Ingens fanbärare




Foto: Evelyn Del Carmen



Till Sonic #88 hösten 2016 följde Rebecka Ljung på från festival till källarlokal för att lära känna allkonstnären som avskyr intervjuer. Vi talar Hurula.

Pulsen ökar. Nävar knyts. Några tusen kroppar alstrar värme under tältduken, där regnvåta skor stampar och allsång bryter ut, igen och igen. Orsaken är orden, elgitarrernas dans och en fängslande sångröst som liksom bryter sig ut ur hjärtat – för att nå det energiinjicerande vita scenljuset.

Förvånansvärt många har valt bort återförenade The Libertines för Hurula den här festivalkvällen – och av stämningen att döma finns det ingen ånger. Som final inför Way Out West-publiken kör han den i stunden osläppta, gitarrhittiga låten »Kom över nu«. Men plötsligt lämnar han scenen.

Snart dyker huvudpersonen upp framför kravallstaketet, där han delar ut egentryckta t-shirtar och kramas med fans, tills den malande, klagande basen är ensamt instrument på scenen. Till sist tystnar förstärkaren, och då fortsätter Hurula att hänga med fansen. Det värmer att se.

Någon timme tidigare var stämningen en annan inuti Robert Hurula Pettersson. Trots många års bandvana blir artisten nämligen lika spänd inför varje konsert.

 

Vi backar bandet mer, till sju–åtta timmar före show. Robert Hurula skruvar på sig i hotellobbyns stela designsoffa, lokaliserad i centralaste Göteborg, fastän han på ytan smälter in i svart skjorta, svart rock, svarta byxor och skor i samma färg.

– Ja, jag blir jävligt nervös. Jag tror jag stressar upp mig själv för att kunna förlora mig i ett slags nu. Man vill ju att det ska gå på känsla, säger han med eftertryck.

Och knepet tycks ge utdelning. För det är just en närvaro och äkthet som både fans och kritiker brukar hylla. Den gav låtskrivaren, gitarristen och sångaren från Luleå en manager, knappt ett dygn efter första sologiget.

Hurulas livebasist Manuela Iwansson menar att hon aldrig hade lärt sig sitt instrument ordentligt utan hans uppmuntran. Hon tror helt på hans vision.

– Han måste få ur sig grejer han har inom sig. Det är hundra procent Robert i allt han gör. Det kanske är därför Hurula går hem.

Hundra procent – däromkring tycks ribban alltid ligga när Hurula trycker pennan mot pappret, kliver fram till micken eller möter sin publik nedanför scenen.

Vi pratar ganska länge om fansen, varav några är så entusiastiska att de skickar brev och presenter. Hurula är lite matt efter morgontåget från Stockholm, men nu landar humöret milslångt från klädernas dunkla toner.

– Jag är också ett fan av musik och har varit nervös när jag gått fram och fotat mig med artister. Så jag tycker att det är skitstort att någon känner så för min musik.

Han ler brett och verkar nästan generad.

– När någon kommer fram och säger att den har fått hopp av mina låtar är det fantastiskt!

Fast det är inte helt lätt att hantera bandet mellan artist och fan. Hurula tar ett djupt tänka efter-andetag.

– Jag kan känna ett ansvar när folk kommer fram och vill prata. Jag är en ganska introvert person, så ibland tänker jag: »Shit, var jag schysst nog? Vad sa jag egentligen?«

Hurulas telefon pockar på uppmärksamhet. När managern ringer är det dags att runda av. Han har många intervjuer framför sig på festivalområdet.

 

Intervjukavalkaden var ingen favorit. Efteråt frågar han sig irriterat varför en planerar släpp och gig in i minsta detalj, för att sedan se hur utfyllnadspratet från ett obekvämt intervjurum kan blåsas upp som rubrik.

Doftar det kontrollbehov här? Jo, det är artisten inte sen att erkänna själv. Sina vinylomslag handtrycker han inte enbart för att det är kul.

– Jag tror det är nån kontrollgrej, säger han. Att man har hållit på med skivan så länge att man inte vill släppa det till någon. Jag har alltid gjort allt själv. Däribland mina omslag. Det är en naturlig del av musiken för mig, så jag bara: »Men jag vill göra trehundra omslag också.«

 

I en ljus källarlokal söder om Stockholm hålls den andra sitta ner-intervjun med Sonic. Fast Hurula sitter inte ner. Han står upp och screentrycker på löpande band. Inte till sig själv, utan åt Mattias Alkberg som ska ge ut diktsamlingen »Ön«.

Källargolvet täcks nästan av svarta pappersaskar med det vita motivet av en handhållen ros. På rosen och handen kryllar »Ö« och »N« i skrivmaskinsbokstäver – ett kännetecken för Hurulas konst.

– Det här handgjorda har jag alltid tyckt är kul. Jag har gjort kollage, målat, klippt, klistrat och screentryckt så länge jag kan minnas. Jag ritade och målade mig igenom min barndom, berättar han.

– Han är så tydlig i det han gör. Han har ju gjort många omslag för Teg Publishing och en del är så na att ögonen smälter, säger förläggaren och bandmedlemmen Jonas Teglund.

Hurula sätter sig ner en stund – inte för länge, för då torkar färgen. Han städar av tryckramen lite och kollar om han har färg på händerna. Det har han. På den vänstra sitter också en vigselring och en egentatuerad trast.

Vännerna litade så mycket på hans rithänder att de skaffade en tatueringsmaskin och bad honom sätta i gång. Och det gick ju bra. Bland de utsmyckade finns Little Jinder, som efter dödsbudet ville föreviga Freddie Wadlings band Cortex. Minst en person har fått ett Hurula-motiv och en vän till undertecknad fick ett kassettband av Hurulas nål för många år sedan.

 

Uppmuntran var inte lika stor när han började kultivera sin talang i Luleå.

– Jag var den ende killen på hela skolan som valde konst som tillval på högstadiet. De tuffa killarna tittade in och sa: »Vi ska bara kolla på bögen.« Det var på nittiotalet, men man kan ju tänka att det var längre sedan.

Någon bitterhet anas inte längre, utan Hurula ler svagt och skakar på huvudet, knappt märkbart. Jante-lagen satte ett hårt tryck på alla som ville ägna sig åt något konstnärligt, som att ens kliva in i en replokal, minns han. Fast så konstaterar han att det skulle vara annorlunda i dag, som vuxen.

I en av sina mest spelade sololåtar hittills – »22« – ger Hurula uppväxtorten kärlek; »Jag var 22 när jag lämnade Luleå, men jag bär den stan i hjärtat var jag än går«. Trots det finns det inga planer på att ytta tillbaka norrut.

– Jag känner mig nog mer hemma här än vad jag har gjort någon annanstans, säger han. Jag har liksom ingenting som drar mig tillbaka dit. Jag är aldrig i Luleå. Bara om jag ska spela där.

 

Formgivning åt andra gör att Hurula slipper gå tillbaka till slitiga jobb som järnverket och hemtjänsten. Som yngre missade han en tänkt konstutbildning för att pengarna saknades, men nu jobbar han ändå heltid med musik och bild.

Fast konstnär vill Hurula inte ta som titel.

– Nä, jag kallar mig inte konstnär. De personer jag har träffat som tycker det är viktigt att säga »jag är konstnär« har ofta det där med sig hemifrån. Jag är lite obekväm med att kalla mig för det. Men jag gör konst. Jag har ett behov av att få utlopp för saker, hela tiden.

Blygsamhet tycks göra honom obekväm med alla passande CV-titlar.

– Jag kallar mig ju inte för musiker heller. Jag skulle aldrig säga att jag ska »gå och jobba lite« när jag går hit eller till replokalen, även om jag gör det för pengar. För jag tycker det känns jävligt mot dem som jobbar på riktigt.

 

Underdog. inga eller små besparingar. Respekt för de som kroppsarbetar och någon slags avsmak för fina titlar. En tacksam grogrund för punk, va? Och visst har Hurula gjort punk. Han känns bland annat igen som basist från Regulations och som låtskrivare, gitarrist och sångare i Masshysteri – där även INVSN-basisten Sara Almgren ingick.

Dåtiden tiger han helst om, fast under tidiga Hurula-spelningar bjöd han faktiskt på Masshysteri-dängor som »Dom kan inte höra musiken«.

I reklamtexter lyfts Hurula fram som punk, även om hans solosound är betydligt mer poprockigt. Hos konsertbokaren kan en läsa om »det svenska punkarvets kanske stoltaste fanbärare«. Artisten håller inte med.

– Fanbärare är ett märkligt ord. Jag har aldrig känt mig hemma i någon viss scen och tänker inte vara någons fanbärare. Jag tycker det är lustigt, det här med punk. De som ropar högst att de är punk vill ofta ha mycket regler och kommer ofta från en privilegierad bakgrund.

 

Ratsch! Han drar valsen genom ramen, så att det svarta motivet landar på Alkbergs vita ros. Hundra exemplar är snart redo att signeras.

Utöver redskapens ljud och vårt prat är det tyst i verkstaden i dag. Annars lyssnar Hurula gärna på musik. Favoritsoundtracket hörs ju inte i hans egna alster, påpekar han, men det har skänkt stor inspiration.

Varmast går det trettiosex spår långa albumet »Sandinista!« av The Clash.

– Det känns så urbant och mysigt. Som en mysko radiostation från en annan värld, säger Hurula och ler.

– Jag slår ofta på den när jag har mycket att göra. Den tar mig nånstans varje gång. Inte för att jag vill göra en sådan skiva, men man får skitmycket idéer, vill måla, bygga nåt, göra musik…

Över nästan två och en halv timme sträcker sig detta Clash-experiment av funk, jazz, reggae, rockabilly, r’n’b, calypso, rap och disco.

– Jag gillar nog mest låtarna som nästan låter som nån slags hiphop. Det låter så himla udda. Vissa låtar är inte alls bra, men ibland är den så jävla bra. Jag gillar skivor som känns modiga. När artisten kunde ha valt en enkel väg till framgång, men valde nåt annat. Det är inspirerande när man gör en egen skiva.

Vad gäller egna skivor undviker Hurula recensioner och är sparsam med sociala medier, för att inte andras åsikter ska påverka hans arbete. Enligt de närmaste kollegorna är det den envisa fokusen som gör att han krokar sig fast i allt fler musikhjärtan där ute.

Managern Niklas »Pankan« Bergson, som även jobbar med Thåström bland många andra, minns det första intrycket:

– Han var en människa med stor integritet och ödmjukhet, med en stark bild av hur han ville förmedla sin musik. Jag tycker fortfarande detsamma. Han gör musik på det sätt de flesta vill men inte många klarar av. Musik som känns direkt och enkel, men som inte är det.

Tycker du att han är för blygsam ibland?

– Ja hela tiden, men det kan jag också tycka är en av hans storheter, säger Pankan.

Livebandets gitarrist Jonas Teglund tycker att det finns något väldigt eget i Hurula:

– Han är helt sammanflätad med sitt eget ljud. Jag hör på en sekund om det är Robert som spelar gitarr, vilket är mäktigt. Sedan har han ett helt eget melodispråk, med karaktäristiska slingor.

 

Hurula växer. Och det borde inte precis skada att Björn Olsson har varit med och producerat det andra albumet. De träffades via Teglund och har skrivit de två senaste singlarna, »Ny drog« och »Sand«, tillsammans.

– Då tänkte väl skivbolaget som har valt dem att »nu! Nu blir det bra!«, säger Hurula med ett skratt.

Ja, »nu blir det hits«?

– Mm.

Fast det var inte som att Björn Olsson kidnappade rodret, poängterar Hurula. De två lär ha varit rörande överens om vad som skulle hända med materialet.

– Det funkade väldigt bra att jobba ihop. Jag hade en vision om hur skivan borde låta som synkande jävligt bra med vad han ville göra. Kreativt sett har det nästan varit oförtjänt lätt. Det beror nog på hans känsla, säger Hurula och fortsätter:

– Det bästa med skivan var att få lära känna Björn. Han är helt underbar!

Textmässigt kommer lyssnaren att känna igen hjärnan bakom »Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för«.

– För texterna spelar det ingen roll vem jag jobbar med. Alla andra ord än de som är på skivan känns äckliga för mig.

Än en gång hörs ett missnöje över tillvaron och samhället mellan raderna. Och inte heller denna gång serveras vi övertydlig plakatpop. Vad tycker Hurula egentligen?

– Jag har ingen agenda. Det är inte så att jag sätter mig och tänker att jag ska skriva en »politisk« låt. Jag skriver bara utifrån egna personliga erfarenheter. Det är mina berättelser. En del säger att jag är vänster då de lyssnar på mina texter. Jag säger inte emot.

 

Björn Olsson ligger bland annat bakom ett soloalbum från i år med extremt opreten tiösa låttitlar som »Lite mer vissling«. Men det är ingen idé att försöka mörka att hans namn har blivit bredare känt genom Håkan Hellström. På ett antal älskade spår har Ullevi- stammisen lånat melodier från, skrivit ihop med eller blivit producerad av just Olsson.

Så, nickar åt popjätten är att vänta. Paralleller till den nästan jämngamle popmakaren Love Antell och rocklegendariske Thåström har också dragits, men referensen Hellström har Hurula fått höra ännu mer.

De har träffats några gånger, bland annat i samband med en av sommarens Bruce Springsteen-spelningar i Göteborg, och ingen av dem lär stämma in i jämförelsen. Fast helt ofattbar är den väl inte.

– Om man gör musik och sjunger på svenska i Sverige – då tror jag man blir jämförd med Håkan Hellström oavsett. För han har gjort så stort avtryck, säger Hurula.

Visst är det något särskilt med låtar som verkligen flyter på svenska – och något magnetiskt med rätt folkligt begripliga textrader om kärlek, strävan och städer i brand…

»Om Stockholm brinner kommer jag«, »vad fan vet dom om kärlek«, »jag har slösat bort mig själv«. Det är inte helt överraskande om lyssnarskaran som känner sig träffad av Hurulas bokstavsdepå också gillar Hellström.

 

Hurulas nya album heter »Vapen till dom hopplösa« och släpps drygt två år efter det första.

– Man skulle kunna tolka det som att låtarna är vapen till de hopplösa. Men att säga det vore att underskatta folks intelligens. Det är ändå någon slags poesi jag håller på med.

Vad han har åstadkommit har han själv ingen aning om, för han har blivit hemmablind.

– Jag hör inte skivan än. Det är lite obehagligt, faktiskt, att släppa en skiva som jag inte hör. Jag tyckte att den lät jävligt bra ett tag. Nu vet jag inte, säger han och skrattar till.

I höst åker Hurula med band på en längre nordenturné som sparkas i gång i Köpenhamn, gör en avstickare till Hamburg och avslutas där allt började: Luleå. Det börjar bli dags att repa för turnépremiären, men något annat distraherar…

– Så fort jag är klar med de här tryckgrejerna ska jag tillbaka till replokalen och börja med nästa grej. Det är ett ständigt flöde. Jag har alltid saker i kroppen.

Pratar du om musik som vi kanske får höra 2018?

– Mm.

Han spelar in vartefter, när han får en idé. Att som Mattias Alkberg åka till Fårö och skriva en poesisamling på två veckor verkar omöjligt för honom.

– För jag håller på så länge med ord.

Men grejen att ge ut ord på papper känns inte helt främmande.

– Jag skriver ofta ord utan musik. För jag vill att det ska kunna stå sig utan musik, liksom. Men för mig är det så mycket rytmer, fraseringar och melodier som hör ihop med orden. Det känns så naturligt att göra musik av det.

 

Arbetsdagen i det tillfälliga tryckeriet närmar sig sitt slut och det är dags att lämna Hurula ifred. Men först en sista, kanske lite retlig, fråga.

Är det något annat du vill lufta för min diktafon?

I en halv sekund spärrar han upp ögonen lite förskräckt. Han verkar undra om det är på allvar. Sedan slappnar han av igen.

– Ha! Det skulle vara helt sjukt. »Jag har så länge längtat efter att nån ska fråga mig om…«.

Det finns folk som passar på.

– Det kan jag inte relatera till, säger han och skrattar igen.

– Jag kommer aldrig vara redo att göra en intervju! ■

 

 

ROBERT HURULA PETTERSSON

Musikern och konstnären har bytt Luleå mot Stockholm och punken mot poprock under namnet Hurula. Trettiosexåringen som bor med fru och två barn i Stockholm känns igen från Regulations (där han spelade bas), The Vicious (sång), The Lost Patrol Band (bas) och Masshysteri (text, gitarr, sång). Nu är han aktuell med sitt andra Hurula-album »Vapen till dom hopplösa«, inspelat med Björn Olsson, och en turné i höst.

 

THE CLASH: SANDINISTA!

De brittiska punkikonernas fjärde album, släppt 1980. En trippel som över trettiosex spår rör sig från funk, jazz och gospel till reggae, calypso och rap, med mera. För första gången lägger samtliga bandets medlemmar leadsång – och låtkredden går till hela The Clash. Titeln kommer från det socialdemokratiska partiet i Nicaragua, som började som en marxist-leninistisk gerillaorganisation.

– Jag lånade »Sandinista!« på ett bibliotek och spelade av den på kassett, säger Hurula. Jag minns att folk ofta sa att det var deras sämsta platta, så jag gillade den direkt eftersom förväntningarna var så låga. Innan jag hittade den på biblioteket fick jag den bränd på en CD-R av en kompis, men han skippade typ tio av låtarna som han tyckte var dåliga för att skivan är så lång. Så när jag väl hörde hela skivan insåg jag att han skippat några av låtarna som jag gillade bäst.

– »Version City« är favoritlåten. Jag vet inte varför. Men jag hajar till varje gång den kommer. Härlig vibb.

– Jag har lyssnat på The Clash ganska mycket genom åren men »Sandinista!« är nog skivan jag återkommer till oftast nu, för att den är så svår att greppa. Jag tror att den mest influerar mig när jag målar, trycker eller håller på med sådant. Den liksom kröp in under skinnet på mig med tiden.




Relaterat