The War On Drugs i Stockholm, fem i topp

1. »Thinking of a Place« (låt)

Har redan skrivit om låten ett par gånger, hur många tillfällen jag snackat om samma melodi låter jag förbli osagt. Detta är första gången jag har äran att få höra den framförd live och på riktigt, och inte blir jag besviken. Ett modernt indierockepos med klassiska rock’n’roll-rötter. Alla toner sitter på rätt ställe, rösten låter som den ska och så texten, enkel och direkt. Hade jag fått välja fritt över platser att befinna sig på just när den här låten spelades hade jag valt mitt på scengolvet. Där, strax bredvid Adam, framför trummorna. Mitt på golvet. Där hade jag velat ligga och bara låta tonerna skölja över mig. Amen.

2. Charlie Hall (trummis)

Det är ingen nyhet att Adam Granduciel är ett klassiskt manligt geni. Det vill säga inte görkul att ha att göra med. Hans trummis Charlie Hall ger ett helt annat intryck. Känslan han förmedlar är allt annat är sur.

3. Gitarren

Den som gillar The War On Drugs hatar antagligen inte gitarrer. Och bandet ifråga lämnar ingen med just det intresset besviken. Inte för mycket, inte för lite. Oerhört tacksam över att det fortfarande finns band som våga låta instrument stå för en egen vers, eller ett par egna verser. För ibland är ju sång överskattat.

4. Ljuset

Det är tredje gången jag ser gruppen live och giget på Annexet är helt klart det största ställe jag sett War On Drugs på. Jag tycker att de har anpassat sig fint till formatet och en sak de lyckas riktigt bra med är ljuset. Ibland missar man hur viktigt det är med en så basal men ändå komplex detalj. Lamporna gör sitt jobb, tillför en extra dimension.

5. »There’s a turn in the road that we’ve been taking« (textrad)´

Okej, tillbaka till ruta ett. Det är inte svårare än så här. Detta är största anledningen till varför man ska lyssna på War On Drugs, varför man ska se dem live. Adam Granduciels texter är inga konstigheter men oftast träffar de mitt i prick. »Thinking of a Place« är de bästa elva minuter som hände mig under 2017. Och efter att ha fått uppleva låten live vet jag att de kommer fortsätta att vara de bästa elva minuterna under lång tid framöver.

För…

»Come and take my hand, babe

There’s a turn in the road that we’ve been taking

Let it set you free

’’ause there’s a rhythm in the way that we’ve been moving

Yeah, there’s a darkness over there, but we ain’t going«