Konserterna som gjorde året




Hurray For The Riff Raff på Pustervik.



Hade inte velat vara utan dessa.

Konsertåret 2017?

En kombination av extas och sammanbrott.

Årets missar: att jag aldrig åkte till Göteborg för att se Nikki Lane, att Thåström i Stockholm sammanföll med slutproduktion av tidning samt den där kvällen på Pustervik i somras då jag de facto var på plats men helt lyckades slarva bort Les Big Byrd (och ganska mycket annat).

Årets bubblare: Bob Dylan, The Tarantula Waltz, Whitney Rose, Stor, Dungen, Säkert (såg för få låtar med sistnämnda, hade annars varit given) och säkert några jag just nu glömmer.

Men bäst var dessa:

 

1. Hurray For The Riff Raff

Pustervik, Way Out West, Göteborg, 12 augusti

»Well you can take my life

But don’t take my home

Baby it’s a solid place

It comes with my bones«

 

I ett läge då jag egentligen är på tok för trött på grund av en hel veckas lymmelliv och kroppen värker efter vila spelar det ingen större roll hur sugen jag varit sugen på Hurray For The Riff Raff-spelningen, jag vill bara få den överstökad för att kunna krypa till kojs och påbörja en ny, mer sansad tillvaro snarast. Men Alynda Lee Segarra och hennes fräsiga pluton behöver bara dundra in på scen för att en ska förstå att 1) det kommer bli åka av, 2) ens egen brist på ork kommer knappast bli ett problem. Det rör sig denna afton om en strömförande powerpop som löpt amok in i Fania Records-land. Det är motståndsmusik, gatumusik, blodsbandmusik. Den kommer aldrig förlora. När gruppen rundar av med en både hotfull och euforisk gestaltning av »Dancing in the Dark« känns det väldigt tydligt att västvärlden är jävligt illa ute men att bästa tänkbara svar till mörkerkrafterna är att ha kul ty kul vet de ingenting om. Pa’lante!

 

2. William Bell

Konserthuset, Gävle, 21 april

Silverskrudad, synnerligen välbevarad och belevad sjuttioåttaåring till southern soul-pionjär tillsammans med ett förståndigt åttamannaband. Där det nya materialet på allvar kan mäta sig med Stax-klassikerna. Nu som då allra starkast i skildringar av mänskliga relationer och tillkortakommanden. En ära att få närvara.

 

3. John Prine

Skandiascenen, Cirkus, Stockholm, 18 april

Småputtrig humor, världens varmaste folkcountryfamn och en låtkatalog som få, om någon, kan matcha. Må han återvända snart. Det släpps ju trots allt ett nytt album – med originalmaterial! – i vår (avslöjas i Sonic nummer 93-intervjun).

 

4. Slowgold

Debaser Strand, Stockholm, 26 maj

Såg dem på stora ställen, såg dem små ställen, såg dem på mittemellanställen. Såg dem dagtid, såg dem kvällstid. Såg dem i tårar och på demonstrationer. Såg dem i väst, såg dem i öst. Såg dem vara klangfulla och koncisa, såg dem vara bedövande larmiga och hypnotiskt utsvävande. Såg dem tolka såväl Lars Forssell som Chris Isaak. Såg dem när jag var på lyset, såg dem på väg ut ur mörkret. Ingen spelning var den andra lik i uttryck, atmosfär eller upplägg men alla var hänförande från första stund till sista. Alla var Slowgold.

 

5. Vince Staples

Linné, Way Out West, Göteborg, 11 augusti

Får ut mesta möjliga ur minsta möjliga. Behöver bara spänna blicken i publiken för att tältet ska börja koka.

 

6. Bäddat För Trubbel

Kraken, Stockholm, 18 februari

Punkarna längst fram får desperadoförsöka sig på moshpit bäst de vill, egentligen är ju Bäddat För Trubbel ett Creedence eller Status Quo på snabbare hastighet och med skarpare texter.

 

7. Christian Kjellvander

Kägelbanan, Sthlm Americana, Stockholm, 2 september

Bringing it all back home. Kvällen då vi får svart på vitt att den mest väsentliga americanan i själva verket är svensk, vad nu det innebär.

 

8. Goran Kajfeš Subtropic Arkestra

Vitabergsparken, Stockholm, 20 augusti

Varje sommar borde rundas av med en öronmanglande vitabergspredikan.

 

9. Father John Misty

Cirkus, Stockholm, 28 juni

Vi pratat mycket om hans hjärna, eller texter, eller skägg, men herrejävlars som Joshua Michael Tillman sjunger.

 

10. Ossler

Debaser Strand, Stockholm, 27 april

Det här bandet (Susanna Brandin, Mikael Nilzén, Per Nordmark, Amanda Werne). Måste få fler chanser. Ingen rök utan eld.

 

11. Swamp Dogg

Ryman Auditorium, Nashville, 31 oktober

Soulexcentriker med stort band, politiskt patos, enorm låtkatalog och oförstörd luftvärnssiren (formulering lånad av Robert Christgau) till röst. Att uppleva hur han gjorde vredgad gospel av John Prines »Sam Stone« var bland årets mest omskakande.

 

12. Henrik Berggren

Pustervik, Göteborg, 6 maj

Kvällen då mörkrets furste, som någon lär ha kallat honom, klev ut i ljuset. Vet inte när jag upplevde sådan elektrisk förväntan i luften senast. Beyoncé på Friends i fjol kanske. Inget försämrades av att det visade sig låta fantastiskt. Skulle gärna se Henrik spela in med den här konstellationen.

 

13. Avantgardet

Debaser Strand, Stockholm, 23 mars

Med andra konserter kanske det händer något extra. Även om det är i undantagsfall. Med Avantgardet blir varje konsert något utöver det vanliga. Allting är extra. Hela deras existens och väsen är extra. Kaoset må vara uttänkt och kanske rentav inövat men liknar likafullt inget annat kaos. Framför allt liknar Avantgardet-hjärtat inget annat hjärta. Det går inte tänka ut eller öva in, det föds du med. Och Rasmus förtjänar varje pris som finns för sin rocklyrik. Men det vet ni.

 

14. The xx

Azalea, Way Out West, Göteborg, 11 augusti

Vet inte om jag någonsin har bevittnat en spelning som så perfekt – oavsett om vi talar musik, budskap, dramaturgi, ansiktsuttryck, etc – synkar med stämningen på ett festivalområde.

 

15. The Dream Syndicate

Kägelbanan, Stockholm, 16 oktober

»Well, I used to care

that was a long time ago

It used to bother me

It does not bother me anymore«

 

Steve Wynn har sett chanser och hajper komma och gå, han skulle kunna vara bitter och blasé men är en av de mest entusiastiska och entusiasmerande musiker jag råkat på. Lägg till att det är få rockers i övre medelåldern som för sig med samma värdighet. Har sett honom otaliga gånger genom åren, i alla möjliga sättningar – tänker aldrig sluta med det.

 

16. ShitKid

Pustervik, Way Out West, Göteborg, 12 augusti                                  

En lite lagom obrydd antiattityd kan vara kul i teorin men fungerar sällan på scen i praktiken. Har ingen om hur ShitKid-Åsa grejar det men kombinationen av okomplicerad coolness, avväpnande charm och skadeskjutna men alltid effektiva projektiler till borde vara-hits kan åtminstone utgöra en delförklaring.

 

17. Jason Isbell and The 400 Unit

Münchenbryggeriet, Stockholm, 12 november

Kalla honom »stabil«. Eller se Jason Isbell som en av de där du alltid kan luta dig emot när allt annat faller.

 

18. Bon Iver

The Ryman Auditorium, Nashville, 31 oktober

För »Beach Baby« med bleckblåset. För att varje Halloween borde illustreras med »Holocene« i Ryman-inramning. För ljudet och ljuset.

 

19. First Aid Kit

Gröna Lund, Stockholm, 19 juni

Fjärde låten ut var »Fireworks«. Vi kan väl nöja oss med det konstaterandet.

 

20. Gospelbeach

Kägelbanan, Sthlm Americana, Stockholm, 2 september

En närapå skamlös dos av feelgood-Kalifornien med den där välbehövliga bitterljuva eftersmaken.




Relaterat

Swamp Dogg
32 för 2018