Mark E. Smith (1957–2018)

Det första jag tänker på när nyheten om Mark E. Smiths bortgång dyker upp i nyhetsflödet är den där märkliga konserten på Sticky Fingers i Göteborg 2001. I den vevan var The Fall inne i en av många vitala faser, då de efter den producerade och komplexa »The Unutterable« gick in i simplare musik men med låtar som bankade sig in i ryggmärgen. Det var enda gången jag såg honom.

När de efter viss försening kom upp på scenen hade Mark E. Smith fläckar på kläderna, bandmedlemmarna såg livrädda ut, men det var en riktigt bra konsert. Om jag minns rätt sparkades en medlem någon månad senare. Jag skrev i en recension att det egentligen inte går att betygsätta Mark E. Smith, men drämde till med högsta betyg. Det var kanske att ta i men han var verkligen en unik artist som följde sin stjärna utan att titta bakåt. Spelade de någonsin gamla låtar? Jag tror inte det. Omdömet, det höga betyget, riktades snarare till hela Mark E. Smiths artisteri, den där otyglade konsekvensen, personligheten, motviljan till att passa in. Samtidigt odlade han sig egen myt, liksom uppfann sig själv, lekte med personlighetstyper, både i texter och intervjuer.

Jag fick – från den här publikationen – en förfrågan om att intervjua honom när han samarbetade med Mouse On Mars under namnet Von Südenfed, men tackade nej, hade svårt att komma loss. Hur hade det varit att träffa honom? Han kanske mest hade blajat, kräkt ut fördomar. Eller varit artig. Nä, kunde han vara det? Att lyssna på en ny skiva (senaste studioplattan, »New Facts Emerge«, kom i somras) var ungefär som att träffa någon då och då för att snacka skit på puben, i väntrummet på vårdcentralen eller i tvättstugan. En bitvis småjobbig typ som älskar att framhäva sig själv och torgföra sina åsikter om ditt och datt vare sig du vill det eller inte. Men du kan inte låta bli att lyssna, kommentarerna är sylvassa, avväpnande, sarkastiska, bitska. Ni står båda två och flinar och beställer in en ny pint för att tjata ett tag till eller så kommer läkaren med det definitiva beskedet om att livet i stort sett är slut. Jag vet inte vilken sjukdom Smith drabbades av, det känns inte relevant.

Samtidigt som jag låter tankarna fara ganska fritt lyssnar jag på slumpmässiga The Fall-låtar via Spotify. Fascinerande eftersom det låter ganska likt: är det en gammal låt från, säg, 1979, eller från slutet av åttiotalet eller långt, långt senare? Jo, det hörs, rösten förändrades på slutet, och vissa låtar är präglade av sin tid, men få band var så befriade från trender. I alla fall om man bortser från att Mark E. Smith bestämde sig för att bilda bandet sedan han sett Sex Pistols i Manchester. The Fall är punk och postpunk men också ett eget barn med ekon av garagerock, rockabilly, kraut, rap, Velvet Underground, Captain Beefheart och annat som inspirerade Smith. Tidiga musikkickar för honom var konserter med Groundhogs och Van Der Graaf Generator. Och The Fall inspirerade i sin tur mängder av band och artister; Pavement, Sleaford Mods, Elastica, Dead C, LCD Soundsystem och många, många mer.

The Fall döptes efter en roman av Albert Camus, Mark E. Smith dyrkade författare som William Burroughs och H. P. Lovecraft. Hans arbetarklasspappa föraktade böcker, Mark E. Smith slukade dem, orden, språkets kraft lockade honom. Någon vacker sångröst hade han knappast, innan punken hade han inte en tanke på att sjunga, men han var en fena på att frasera, spotta ut vokaler och konsonanter. En central The Fall-platta ät »Perverted by Language« (Rough Trade, 1983) och den titeln säger det mesta. Perveterad av språk. Språket äter upp kroppen. Pråket ter pp roppen. Råket er p oppen. Åket r ppen. Ket pen. Et en. T. n.