så snart det bara går.




Relaterat